Tunna skivor

Att tonsätta Karin Boye

Att tonsätta dikter är problematiskt. Det helt igenom lyckade exemplet är An die Freude, men så är det också Beethoven som lyfte Schillers i sig geniala dikt till oanade höjder. Ett mera tveksamt exempel är Ferlins En dansmelodi, där den undersköna musiken bara speglar en dimension av den dubbelbottnade dikten. Och man kan naturligtvis överhuvudtaget ifrågasätta tilltaget att tonsätta dikter som poeten aldrig hade tänkt som annat än dikt. Jag, som har gjort fyra böcker som diskuterar och demonstrerar ”ordens musik”, den inneboende musikaliteten i det verbala, är naturligtvis tveksam till att klä in en mångfacetterad dikt i en musikalisk dräkt.

Nu har Carina Larsson och Mario O Madius givit sig in på vad som borde vara ett kamikaze-projekt, nämligen att tonsätta dikter av en av Sveriges mest älskade och lästa diktare, Karin Boye (”När knoppar brister”, ARP Scandinavia AB). Dessutom handlar det om några av de dikter som många av oss kan utantill och som vi har levat med under lång tid. Det är desto mera äventyrligt eftersom Boye är en poet som mer än de flesta bygger på musikaliska kvaliteter och denna musik har betydelse för det dikterna skall uttrycka och inte minst dessas uttryckskraft.

Men hur har det gått, då? Jo, bra, häpnadsväckande bra. I de tidiga dikterna fångar tonerna de lyriska stämningar som finns i dikten på ett känsligt sätt, framför allt i ”Aftonbön”. I ”Moln” är tolkningen nära nog kongenial. Den dikt som borde ha varit mest komplicerad och svår har man enligt min mening lyckats bäst med: ”Javisst gör det ont när knoppar brister”. I klanger som för tanken till Theodorakis, följer sången nära den musik som redan finns i dikten och lyfter fram den dramatik som bär de tre stroferna framåt. ”I rörelse” visas den komplikation som ligger i att arbeta med musikaliska tolkningar av mycket kända verk: min personliga tolkning och upplevelse av dikten skiljer sig markant från tonsättningen även om den är mycket vacker och känsligt framförd. Sämre går det med en av de mest dynamiska dikterna i den svenska litteraturen, ”Rustad, rak och pansarsluten”. Där tycker jag att kraften, vitaliteten och den dramatiska nerven i dikten låsts i en tonernas tvångströja.

Totalintrycket av detta i sig omöjliga projekt är trots allt positivt. Båda sångarna har förmågan att känsligt gestalta och ackompanjemanget är genomgående utsökt.




Av Göran Hassler
Publicerad i Nr 2 Maj 2002 årgång 17