Bokspegeln

EN OSALIG ANDE


”Det är en besynnerligt sammansatt människa, som skrivit denna bok. Han är ett stycke undergörare på jakt efter de vises sten, och samtidigt en kall och klar diagnostiker, ett brottstycke av helgon innelyckt som en pärla i en njutningsmänniskas musselskal, enstöring och societetslejon, ljusdyrkare och drömmare.”

Så skrev Torgny Segerstedt i GHT i sin recension av Axel Munthes The Story of San Michele, när den publicerades 1929 i sin engelska originalversion – först senare kom den svenska översättningen.

Det är nog få av de miljontals läsarna av boken som insett komplexiteten hos författaren på samma sätt som Segerstedt. Den yvigt blommande stilen och hans goda berättarhumör kan ha ingett många misstanken att han koketterar med sina inre motsägelser och strider. Nu visar Bengt Jangfeldt i sin monumentala biografi att läkaren och författaren var en ytterligt komplicerad människa, vilket också titeln på boken anger: ”En osalig ande” (Wahlström och Widstrand).

Lika svårt har det varit att inse vidden av hans många märkliga karriärer vid sidan av den ojämförliga framgången med boken om San Michele. Först som rekordung läkare med doktorsdiplom i Paris, sedan som världsberömd författare och läkare i samband med en koleraepidemi i Neapel där han gjorde en insats där han riskerade livet och sedan skrev en dagbok från den hemska tiden då han slet dygnet runt bland tusentals döende medmänniskor. Därefter som författare till en rad internationella bestsellers. Sedan som ojämförlig läkare för patienter ur den högsta societeten i Paris, Rom, London och snart också resten av världen. Krönet nåddes då han – som alltför ung och inkompetent enligt avundsamma kollegor – blev drottningens läkare och så småningom livmedicus.

Det man mest kommer att minnas är avsnittet om relationen till drottning Viktoria 1889 -1930. Många svenskar har summariskt diskuterat huruvida Munthe legat med sin höga patient eller inte och avfärdat henne som den hårda preussiska hedersöversten, som var för fin – och för ömtålig – för att vara på sin plats vid det svenska hovet. Jangfeldt, som har stöd av tusentals brev och andra urkunder visar henne som en varm och sensibel människa som skrev glödande kärleksbrev till sin läkare och – märk val – älskade Axel. Huruvida det fanns sexuella aspekter blir i det här sammanhanget ovidkommande. Däremot visas i andra sammanhang att ”eremiten” Munthe ingalunda visade munkaktiga attityder mot det motsatta könet. Det finns några anmärkningsvärda exempel på motsatsen i boken. Lite känt är också att han varit gift och var far till två barn.

Däremot visas hemska interiörer från det stela svenska hovet och inte minst kronprins Gustavs exempellöst känslolösa behandling av henne – kanske ett utslag av en begynnande homosexualitet, som Jangfeldt försiktigt antyder. Hon flyr in i sjukdom och långa utlandsvistelser, där Munthes omvittnade karismatiska behandling av nervklena damer i det här fallet utvecklas till en vänskap långt utöver läkarkallets förpliktelser. Munthe själv talar ibland förklenande om drottningen och hennes ”orimliga” krav på honom som läkare men Jangfeldt menar att det kan vara ett sätt att sprida dimridåer för att dölja en på alla sätt alltför förbjuden kärlek. Sanningen är att det handlade om en djupare känslomässig relation mellan de båda än någon kunnat ana. Samtidigt att drottningen tidigt kände avsky för sin höge make så till den grad att hon undvek honom till varje pris, även när de vistades på samma plats. Till och med på dödsbädden i Rom lurade hon Gustav att fara bort på semester i Neapelbukten för att få vara ensam med Munthe. Äldste sonen Gustav Adolf, som liksom sin dotter Ingrid hade spända relationer till henne, visade sig överhuvudtaget inte under Victorias sista dagar.

Munthe hade väl, trots att hans bok om San Michele gavs ut för ett par år sedan av En Bok för Alla som en billig pocket, sakta börjat sjunka in i glömskan om inte Bengt Jangfeldt med sin grundliga forskning hade visat att denne var en av de stora personligheterna under det förra seklets inledning. För den som vill göra framställningen än mera levande rekommenderas ”Drömmen om San Michele” (Bonniers) med sina utsökta bilder från alla Munthes miljöer.
DEN OKÄNDA, ÖKÄNDA MINORITETEN

De flesta av oss har väl dimmiga föreställningar om att zigenare är ett vandrande folk med egendomliga vanor med svårigheter att anpassa sig till ett normalsvenskt liv. Detta är desto märkligare som att de utgör en av de stora minoriteterna i Sverige och att svenska staten upphöjt deras språk, romani, till officiellt minoritetsspråk. Många äldre känner inte till mer än några vanliga zigenska familjenamn och det är nog bara en enda person som är allmänt känd: Katarina Taikon. Hennes 13 självbiografiska böcker om Katitzi har lästs av generationer.
Än mer märkligt är att den romska kulturen är så gott som okänd utanför de inre kretsarna. Det kan bero på att den är till stor del muntlig och att den först på senare tid blivit skriftlig.

En av dem som oförtröttligt arbetat med att göra den zigenska kulturen känd är Gunilla Lundgren. Som författare har hon skrivit ett tjugotal böcker, många av dem med romska ämnen, t ex böckerna om Maritza, Zenia och Aljosha. För ett år sedan gav hon ut ”Utan hus utan grav” (Wahlström & Widstrand), en samling romska sånger och dikter av författare från ett tjugotal olika länder. En del av dikterna är traditionella, andra moderna. Många av författarna har växt upp som nomader och flera har upplevt koncentrationslägrens fasor, där zigenare var lika utsatta som judar. Det här är en bok som ger många aha-upplevelser, inte minst genom bildmaterialet av fotografer som Josef Koudelka, Henri Cartier-Bresson och Jeremy Sutton. Detta är den första stora presentationen av romsk litteratur på svenska och romani även om Katarina Taikon gav ut ett häfte Zigenardikter, som hon själv översatt på Fib:s lyrikklubb 1964.

Nu fortsätter Gunilla Lundgren med ”Svarta rosor – romsk litteratur, kultur och historia” (Bokförlaget Tranan). I en fyllig inledning berättar hon om romsk litteratur, kultur och historia. Centralt i denna är det romska språket, som i och för sig har ett 60-tal dialekter, som kan vara svåra att förstå inbördes men som har ett gemensamt ursprung från indiska hindi och punjabi. Detta gäller även ”resande”, de som förr kallades tattare, som anses ha kommit tidigare till Sverige än romerna.

I huvuddelen av boken presenterar Gunilla Lundgren tolv romska författare från olika europeiska länder med smakprov på dikt och prosa. Det är många märkliga människoöden som kommer i dagen och de flesta berör djupt, inte minst vår egen Katarina Taikon, vars framgångsrika liv slutade med en 13 år lång tragedi. Liksom i den andra boken är denna fylld med unika bilder som ger en levande inblick i en för oss tyvärr främmande men ändå så nära kultur. Se också Kulturspegeln sid XX om utställning på Malmö museer.

HISTORISKA HANTVERK

För en ”träkarl” som jag, som ägnat mycken fritid åt att arbeta med händerna, är det en högtidsstund att läsa om andra hantverk än just dem som jag ägnat mig åt. I Samuel Karlssons bok ”Historiska hantverk – 20 nutidsreportage” (Byggförlaget) får vi lära känna ett antal entusiastiska yrkesmän, som för gamla traditioner vidare. Det är fina hantverk som fortfarande lever trots att många trott flera av dem varit utdöda för länge sedan. I lyriskt inkännande personporträtt, som därför inte tappat kontakten med den påtagliga verkligheten, berättar han om färgfabrikören, sidenvävaren, stuckatören, takspånshuggarna, penselmakaren, yxfabrikörerna och många, många andra – levandegjorda inte minst genom författarens många och vackra fotografier. Några yrkesmän som timmermän och krukmakare har sin självklara plats i det moderna samhället men även de mera udda hantverken lever bl a på renovering och underhåll av gamla kulturbyggnader. Gelbgjutarna i Bersbo har våra läsare stiftat bekantskap med tidigare liksom med författaren själv som medverkar även i detta nummer.

LÄCKRA KONSTBÖCKER

Carl Fredrik Hill är den förste i raden att porträtteras i en ny serie små, läckra konstböcker till ett relativt lågt pris med rubriken ”De stora mästarna” (Nationalmuseum och Rasters förlag). Författare är Karin Sidén, som är intendent vid Nationalmuseum och bl a var utställningskommissarie för den stora Hill-utställningen 1999. Hon skildrar den märklige konstnärens tragiska öde på ett levande och nära sätt och illustrerar med många representativa verk både från hans skimrande landskapsmåleri till den långa sjukdomstidens teckningar. Nästa i serien är Ernst Josephson och därpå följer en lång rad av landets främsta konstnärer.




Av Göran Hassler
Publicerad i Nr 1 Februari 2004 årgång 19