Bokspegeln

PARTHENON

För miljoner turister under 1900-talets charterboom var Parthenon sinnebilden för det gamla Athen, idealstaden som fylldes av visa män och sköna kvinnor i ett evigt solsken i den perfekta demokratin, förebilden för vårt västeuropeiska samhällsordning. Samtidigt var byggnaden i sig urtypen för arkitektonisk skönhet, bevarad genom millennierna.

Det är inte många siffror rätt i den ekvationen. Mary Beard, engelsk specialist på antiken berättar om verkligheten bakom myterna i ”Parthenon” (Svenska Förlaget). Som underrubrik har hon satt ”en besynnerlig historia” och denna är berättad med fart och humor. Det är en berättelse om krig, elände, bränder, plundringar, förstörelse och återuppbyggnad. Det mest ironiska är att det som de flesta av oss upplevt som ett urskönt tempel och en märklig kvarleva sedan 2 400 år, är en grov rekonstruktion hopkommen på 1920-talet. Under seklerna före detta kan man snarast kalla det en väldig, oordnad stenhög ut vilken några enstaka pelare reste sig. Plundrare av alla format har härjat, allt från de ortsbor som malde ner skulpturfragment i marmor till kalk till den beryktade Lord Elgin som sände båtlaster av den konstnärliga utsmyckningen till British Museum.

När venetianarna anföll Athen 1687 hade man satt det värdefullaste man hade, kvinnor, barn och ett omfattande krutföråd i säkerhet inne i Parthenon. Under striderna under ledning av en svensk general exploderade krutet, mittpartiet av byggnaden rasade samman och omkring 300 människor omkom. Före detta var templet under sekler en kristen katedral med tjocka murar, altare och allt som krävdes och senare under turkväldet användes det med små förändringar som moské. Nu pågår en minutiös, vetenskapligt baserad restaurering som beräknas vara färdig år 2010.

TIO DAGAR FÖRE DAGEN D

Nu är det 60 år sedan Dagen D – den längsta dagen. Alla medier kommer att vara uppfyllda av skildringar och analyser av det som fortfarande är det största vågspelet i historien. Men även om det finns anledning att än en gång berätta om alla tragedier och alla hjältemodiga insatser som ledde till framgång, så är förspelet mindre känt och ibland lika häpnadsväckande och spännande som själva landstigningen och dess fortsättning.

MÅLARE MED RASTLÖS PENSEL

Ur kaos växer liv, ur det oordnade växer bilden fram. Han börjar med ett sammelsurium av färgrika fläckar i ett nonfigurativt mönster och ur detta kan det växa fram en gestalt, ibland bara anad, ibland med fastare konturer, tecknad i spänstiga linjer. Ungefär så beskriver konstnären själv hur en bild kan växa fram och bli magiskt levande i Gösta Arvidssons biografi ”Den rastlösa penseln – Lars Melanders liv, design och konst” (Carlssons). Vid sidan av konstnärskapet är han en framstående jazzmusiker och ibland kan man ana att han använder penslarna med samma rytmkänsla som trumpinnarna.

Att Lars Melander inte fått den centrala plats i svenskt konstliv som han förtjänar beror på många saker. En stor del av livet har han tillbringat i USA och flera decennier har han verkat som reklamman. Den vitala boken har lite av de drag som ovan antytts. Här växer det fram ur alla skilda delar av ett komplicerat liv en konstnär med en magisk kraft i penslarna som inte haft samma förmåga att göra reklam för sig själv som han haft för andra.

ORDENS TROLLKARL

Den i särklass största begivenheten i årets bokflod är Tomas Tranströmers nya bok ”Den stora gåtan” (Bonniers). Trots sitt svåra handikapp har han återigen bevisat att han är den oförliknelige mästaren, nu i det allra minsta formatet, där han som med en gravernål ristar in sina metaforer och överraskande sammanställningar i medvetandet. Enskilda diktrader biter sig fast och blir bevingade som ”Döden är vindstilla” eller ”När bödeln har tråkigt blir han farlig”. Men det är som haikudiktare vid de gamla mästarna Bashos och Issas sida han lyser med sin djupa vishet och underfundiga humor:

Kom upp ur kärret!
Malarna skakar av skratt
När furan slår tolv.

HARRY MARTINSON 100 ÅR

Den 6 maj är Harry Martinsons hundrade födelsedag och då får vi alla älskare och ständiga läsare av hans böcker två fantastiska presenter av Harry Martinson-sällskapet och Albert Bonniers förlag. ”De tusen dikternas bok” innehåller ett rikt urval av hans efterlämnade dikter och – nästan en sensation – ett åttiotal dikter som inte tidigare publicerats i bokform. ”Poetiska törnbuskar i mängd” är en samling av författarens brev 1929-1949, de tjugo första, intensiva åren av ett långt författarliv.

De ”nya” dikterna är av många olika slag. Det kan vara minnesbilder från barndom och ungdom, miniatyrer med motiv från naturen eller längre, ibland också polemiska dikter. Men den som läst sin Martinson känner igen mycket i den speciella martinsonska tonen och ämnesvalen. Det finns många rader som etsar sig fast i minnet: ”Djupt i viken låg en bleknad måne/krökt om sländans sävrugg med sin skära.” Det finns små distinkta dikter som för tanken till japansk minivers:

Vasstrået står förorättat men rakt
och på vattenspegeln far
som en pisksnärt stråets skugga.

Och det finns en lång rad längre dikter att sjunka in i och meditera över – precis som i Martinsons övriga produktion. Här finns också ekon från de ödsliga vidder där Aniara färdades i dikten som börjar ”Nu ropa inga stenar mer. De ropade sig stumma de åren då vi hörde dem men ändå inte hörde.”

Martinson var formligen överlupen av brev. I ett annat sammanhang har man gjort en företeckning över brevskrivare, som fyller inte mindre än 80 sidor. Trots att han var en flitig brevskrivare kunde han bara besvara en bråkdel av den enorma brevskörd som blev större och större med åren. 1949 skriver han till Eyvind Johnson: ”…40 brev per dag, 10 diktsamlingsmanus till påseende per vecka (nästan alla assurerade för femtusen), besök av dårar och skärslipare, och de mest avlägsna släktingar.”

Där man kommer Martinson närmast är i de första breven från 1929. Han förbereder sin debut och skriver till sin förläggare Albert Bonnier som visat ett välvilligt intresse. Han ber olika redaktörer om honorar eftersom han är helt utan pengar. Han berättar om sin ”värdinna” som snart blir hans hustru och skriver gripande, kärleksfulla brev till ”min älskade Moamin”, som ligger på sjukhus. Till exempel att han fått en tia tillsänd i honorar men att han inte kan sända henne några pengar eftersom han inte kan växla och har trängande utgifter just då.

Uppbrottet från Moa förebådas av ett telegram 1935 som i sin lapidariska framställning är ett helt äktenskapsdrama i miniatyr:
” = BOKFÖRLAEGGARE TOR BONNIER BONNIERT STOCKHOLM =
= SONANDE BREV KOMNA AVBRYTER KONGORESAN VÄNDER HEM OCH ORDNAR NÄSSLORNA = MARTINSON +”

Nässlorna kunde kanske fattas symboliskt men det handlade om boken ”Nässlorna blomma”, vars manus befann sig i total oordning.

Så följer brevsamlingen tjugo år: från den opublicerade poeten till den nyinvalde ledamoten av Svenska akademien. Det är en svindlande färd med kärlek, uppbrott och kärlek igen, med fattigdom, skaparglädje, kamratskap och en exempellös framgång – genom breven kan vi följa honom på vägen och samtidigt få kontakt med alla ledande kulturpersonligheter vid den tiden. Det är en volym att läsa och återvända till gång på gång.




Av Göran Hassler
Publicerad i Nr 2 Maj 2004 årgång 19