Bokspegeln

DEN KUNGLIGA BLOMSTERDRÖMMEN

Att vandra kring i ett hav av hundratusentals blommor är en kunglig dröm som nu kan delas av var och en som kommer till Sofiero vid Öresund. Mer än tio tusen rhododendronbuskar och mer än 350 arter och hybrider lever och frodas så till den grad att vissa blivit träd som mäter mer än 8 meter i höjd efter snart hundra år. Det var 1905 som kronprinsparet Gustav Adolf och Margareta fick Sofiero i bröllopspresent av Oscar II och två år senare planterades de första buskarna som kronprinsessan skickat efter från sitt engelska barndomshem. Det hon ville var att skapa en trädgård i “den förtrollade skogen“ som då omgav slottet. Tanken då var inte att skapa en samling av den exotiska växten utan att använda buskarna som skyddande skiljeväggar mellan olika delar av den blivande trädgården.

När prinsessan så tragiskt och oväntat avled 1920 fortsatte Gustav Adolf hennes arbete. Det var nu han fångades av intresset för rhododendron och började att rekvirera plantor från främst engelska och tyska plantskolor. Beståndet for illa under de kalla krigsvintrarna 1941 och 1942 men omedelbart efter det att gränserna öppnats efter kriget fortsatte han att skaffa fram buskar från snart hela världen. Så småningom blev det en av världens största och artrikaste samlingar av rhododendron.

För den som inte haft tillfälle att besöka trädgården vid Sundet men också för den som vill minnas finns nu en vacker bok om “Sofieros rhododendron“ av John Moscoso (Signum). Han är en biolog född i Ecuador, som ägnat sju år att dokumentera och vetenskapligt bestämma alla arter och hybrider kring slottet. Och framför allt att fotografera dem under alla årstider. I utsökta bilder skildrar han knoppsprickningen, blommor i slösande sol och snötyngda buskar och träd. Varje årstid ägnas en bildsvit och pedagogiskt nog börjar han med vintern, den ur blomsynpunkt omöjligaste årstiden då rimfrosten står för blomprakten och knopparna täcks av frusna ispiggar - de svarta träden står i skarp kontrast mot den vita snön och endast de städsegröna buskarna står för livsfärgen. Våren andas av skir grönska och de tidigaste blommorna medan sommaren visar sitt överdåd av färger och former. Med hösten bidrar löven till färgprakten som förebud till förgängelsen.

Utöver den strålande berättelsen i ord och bild om den unika trädgården finns ett omfattande avsnitt som mer jordnära presenterar arter och hybrider i denna del av paradiset.

REKLAM I BACKSPEGELN

Trafiknostalgisk? Ja det kan man bli även när det gäller annat än rent fysisk kommunikation. Gamla affischer och reklamslogans föder minnen och glömda känslor och - inte minst parodier på kända annonser. “Visst katten - Apotekarnes vatten“ ger ögonblickligen annonsen i uppsalastudenternas Ergo: “Viss fanken - Handelsbanken“, en ramsa som slog rot i ryggmärgen, vilket är den våta drömmen för varje reklammakare. Den häpna husmodern som jämförde sina och grannfruns nystrukna skjortor gav upphov till den aldrig publicerade: “Vår Herre trodde att änglarna var vita tills han fick se en Radion-tvättad djävul “. En gång och aldrig mer sågs i Allers: “Vilken underbar doft från husmors bak när hon använder Marabou bakpulver“.

Många tankar dyker alltså upp när man bläddrar i “Reklam i rörelse“ (Trafiknostalgiska Förlaget) sammanställd av Johan Eriksson och Christoffer Sandahl. Boken bygger på Spårvägsmuseets samlingar av reklam som använts i lokaltrafiken i Stockholm. Pojkdrömmarnas bilannonser för “den svenska bilen med flygkvalitet“ eller “Kör nästan fritt med Messerschmitt“ eller Steves Lloyd för 4 850 kronor när en splitt ny PV 444 gick på 8 725, visar modeller från femtiotalet.Här finns också reklam för skotrar och mopeder, som var nyheter då. Ville man dricka ett glas vin kunde man få det för 30 öre eller tre kronor för en helflaska enligt en annons från 1960. Ett dystrare minne ger “Alla kvinnor tar vad de vill ha - de tar Maletta, luktfri malsäkring - en hjärtesak“. Av bilden framgår att det handlar om DDT. Betydligt sundare är uppmaningen “Ät mera gröt“ och evigt aktuella “Tjockis - banta nu“. Det framgår inte om just detta innehöll det på femtiotalet så populära och vitt spridda bantningsmedlet Preludin, som snart upptäcktes av sådana som inte alls ville bli lättare.Ville man ha ett glänsande hår som ligger där man lagt det så var det Brylcreem som gällde och skönhet längre ner fick man med korsetten “Triumf - den nya linjen“.

“Jag har också gått över till Prince“ ropade från affischerna många kändisar, varav några inte rökte över huvud taget, visade det sig lite senare. Den bästa och mest övertygande affischen av alla propagerade för kollektivtrafiken: “Denna buss tar lika många sittande passagerare som 30 bilar under rusningstid“. Än mer drastisk är varianten med tunnelbanetåget som rymmer lika många sittande som 300 bilar. Dessa är liksom många andra lika aktuella nu som för 40 eller 50 år sedan. Minnen väcks även hos den som då var en landsortsgrabb - trots att boken enbart innehåller reklam från SS, som här har en fredligare tolkning, nämligen Stockholms spårvägar.

RESA I TYSTA RUM

En märklig upptäcktsresa redovisas av författarna Per Wästberg och Anita Theorell med fotografen Hans Hammarskiöld som ständig följeslagare i “Resa i tysta rum“ (Albert Bonniers Förlag). Färden har gått till okända svenska slottsbibliotek, miljöer där få utomstående satt sin fot och där kanske inte heller den nuvarande slottsherren tillbringar sina lediga stunder längre. Men för dem som satt isolerade långt ute på landsbygden utan nutidens snabba kommunikationer var det som Gunnar Mascoll Silfverstolpe skriver: “Man tog hem världen, de stora händelserna, de stora idéerna, man hade tid och ro att begunda det man läste, det sjönk ned i personligheten och blev den bildning, som yttrade sig i tänkesättens frihet och sinnets stoiska hållning inför medgång och motgång, inför liv och död“. Man inväntade otåligt kistor med böcker, som kom från in- och utländska metropoler med släde eller hästskjuts, och kunde trots allt följa med i tiden bättre än många stressade nutidsmänniskor.

Här möter man många boksynta och samlare, främst den maniske Carl Gustaf Tessin som skuldtyngd tvingades realisera sina dyrgripar: “Så fort jag hör talas om rara editioner, förgäter jag min fattigdom. Jag spar i kläder och gångbara prydnader vad jag för böcker utgiver.“ Men det är inte bara gångna tiders människor som lever upp. Författarna berättar om sällsynta rariteter som de hittar i hyllorna men också om gamla tiders populärlitttertur, älskade romaner som nu är bortglömda och söderlästa men som ligger kvar i slottbibliotekens mörkaste vrår.

Bokens inleds med en spännande essä som berättar om alla dessa miljöer, varav många hotas med att skingras i en tid som kräver rationalitet och tunga utgifter för skötsel och renovering av miljöer som inte direkt har nyttoaspekter. Större delen av verket består av presentationer av enskilda bibliotek och läsaren smittas av skribenternas entusiasm och upptäckarglädje över fynd, ibland unika, dyrbara och eleganta skinnband, ibland nötta, häftade volymer. Det är värdefullt att få dessa härliga miljöer utförligt och levande kartlagda och beskrivna. Synd bara att det mesta är stängt för allmänheten. Annars skulle jag gärna ha sett den här volymen som en resehandbok!

Än mer levande har boken blivit genom de fantasiska bilderna, signerade mästerfotografen Hans Hammarskiöld - man upplever verkligen att man är på plats och det känns ibland som om man själv håller och synar de gamla volymerna.

I STRINDBERGS FOTSPÅR

I snart ett kvartssekel har Anita Persson lett vandringar med utgångpunkt i Strindbergs liv och verk - både i Stockholms innerstad och i andra av författarens miljöer som Kymmendö alias Hemsö, Sandhamn, Runmarö eller Fursund. Tolv av dessa finns nu i bokform: “Vandra med August Strindberg“ (Prisma).

För den som i åratal nött storstadens gator och varit medveten om att man både här och där föregåtts av giganten i hög hatt och stärkkrage är det en upplevelse att förutom sakkunniga introduktioner också få kända och okända citat knutna till varje plats. Även om man varit på “Hemsö“ är det roligt att se bilder av “Gusten“ i roddbåten, dasset som Rundström nattmålade och lilla skrivarstugan som Strindberg byggde 1882: ett minimalt rum med havsutsikt och några bräder som underlag för bläckhorn och pappersbunt.

Boken är fylld med roliga och intressanta texter av både Anita och August och ett överflöd av spännande bilder, men trots detta går den inte upp mot den äkta varan: att vandra live med Anita i Strindbergs fotspår!




Av Göran Hassler
Publicerad i Nr 3 September 2004 årgång 19