Bokspegeln

VAD BETYDER ORTNAMNET?

Det finns några få uppslagsverk som man fångas så till den grad av att man bara fortsätter att läsa och slå långt efter det att man fått svar på sin akuta fråga. Svenskt ortnamnslexikon (SOFI, Språk och folkminnesinstitutet, Uppsala) är i hög grad ett sådant verk. Man hoppar från det ena namnet till det andra, men snart får man klart för sig att det man anser vara självklart inte alls har den enkla förklaring som man trodde. Halmsjön, där Arlanda nu ligger, har av Hösterman och andra rospiggar fått ett extra H och skall sannolikt vara Almsjön. Hedesunda tycks självklart tills man får veta att förleden är dialektal och betyder hö eller hässja och att folk på orten uttalar det ”Häsunda”. Voxnan verkar obegripligt tills man får veta att det har med växa att göra, dvs svämma över när det gäller ett vattendrag. Till yttermera visso illustrerar man älvnamnet med en katastrofbild från år 2000 då hus rasade ner i den strida forsen.

Ju mer man läser in sig, desto försiktigare blir man med de tvärsäkra omdömen som är vanliga när det gäller ortnamn. I inledningen anger man ett antal metodkrav som bör uppfyllas innan man kan vara säker. Det första är att man bör utgå från att det är nordiskt språk om inte annat är uppenbart. Vidare måste tolkningen bygga på namnets äldre skriftformer. Dialektuttalet kan ge ledtrådar men framför allt bör tolkningen stämma med verkligheten. Heter en ort Sandviken är det också rimligt att man hittar en sådan i närheten. Men när det gäller Saxnäs blir man dragen vid näsan: förleden sax går tillbaka på ett sydsamiskt ord som betyder sand!

Mest intressant är emellertid de miniessäer som är insprängda bland uppslagsorden. Sverige och Stockholm är sådana liksom begrepp som härad och hundare. Ordelement som hult, ed, hem, by, bo, stad, torp, vi och många andra utreds också utförligt.

I ett sådant verk kan man inte hitta allting, trots att mer än 6 000 namn finns med. Då kan man gå till registret som ger hänvisningar till en stor mängd namn som inte är uppslagsord eller till den utförliga litteraturförteckningen. Så det är lätt att med detta verk gå vidare och bli biten av denna vetenskap som inte bara ger svar på kluriga frågor om kuriösa namn utan också ger viktiga bidrag till vårt historiska vetande, inte bara när det gäller bebyggelsehistoria.

HEMMA I BYGDEN?

Har alla en hembygd? Hur är det med stockholmare, göteborgare eller sovstadsbor? I Värmland och Dalarna är hembygdsbegreppet självklart och likaså i den sköna Åsbodalen i sydvästra Östergötland. Där bor författaren och biologen Göran Bergengren i en idyllisk miljö med djur och jordbruk som inte är långt från självhushållets dagar trots datorer, bilar, tv och andra moderniteter. Och skuggan av bygdens store son, skalden Per Daniel Amadeus Atterbom, som växte upp här, vilar över trakten. Och dessutom hotet att denna stilla bygd skall genomkorsas av snabbtåg i 250 kilometer i timmen.

I sin senaste bok, ”Med anledning av Atterbom” (Carlssons) skärskådar Bergengren begreppen hembygdskänsla och landskap. Det är ingen panegyrik över världens vackraste landskap som vi ofta mött i andra hembygdsböcker. I stället är det en stilla och oerhört sympatisk begrundan över vad det är som skapar hemkänsla på en plats, i en trakt. För biologen är det närheten till husdjuren: till kvigorna, fåren, bina men också till det som är utanför hägnet: blommorna, insekterna, fåglarna och de vilda djuren. Men även människorna och allt vad som hänt här under tidernas gång.
För mig som växt upp i samma trakter finns det mycket nostalgi i den här boken. Men också för den stressade storstadsmänniskan ger den en anvisning om ett sätt att leva, att begrunda tillvaron och se bakåt – hela tiden med ett kritiskt öga granskande och utan att förfalla till billig sentimentalitet.

MUSKELHJÄRNA OCH SPIRALKARYATIDER

Den som haft förmånen att en gång – för länge, länge sedan – besöka Bip:s, Britt-Ingrid Perssons, ateljé och verkstad minns hur huvudet fylldes av sprudlande liv och intryck från mängder av färdiga skulpturer, skisser, utkast, idéer . . .

Många minns också “Muskelhjärnan“, huvudet med korslagda armar framför ögonen, armar som växt fram ur hjärnan. Den mötte oss i många år i annonser från Amnesty, en symbol som sammanfattade mycket av vad organisationen kämpade mot. Andra minns den vrängda ovalen, som påminde om konsumåttan men var brantare, mera spänningsfylld. Eller karyatiderna som väldiga spiraler i skumgummi från golv till tak i utställningen med det fantasieggande namnet GenEtik.

Allt detta och mycket mera lever upp i boken ”Britt-Ingrid Persson Bip – Skulptur” (Raster Förlag). Den är fylld av alla hennes skulpturer, visserligen fångna i tvådimensionell tvångströja men med den fulla uttryckskraft, humor och magiska suggestion, som kännetecknar Bip:s arbeten. Författarinnan Elisabeth Rynell ger en intensiv introduktion med utgångspunkt från barndomens lappländska myrland, Gunilla Lundahl gör en mera systematisk genomgång av motiv och verk medan Elisabeth Rasch kommenterar enskilda skulpturer under rubriken “Bip provtänker om verkligheten“. Till slut berättar Bip själv om centrala begrepp: rytmen, rörelsen, störningen, gränsen.

Det man tänker när man tar del av denna starka bok är att det nu är hög tid för en av våra centrala institutioner att göra en stor, retrospektiv utställning av en av våra mest spännande konstnärers verk.

KULTURHISTORIA I ÅTTA DELAR

Nu händer det igen! Förlaget Signum i Lund har ännu inte helt avslutat sitt senaste storverk förrän de sätter igång med ett nytt, otroligt projekt. Konsten i Sverige har kommit med sina 12 digra volymer och fortsätter med ytterligare två om konsten under 1900-talet. De har en härlig bredd i urvalet av ämnen, som gör den mera levande och spännande än en konventionell konsthistoria.

Nu har man tagit första steget i ytterligare ett mastodontprojekt, ”Signums svenska kulturhistoria” planeras omfatta inte mindre än åtta delar och början har nu gjorts med ”Medeltiden”. Två delar per år är den snabba utgivningstakten och som författare har engagerats landets främsta experter med Jakob Christensson som redaktör.

Medeltiden har för många under lång tid framstått som en dyster mellanperiod då praktiskt taget igenting hände och människorna var hårt tuktade och bundna av en ortodox katolicism – den mörka medeltiden var den gängse beteckningen. Under senare tid har synen på medeltiden förändrats radikalt. Under dessa fem århundraden lades grunden för det moderna samhället. I och med kristendomen kom vi med i den europeiska gemenskapen ett millennium före EU. Nationalstater och centralmakt växte fram och handeln blomstrade. En del historiker anser snarare att renässansen var stillastående och bakåtsträvande.

Dick Harrison inleder med att teckna den politiska kulturen och Bertil Nilsson berättar om kyrkan och lärdomen under denna period av kyrkobyggande i både fysisk och psykisk bemärkelse med en utblick mot början av utbildningssamhället i form av bibliotek och universitet. Janken Myrdal ger en livlig och spännande inblick i jordbrukets historia och hur livet levdes på landet medan två andra författare skildrar den medeltida staden.

Äktenskap och familj, åldrandet och de gamlas levnadsvillkor ger en närbild av viktiga aspekter på personliga förhållanden och avsnittet om sjukdomar och läkekonst är intressant att läsa om, inte minst i samband med den stora pesten. Invandrare var viktiga inslag i samhället redan på medeltiden och ett särskilt avsnitt ägnas åt dessa.

”När svenska blev ett skriftspråk”, ”Det tyska inflytandet på svenskan” och ”Latinet i det medeltida Sverige” är rubriker som skildrar språkutvecklingen under perioden. Ett annat språk talar ”Guds basuner – klockorna och den nya tron” – en oväntad men spännande vinkling. Boken avslutas med en uppsats av Inger Ahlstedt-Yrlid om ”Monumentalmåleriet – medeltidens massmedier”.

STOPPA, PUFFA, KRATSA, PILLA

Att röka pipa är ett stoppande, puffade, kratsande och pillande. Ingenting för en rastlös person med andra ord. Den ständigt krigande Napoleon hävdade att ”Piprökning är till för dem som kan slösa bort sin tid”. Själv var han snusare.

Andra berömda män har varit mer positivt inställda till det stilla pippuffandet. Albert Einstein ska bland annat ha sagt att ”Piprökning bidrar till en lugn och objektiv bedömning av allt som angår människor”. Och Schopenhauer ska ha hävdat att ”När du tänder pipan behöver du inte tvivla – tankarna kommer till dig”. Inte minst deckar- och sagoförfattarna hat tagit fasta på detta. Tänk bara på Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes, George Simenons kommissarie Maigret, Tolkiens Gandalf och Tove Janssons Snusmumrik, som alla sakta puffar på sina pipor innan de levererar det självklara svaret på en avgörande fråga.

Detta och mycket annat står att läsa i den nyutkomna boken ”I Pipans Vänkrets. En bok om pipor och piprökning” (Carlssons). Bokens författare, radiojournalisten och numera bibliotekschefen i Jönköping Erik Lindfelt, som tidigare skrivit böckerna Den goda cigarren och Cigarrernas värld, samt Anders Jansson, finsnickare, busschaufför, cykelexpert och mångårig piprökare, tar läsaren med på en rolig och lagom faktaspäckad vandring genom piprökningens och pipornas kulturhistoria. Vi får stifta bekantskap med tobakstillverkare och tobakssorter, pipslöjdare och pipmodeller, piprökare och personliga tobaksblandningar.

Marianne Ovesen




Av Göran Hassler
Publicerad i Nr 4 November 2004 årgång 19