Bokspegeln

BLOMSTERKUNGEN OCH HANS APOSTLAR

Carl von Linné var ett monument över sig själv redan under livstiden och det har vuxit under de tre hundra år som 2007 har gått sedan denne vår meste, internationelle kändis föddes. I sina yngre dar reste han runt i Sverige och skrev reseberättelser som än i dag läses, beundras och citeras av både amatörer och fackmän. Han revolutionerade botaniken och var som många i sin tid ett universalgeni – även när det gällde administration: att sända ut sina otaliga lärjungar på farofyllda upptäcktsresor till fjärran, okända länder, många av dem på andra sidan jordklotet. Dessa hade noga specificerade uppgifter som att samla växter, iaktta djurliv och människoseder och rapportera och sända ibland båtlaster av insamlade fynd till den store i Uppsala, som sedan sammanställde och bearbetade det varierande materialet och gav ut det i bokform. Men framför allt var han skicklig på att entusiasmera och egga unga människor att ställa upp i hans tjänst – ofta under miserabla förhållanden. Kalm, Thunberg, Sparrman är namn som nästan försvunnit i slagskuggan av den store – så till den grad att få av alla dessa begåvade, hängivna lärjungar fått en egen biografi. Flera av dem är inte ens hågkomna i de vanliga uppslagsverken. Detta trots att det finns en uppsjö av brev, rapporter och andra urkunder bevarade.

Tv har redan sänt en serie, ”Linné och hans apostlar”, som har givit en god och grundläggande presentation av mästaren och hans lärjungar. Trots dramatiseringar med goda skådespelare var serien ändå ganska blek. Det kan man dock inte säga om Sverker Sörlins och Otto Fagerstedts bok med samma namn som tv-serien (Natur och Kultur) och som anknyter till denna. Slösande rikt och spännande bildmaterial och spänstig berättarglädje gör denna populärvetenskapliga framställning mer intensiv och dramatisk än tv-versionen. Bokmediet ger också plats för mera djupgående skildringar även om man tycker att det sveper fram lite väl hastigt ibland.

Många av dessa entusiastiska unga män omkommer under sina farofyllda resor. Carl Fredrik Adler, Pehr Löfling, Olof Torén och Christoffer Tärnström är några av dessa och Johan Peter Falck begår självmord i förtvivlan långt inne i Ryssland. Andra försvinner bort från Uppsalas och Linnés horisont som Daniel Solander som gör en lysande karriär i London och skär av alla kontakter med Sverige: med ”gubben i Uppsala”, med fästmön och tillika Linnés dotter och även med modern. Om detta har att göra med ryktena om att lärofadern också var köttslig, oäkta fader i hemlighet till Solander vet man inte, men yttre omständigheter gör att detta inte är omöjligt. Grunden till dessa framgångar var att han med framgång deltagit i en av James Cooks världsomseglingar.

Daniel Rolander är en av de ”okända”. Hans resa till Surinam blev en mardröm. Febersjuk och alltmer alkoholiserad härjas han av en förlamande rädsla för djungeln och framför allt dess insekter. Men trots att han knappast vågar sig dit har han ändå med sig en förvånansvärt stor samling. Dock – när han kom hem ansågs han ha blivit galen under sin resa.

En av de mera kända är Carl Peter Thunberg, som från Kap gjorde omfattande resor in i det okända Afrika och mellan resorna lärde han sig holländska för att kunna utge sig för att vara holländare – endast sådana släpptes då in i det hermetiskt slutna Japan, som var Thunbergs huvudmål. Han lyckades och kom hem med ett material som var unikt ända tills Japan sent omsider öppnades för västerlänningar.

Den mest aktive och mest självständige av alla är Anders Sparrman, som också deltog i en av Cooks världsomseglingar. Som sjuttonårig hade han varit i Kina och sedan reser han liksom sin kollega Thunberg i södra Afrika. Men han är praktiker och redovisningen av hans upptäckter dröjer och publiceras inte förrän decennier senare, strax innan han dog, upptagen som han är efter återkomsten av sin läkarpraktik och sina grubblerier.

Här får vi möta en lång rad särpräglade personligheter och deras ofta häpnadsväckande resor och äventyr. Det är märkligt att de trots detta förblivit så relativt okända. Här finns också en fördjupad bild av den blide blomsterkungen, som förslaget och manipulativt utnyttjade ett försvarligt antal begåvade unga män, varav många gick under.


SPJUTGUDEN OCH DEN GÅTFULLE JÄGAREN

Oden, spjutguden och den gåtfulle jägaren, Tor, hammarguden och människornas beskyddare, den trånande Frej, den frigjorda Freja, Loke, Balder och Heimdal – alla är de med i Ebbe Schöns berättarglada bok ”Asa-Tors hammare – gudar och jättar i tro och tradition” (Hjalmarsson &Högberg). Den ger en bred och spännande framställning om asatron i medeltida isländska texter och hur dessa sagor, skrönor och berättelser levat kvar i folktro, i konst och litteratur ända in i nutiden. I den första avdelningen görs ett närstudium av ”Snorres Edda” och ”Den poetiska Eddan” som på 1200-talet fångade gamla traditioner och trosföreställningar i skrift.

I den andra avdelningen har Schön gjort en djupdykning i folkminnesarkiven och redovisar en myckenhet av fornnordiskt berättarstoff, som levat fram till våra dagar då det gått en renässans till mötes bland nynazister, sverigehuliganer och fromma hedningar med känsla för natur och fornsvärmeri. Många gånger undrar man vid läsningen om dessa nya asadyrkare verkligen insett att de gamla gudarna hade fel och svagheter som alla vi andra vilket ger mycken komik och burleskeri som vetter mot tragik inför det oundgängliga slutet: Ragnarök!

Den som vill veta mer kan slå i ”Folktrons ABC” (Carlssons) av samme författare. Där kan man erfara att ”alla som rött skägg hava, skola till helvetet fara” eller få veta allt om ”Kapten Elins resor till Blåkulla” eller om rönnens mystiska egenskaper. Även här finns bland alla roliga notiser ett stort mått av gedigen kunskap att hämta om forna tider och om vårt kulturella arv.

Båda böckerna är så rikligt och kongenialt illustrerade att man har svårt att lägga dem ifrån sig utan att bläddra och åter bläddra.


EN LITEN GÖK, TACK

”Boken om göken” av Per G Ericson och Hans Sjögren (Atlantis) är för mig förra årets mest häpnadsväckande bok, fylld med aha-upplevelser och bekräftelser av många av de skrönor man hört om denna egenartade fågel med anarkistiska vanor – plus massor av nya rön. Ta bara omslaget som visar en gök som under de få sekunder hon har på sig tar ett av värdfamiljens ägg och värper ett eget i boet – allt på samma gång och i samma andetag! Och det är bara en bild av mängder av otroliga bilder. Vill du veta ännu mera om denna förhärdade fågel, kan du se utställningen på Naturhistoriska Riksmuseet fram till och med 20 mars.




Av Göran Hassler
Publicerad i Nr 1 Februari 2005 årgång 20