UNDERSKÖN DAN ANDERSSONTOLKNING

För många är Dan Anderssons visor mest ett bröl sent på natten när fyllesentimentaliteten sätter in – en sorts förvirrad längtan tillbaka till det enkla livet förr i världen, långt före stress och utbrändhet.

I stället är Dan Andersson drömmaren, den sensible, känslige och iakttagaren, som ser ungdomen, mjukheten och barnasinnet bakom de smutsiga skäggiga hurvlarna långt ute i skogen. Liksom Barbro Hörberg såg barnet bakom de skitiga, nersupna fyllegubbarna ser han med ömhet bakom de ruffiga skogskarlarnas skadeskjutna, utsugna, slitna och härjade yttre den glada, positiva och drömmande människan. Det är ballader om det hårda livet men sett av en sensibel poet, milsvitt från en karlakarl med hår på bröstet.

Liksom Bellman har han råkat ut för att förväxlas med de personer han skildrar. När det gäller Dan Andersson är det mera graverande. Bellman målade upp en scen där epistlarna spelades upp utan att han själv uppträdde. Men det är med Dan Anderssons glasögon som man ser skogens människor och det är hans upplevelser man delar. Det gäller alltså att vara trogen mot vad som står i texten. Amatörerna ser ofta till utanverket utan att egentligen rätt fatta innebörden.

Med Sofia Karlssons klara stämma i ”Svarta ballader. Sofia Karlsson sjunger Dan Andersson” (Amigo Musik) kommer det mjuka och poetiska i visorna fram – en översvinnlig skönhet som berör på djupet. Det känns nytt och fräscht men det är också en återgång till den lyriska grundstämning som alltid funnits men som så ofta har kommit bort i amatörsång. Det är också härligt att höra henne tillsammans med Thorstein Bergman, under långa tider den ouppnåelige mästaren med samma mjuka framtoning. Nu har han fått en drottning vid sin sida på tronen.

Arrangemangen, inte minst, är raffinerade med mångahanda instrument som bygger upp och stöder stämningarna. Någon enstaka gång som i ”Tiggaren från Luossa” blir rytmen lite väl markerad och modern, vilket skymmer skörheten och det melodiösa i Gunde Johanssons fina tonsättning.




Av Göran Hassler
Publicerad i Nr 2 Maj 2005 årgång 20