Bokspegeln

KNIVEN SOM KONSTVERK

Vem minns inte sin första slidkniv – det första riktiga verktyget. Något som man kunde skapa något med, som kunde ge form och materia åt en spirande kreativitet. Som också krävde ansvar, mognad och försiktighet – en första entré till vuxenlivet.

Den här känslan följer med hela livet antingen man har en liten schweizisk armékniv i fickan för dess tandpetares skull eller den grova morakniven dinglande som ett universalverktyg och en manlighetssymbol. Med utgångspunkt från detta har knivmakeriet blivit mer och mer som en egen konstart, som till och med har en egen knivmässa i Ludvika i juli varje år.

Här och var i landet ägnar sig entusiaster, fantaster och mästersmeder åt att skapa eleganta, märkligt utsirade knivar med exklusiva slidor, som ofta är mera konstverk än användbara verktyg i vardagen. Den här trenden har Samuel Karlsson visat i den vackra boken ”Svenska knivar och knivmakare” (Bokförlaget Settern), som berättar i ord och mestadels egna bilder om utsökta skapelser i karvsnitt, explosions- eller dragspelsdamask och till och med skaft av mammutbetar. Fantasin och hantverksskickligheten synes sakna gränser men är ändå inte så fjärran att man inte lockas att själv försöka. Många av de mästare som presenteras med sina verk ger knivmakartips till blivande kollegor och även i beskrivningarna kan man få uppslag till egna försök. Ett särskilt avsnitt visar en mästares sätt att slipa en supervass egg. Så den här boken fungerar som en kokbok för lystna, som kanske till slut plockar fram ämnen och verktyg för egna försök.

KORTA DIKTER OCH LÅNGA

”Äntligen måndag” är kanske den kortaste dikten som finns på svenska. Göran Palm är sedan länge mästare på sådana korta, kärnfulla och tankeväckande dikter men nu har han slagit ett annat rekord med den svenska litteraturens och kanske också världslitteraturens längsta dikt ”Sverige – en vintersaga” (Ordfront). Över 50 000 verser i fyra digra band slår mångdubbelt både Iliaden och Odyssén. 25 år har det tagit och nu föreligger en av de mest ingående skildringarna av svenska folket, de olika landskapen och städerna och byarna i hela landet. Det finns knappast en enda plats i Sverige som inte Göran Palm har besökt, pratat med folk och berättat allt som är värt att veta om bygden. Gamla skrönor, färska skandaler och allt däremellan presenteras här i bländande blankverser, ett versmått som bl a Shakespeare använde. Det lämpar sig sällsynt väl för den form av berättande som Palm ägnar sig åt, så till den grad att när man suttit uppslukad i timmar av den säregna men naturliga och lättlästa rytmen, känns det konstigt, motigt och stötigt att koppla av med en vanlig tidningstext. Rytmen har liksom satt sig i hjärnan.

Den fjärde delen startar i Stockholm där Palm säger att storstaden består av små byar och att varje invånare är medlem i en eller flera sådana. Bygemenskapen är densamma i storstaden som i Norrlands inland. Skillnaden är bara att Stockholms byar ligger tätare. För övrigt kan man konstatera att huvudstaden och i någon mån också Sydsverige behandlas ganska förstrött medan huvudintresset är fokuserat på Norrland. Det är klokt för på bibliotekens hyllor står metervis med stockholmiana men det är bara hos Palm man får reda på hur det är med de tre systrarna i Gallejaur, skomaskinsfabrikören Yngve Gerdin i Nordingrå eller Zacharias Bång, en märklig människa som lär ha varit förebild för Runebergs Sven Duva. Och om Anders Åberg och hans Mannaminne kan man läsa här eller i Kulturens Värld.

Palms iakttagelseförmåga, hans sätt att komma till tals med vanligt folk och hans näsa för berättelser som måste berättas gör resan genom de digra volymerna till ett uppslukande äventyr. Och dessutom får man lära sig mycket nytt om detta gamla land, nyheter som aldrig kommer in i tv, radio eller i storstadsdrakarna.

Också i denna långa dikt har kortdiktsmästaren slagit till med rader som liksom lyser av sig själva och är som små dikter i dikten:

Vi har det alltjämt bättre än vi mår,
Men klyftan mellan ha och må har krympt.

eller
Var ligger dödens väntrum? Mitt i centrum!

eller
Och far ni ut i ödemarken i
en chartrad buss så har ni liksom en
portabel tätort med er överallt,
och då blir vildmarken sin vildhet kvitt.


SLUSSEN – EN BEDAGAD FYRVÄPPLING

Den beundrade och på sin tid geniala fyrväpplingen är nu efter 70 år en bedagad skönhet i upplösning. Påpassligt mitt i den upprörda debatten om den stockholmska Slussens framtida öde och olika arkitektförslag till lösningar av den intrikata trafikkarusellen kommer Samfundet S:t Erik med ”Slussen vid Söderström” (Lind & Co) med Ulf Sörenson som redaktör.

Här tar man det stora greppet. Det börjar med den äldsta urkunden, en isländsk handskrift från 1300-talet, som säger att ”Stockholm heter det som sprack”. Med det menas antagligen att en landtunga mellan Södermalm och nuvarande Gamla stan grävts igenom på uppdrag av Olav den helige, som sedan lyckades forcera grunden med sina skepp. Efter denna första passage berättar man om alla olika slussar som löst problemen med farleden från Mälaren till Saltsjön: Kristinaslussen, Polhems sluss, Stenstadens sluss och till slut på 1930-talet ”Klöverbladet”. Speciella perspektiv är Slussen i litteraturen, i myt och verklighet och som farled.

Efter denna spännande historiska kavalkad kommer man in i dagens verklighet. Juryn kommenterar 2003 års arkitekttävling, och olika experter ger skilda infallsvinklar på hur Slussen kan motsvara kraven från framtidens trafik. Ett personligt vittnesbörd är Bo Grandins charmfulla berättelse om ”Att lära sig cykla i Slussen”, om hur det var att växa upp med trafikkarusellen som närmaste granne.

De många bilderna och skisserna liksom den läckra formgivningen av KV:s Eva Alge gör att även en lekman kan både njuta av boken och följa med i diskussionerna om hur denna komplicerade trafikmekanism kan gestaltas i framtiden.


NEDSLAG I HISTORIEN

Detta är ett annorlunda sätt att skriva historia: ett antal nedslag i bild i 1900-talets historia med essäer som sätter in bilderna i sitt sammanhang och ger utblickar både framåt och bakåt i tiden: ”Bilden av Sveriges historia. Fyrtio sätt att se på 1900-talet” (Wahlström & Widstrand). Författarna Marika Hedin, Åsa Linderborg och Torbjörn Nilsson är högt meriterade historiker, som också kan skriva medryckande och gestalta historiska förlopp på ett levande sätt.

Ämnesvalet är skiftande och ibland överraskande och udda, men tillsammans ger de 40 nedslagen en spännande översikt över livet i Sverige under förra århundradet. Det börjar med Yngsjömörderskan Anna Månsdotters avrättning 1890 och via skarprättaren Gustaf Dalman tecknas utvecklingen av synen på brott och straff. Malmbanan och ”Solskens-OS” i Stockholm är skilda exempel på framsteg och framtidstro och sedan följer bilder och essäer om damfotboll, jordbruksutveckling och statarelände fram till JAS-planets haveri under uppvisning över hundratusentals människor under Vattenfestivlen 1993 – en fruktansvärd upplevelse för oss som följde katastrofen på nära håll.




Av Göran Hassler
Publicerad i Nr 2 Maj 2005 årgång 20