Kulturspegeln

TECKNINGAR, COLLAGE OCH SPELKORT

Stockholm: ”Alla barn ritar, men slutar. Det var nog något fel på mig – jag bara fortsatte och fortsatte”, skrattar Jockum Nordström.

Tur för oss – för hans ritningar är sinnliga, ofta med en erotisk nerv, och fulla av underfundig humor. Man måste ta god tid på sig och gå nära, gå in i verken – nästan så tätt intill att man börjar fundera på om larmet ska lösa ut – om man ska få ut det mest möjliga av Jockum Nordströms utställning på Moderna Museet. För här möter man en mästare i detaljer. Små,
detaljer som kanske först kan upptäckas vid andra eller tredje besöket.

Konstnärens teckningar och collage liknar mest framrullande berättelser, sagor för vuxna, med inslag av såväl fantasins hemligheter som vardagens påträngande verklighet. Till denna utställning med bland annat 40 verk, som aldrig tidigare visats i Sverige, har han skapat två nya verk. Det ena är fyra stora sammanhängande delar i collageteknik – och inget av dem anser han vara färdigt: ”Om jag lever tills jag blir 75-80 kanske jag kan bygga på dem hela tiden” säger han.

Det andra är en kortlek med helt annorlunda motiv än de gängse. Den har framställts i en begränsad upplaga för försäljning i Moderna Museets butik. Nordström har alltid gillat att spela kort: ”Jag spelade mycket med mina syskon och i skolan och har gjort egna kortlekar till mina vänner.”

Han låter sig inspireras av arkitektur, sex, musik och poesi och det senare genomsyrar utställningskatalogen, där många verk ackompanjeras av en dikt, vald av konstnären. Olika kombinationer av ord får oss att tänka på saker som inte alltid uppenbarar sig vid en första anblick.

”En pinne i skogen” på Moderna Museet fram till 25 september 2005.

MATISSE X 2

Humlebæk och Köpenhamn: Pappa vill att Henri ska bli jurist och överta familjens spannmålshandel i Nordfrankrike. Henri tar lydigt sin juristexamen, återvänder till hembyn och blir anställd på en advokatbyrå. Men, som tur är – särskilt för eftervärlden – tar konstintresset över. Jämsides med arbetet på kontoret tar han lektioner i teckning och drygt 20 år gammal lämnar han juristyrket för att på heltid ägna sig åt konsten. Pappa gillar det inte, men accepterar ändå sonens konstnärsambitioner och stöder honom ekonomiskt.

Sen går det slag i slag: utbildningar, utställningar, giftermål, barn, dålig ekonomi och återigen utställningar och mer och mer erkännande. Från början för målningarna, sedan även för grafik, skulpturer, bokillustrationer, teaterdekorationer och kostymer. Han säljer verk både i Europa och USA. Efter en resa till Tahiti fick han även inspiration till collage. Livet tycks leka, men framgångarna avbryts abrupt när han 1940 drabbas av tarmcancer. Han klarade emellertid operationen och tyckte sig ha fått ett andra liv – visserligen mestadels sängliggande, men med en obändig livslust och skaparkraft. Nu kulminerar 50 års arbete, men också ett omvälvande nyskapande, som han länge kämpat för. Själv sa han att han måste ha all den tid för att nå fram till det stadium, där han kunde säga vad han ville säga.

Det är om dessa sista 14 år av hans liv som Louisianas utställning handlar. Här visas dels hans konst från perioden, dels 2000-talets vackraste korrespondens mellan Matisse och den franske satiriska tecknaren och författaren André Rouveyre, som han träffat redan 1896, då de bägge studerade på École des Beaux Arts i Paris. Ödet gjorde att de inte återsågs förrän strax efter canceroperationen, men då fördjupades vänskapen och i långa perioder skriver de till varandra – ibland flera gånger dagligen – med ömsesidigt förtroende och en härlig humor. Dessa brev ger en unik inblick i både vardagens händelser, den konstnärliga processen och tankar om livet och konsten.

Parallellt med denna utställning finns möjlighet att också ta del av Matisses tidigare arbeten. Statens Museum for Kunst har ur museets samlingar plockat fram nio av hans verk – milstolpar i konsthistorien – som presenteras tillsammans med och i dialog med nutida konstnärers verk.

På bägge museerna finns utförliga kataloger att tillgå.

”Matisse – ett nytt liv” på Louisiana fram till 4 december 2005.
”Matisse &” på Statens Museum for Kunst fram till 4 december 2005.

MODERIKTIGT

Helsingborg: Modet är och har alltid varit ett uttryck för tidsandan och dess ideal och klädmodet förändras ständigt i takt med samhällets växlande värderingar och villkor. I äldre tider avspeglades detta främst bland samhällets burgna medborgare, men med 1800-talets industriella frammarsch och dess breda produktion av tyger och färdigsydda kläder förändrades villkoren radikalt och alla samhällsklasser fick möjlighet att följa trenderna genom konfektionsindustrins massproduktioner. Idag skapas praktiskt taget allt mode av konfektionsdesigners, och klädföretag med världskända formgivare omsätter enorma belopp genom att varje säsong visa och saluföra sina konfektionerade versioner av det nya modet.

Vi befinner oss fortfarande mitt i Designåret och på Dunkers Kulturhus satsar man på kläddesign. Omkring 70 ”uppstickare” inom svenskt mode visar ett urval av sina allra senaste kreationer i den första manifestationen över svensk kläddesign i början av 2000-talet. Välkända, etablerade formgivare samsas med helt nya namn i ambitionen att tydliggöra modets kreativa process. I utställningen ställer man frågan om varifrån dessa designers hämtar sina idéer. Varför ser modet ut som det gör, vem påverkar vem och vad påverkar vad och hur ser arbetsprocessen ut?

“På modet – ny svensk kläddesign” på Dunkers Kulturhus fram till 13 november 2005.

DET ONÄMNBARA

Lund: Givetvis har alla museer, stora som små, samlingar av allt möjligt mellan himmel och jord – t o m utomjordiska världar kan man hitta på sina håll. En rätt så annorlunda ”skatt” visas denna höst på Kulturen, som i samarbete med Textilmuseet i Borås har fokuserat på underkläder från 1750 och fram till idag, där de olika epokernas betydelse för formandet av kroppsideal synas i sömmarna. Även förhållandet mellan underkläder, kroppsideal och kvinnors situation i samhället belyses.

Underkläder handlar om mode, men också om värderingar, politiska svängningar, tekniska möjligheter, ekonomiska strukturer och – inte minst – sexualitet. På utställningen kan man frossa i häpnadsväckande historiska bysthållare och korsetter – de senare både för kvinnor och män – men också se moderna kreationer skapade av nutida formgivare. En av de mest framgångsrika bland dem är Camilla Thulin, som porträtterades i Kulturens Världs februarinummer 2002.

”Underbart. Underkläder formar kroppen 1750-2005” på Kulturen fram till 30 december 2005.

ALLA VILL HA DET, MEN PÅ RÄTT STÄLLE

Varberg: Det verkar som om de flesta människor är lite missnöjda med sitt hår. Tänk bara på vad Monica Zetterlund en gång sjöng i en av Hasse & Tages revyer om negressen, som kämpade för att få rakt hår och svenskan som spenderade en massa pengar hos frisören för att få krulligt hår. Skönhetsidealen är onekligen varierande, särskilt när man betraktar dem globalt.

Men på Länsmuseet handlar det inte enbart om hår på huvudet, utan också om alla andra kroppsbehåringar. Vissa är helt tabu – kvinnor ska inte ha hår på benen, och framför allt inte under armarna – och många av människans helt naturliga behåringar väcker äckel hos somliga. Var får hår egentligen finnas, frågar man sig.

Utställningen handlar om hår i konsten, hår på fel ställen, håret som makt, håret som magisk kraft och hår som måste täckas, och belyser fenomenet hår ur alla möjliga vinklar. Här finns också peruker, som kan ändra ens utseende, till utlåning samt en ”hårautomat”, där man kan låta sig fotograferas i nya frisyren och skicka bilden som ett vykort.

”HÅR – en känsla för hår” på Länsmuseet fram till 6 november 2005.

UNIONSUPPLÖSNINGEN

Stockholm: Prins Eugen flyttade in på Waldemarsudde 1905 – samma år som unionskrisen och slutligen upplösningen ägde rum. Han spelade en aktiv roll under detta skeende i vår nordiska historia, vilket har inspirerat museet till att skapa en utställning med konstverk, vars motiv är gemensamma för Norge och Sverige, nämligen den fornnordiska mytologin. Samtidigt visas norska och svenska landskap, svensk natur och norska vidder.

”Myt och landskap” på Prins Eugens Waldemarsudde fram till 8 januari 2006.

UNIVERSELL DESIGN

Paris: Även i Frankrike satsar man på design och har uppmärksammat den svenska glasformgivaren Ebba von Wachenfeldt, som ställer ut sina glas ur kollektionen ”Cellofan”.

Utställningen visar den nutida formgivningens koppling till tekniska, ekonomiska, politiska, etniska, antropologiska och estetiska frågeställningar. Estetiskt tilltalande föremål ska samtidigt stödja deras funktion, så att alla individer, oberoende av ålder, fysisk förmåga eller funktionshinder ska kunna ha glädje av dem. Själv säger Ebba von Wachenfeldt: ”Jag formar glaset med min egen hand” och när hon utvecklade formen kändes det viktigt att ta till vara materialets reflekterande egenskaper. Först senare uppmärksammade hon att glaset dessutom blev ergonomiskt.

”D-DAY, modern-day design” på Centre Pompidou fram till 17 oktober 2005.

RIKT ILLUSTRERADE MÄNNISKOR

Stockholm: Ankare, hjärtan, rosor mm i all ära, men inte går det upp mot de symboler som den japanska tatueringsmästaren Horiyoshi III gjort. Han har låtit sig inspireras av gamla träsnitt och andra konstföremål och har försett sina modeller med drakar, tigrar, pioner, körsbärsblommor och fiskar, så att ibland hela kroppar får ett myllrande liv.

De magnifika helkroppstatueringarna började hitta sin form under Edo-perioden (1603-1868) och är en del av den stadskultur som utmärker denna speciella epok i Japans historia. Under nästa epok, Meiji-perioden, från 1868 till 1912 var tatueringar förbjudna och tilläts igen först efter andra världskrigets slut.

Syftet med Östasiatiska museets utställning av tatueringskonst är att överbrygga gapet mellan fin- och subkultur och visa att de japanska tatueringarna är en del av ett äldre kulturarv.

”Japansk tatueringskonst av mästaren Horiyoshi III” på Östasiatiska museet fram till 8 januari 2006.


MONEY, MONEY, MONEY

Botkyrka: Allt sedan 1755, då Tumba bruk började tillverka papper för sedeltillverkning har tillträde för allmänheten varit förbjudet. Än idag finns bommar, rödljus och höga stängsel kring området, men nu får vi komma in. Visserligen inte i lokalerna, där dagens papper tillverkas, men väl i tre av de fyra små fina hus, där det begav sig fram till mitten av 1990-talet. Då var Riksbanken ägare till bruket, som ansågs för litet för att kunna utvecklas. Eftersom det fanns en stor överproduktion av sedlar i världen tog det flera år innan verksamheten kunde avyttras. Sedan två år tillbaka heter ägaren Crane AB. Det är ett amerikanskt företag, som gått i arv i sex generationer och som ansvarat för att framställa papperet till dollarsedlarna under nästan två sekler.

I den gamla bruksmiljö som Riksbanken lät renovera och donerade till Statens fastighetsverk öppnas nu ett museum som ingår i Statens historiska museer och drivs av Kungl. Myntkabinettet.

Tumba bruksmuseum består av fyra hus: Oxhuset, där man visar sedlarnas historia från 1600-talet till idag, Röda magasinet, där man kan lära sig om papperets historia, Kölnan, där människorna på bruket presenteras och slutligen Spannmålsmagasinet, som fungerar som museets magasin och för närvarande inte kan besökas. Härtill kommer en stor park, som under somrarna hyser olika skulpturutställningar.

Den som behöver uppsöka toaletten i Oxhuset ska inte vara ledsen för det – tvärtom! För så snart man reglat dörren upplåter Uppsala Kammarkör sina stämmor. Det är onekligen en bisarr upplevelse att höra NASDAQ vocal index, ett körverk för åtta till tjugofyra stämmor, där varje stämma representerar en aktie på NASDAQ-börsen i New York. Körverket uppförs i realtid via internet, så när en affär görs i New York, så sjungs en ton i exempelvis Tirana, Stockholm eller varsomhelst.

Tumba bruksmuseum är endast öppet under sommaren, tisdag-söndag kl 11-16.

SAMEKONST

Stockholm: Han föddes i en tältkåta 1872 och började rita renar i snön eller på vedens huggyta med en kolnad kvist redan som liten. Först i 10-årsåldern fick han sin första penna. Hans skicklighet imponerade på några engelska fjällvandrare, som skickade färger och penslar till honom som julklapp. När han blev vuxen upptogs det mesta av hans tid av renskötseln, men han hann ändå av och till att ägna sig åt konsten.

På 1930-talet drabbades trakten av dåligt renbete och Nils Nilsson Skum, som uppmärksammats allt mer för sina verk, valde att bli bofast och konstnär på heltid. På Nordiska museet huserade intendenten Ernst Manker, föreståndare för museets sameavdelning, som i sin hand fick ett brev från Skum. Detta blev upptakten till samarbetet kring boken ”Same Sita – lappbyn”, som kom ut 1938 och gjorde Skum riksbekant. Nordiska museet köpte samtliga illustrationer och visar nu 40 av dem i en utställning som följer samernas åtta årstider.

”Nils Nilsson Skum – barndomsår” på Nordiska museet fram till oktober 2006.

TVÅ SKAGENKONSTNÄRER – TVÅ ÖDEN

Göteborg: Peder Severin Krøyer, ”Søren” bland vännerna, är en av de mest berömda konstnärerna i Skandinavien – och var det redan under sin livstid. Hans favoritmodell, musa och hustru Marie fick, som vanligt var för konstnärshustrur, inte samma uppmärksamhet för sina verk. Hon träffade sin blivande man vid 21 års ålder, när hon studerade konst i Paris, och trots en åldersskillnad på 16 år levde de tillsammans fram till 1905, då en viss svensk kompositör besökte konstnärskolonin i Skagen.

Marie blev plötslig en ”kändis” – inte för sin konst utan för att hon skapade en skandal i konstnärskretsarna genom att lämna Peder Severin för att resa till Sverige med Hugo Alfvén. Hon tillbringade resten av sitt liv i Dalarna och Stockholm – ett liv kantad av sorger och bedrövelser och slutligen skilsmässa från Alfvén. Men bara för några år sedan upptäcktes storheten i hennes konstnärskap, och hennes målningar ställdes ut för första gången 2002.

På Göteborgs konstmuseum finns nu en omfattande utställning, som visar såväl makarna Krøyers konstnärskap med dess skilda förutsättningar som det privata dramat dem emellan.

”Marie och P.S. Krøyer” på Göteborgs konstmuseum från 24 september till 15 januari 2006.

SAMHÄLLSUTVECKLINGEN UNDER FEM DECENNIER

Norrköping: I över 40 år har Ulla Lemberg arbetat med fotografi. Hon var en av Sveriges första kvinnliga pressfotografer och har i sitt arbete fokuserat på att synliggöra de mest utsatta kvinnorna och barnen i världen.

Arbetets museum har valt att visa en retrospektiv utställning som bygger på delar av Ulla Lembergs vitt spridda och mycket rosade utställningar ”Världens kvinnor” och ”Kära barn”, som kompletterats med nytagna bilder. Allt som allt cirka 130 fotografier som visar vad som hänt inom samhällsutvecklingen i olika delar av världen under de senaste fem decennierna. Det handlar om alltid lika aktuella och känsliga ämnen som fri abort, lika lön för lika arbete, barnens rätt i samhället och människohandel.

Ulla Lembergs syfte med detta omfattande arbete formulerar hon så här: ”Som en gåva till kommande generationer presenterar jag dessa berättelser om kampen som förts för ett rättvisare samhälle under andra halvan av 1900-talet. Jag vill att utställningen skall vara en inspirationskälla för vidare samtal och seminarier om aktuella frågor i dagens samhälle och skapa funderingar om hur vi alla skall möta de nya utmaningarna som väntar oss.”

”Jag vill att du skall veta” på Arbetets museum från 24 september till april 2006.

EN RESA TILL 1600-TALETS HOLLAND

Stockholm: Nu drar de in på Nationalmuseum, de stora mästarna från 1600-talets Holland. Tillsammans med museets egna samlingar visas inlån från bland andra Rijksmuseum i Amsterdam, Statens Museum for Kunst i Köpenhamn och Ashmolean Museum i Oxford – inalles omkring 300 verk – som presenteras tematiskt i fyra salar och sex mindre gallerier.

Under 1600-talet blomstrade målarkonsten i Holland. Ekonomin var god och det producerades konst som saknar motstycke under någon annan period eller i någon annan kultur. Det fanns till och med kvinnliga målare, till exempel Judith Leyster, elev till Frans Hals, som representeras på utställningen med ett av hennes främsta verk: ”Gosse blåsande flöjt”.

Karakteristiskt för periodens konstverk är att man som åskådare kommer dåtidens människor in på livet. Vi får se hur man levde och verkade genom en mängd spännande detaljer. Ibland är ”budskapet” från dåtiden väldigt tydligt – ibland finns en mängd dolda budskap, särskilt i vissa stilleben, som kan vara knepiga för oss idag att tolka. För den vetgirige, som inte bara vill njuta av dessa magnifika konstverk, finns en omfångsrik katalog på engelska över ca 500 verk, som tränger djupare in i de symbolvärldar som kan dölja sig bakom till synes enkla motiv. Museet har också producerat en rikt illustrerad utställningskatalog i pocketförmat för 100-125 kronor – mer överkomligt än praktverket på engelska.

”Holländsk guldålder” på Nationalmuseum från 22 september till 8 januari 2006.

MER DESIGN

Linköping: Av naturliga skäl går många utställningar i designens tecken under ett år som detta, men nu stundar emellertid finalen i Östergötland, där museet under året samarbetat med svensk Form Öst – och i höstens utställning även med Hemslöjden – i syfte att manifestera och exponera bredden på östgötsk nutidsdesign.

Fler än 100 personer och företag deltar med sina verk i glas, keramik, stengods, trä, textil, guld, silver, möbler, smide, grafisk form och industridesign. Varje utställare visar 3-5 föremål eller produkter och berättar om och illustrerar arbetsprocessen i form av modeller, prototyper, montage och/eller videopresentationer.

I en särskild avdelning presenterar länets unga slöjdare sina olika aktiviteter och likaledes ges deltagande formgivare och konsthantverkare möjlighet att demonstrera sina färdigheter inför publik.

På museet anar man att rubriken ”Fullträff” kan uppfattas som kaxig, men med den höga ambitionsnivån som genomsyrar satsningen hoppas man ändå att det ska vara en fullträff – eller? Döm själv!

”Fullträff” på Östergötlands länsmuseum från 18 september till 18 december 2005.

ANNORLUNDA UTFLYKTER

Malmö: Ordet utflykt förknippar nog många med vacker natur, kanske picknick i det gröna, en naturupplevelse tryfferad med godsakerna i den medhavda matkorgen. Mera sällsynta är utflykter av den sorten som presenteras på Slottsholmen i höst om udda platser, om krockar i naturen och om människor och natursyn i det nya Malmö.

Första utflyktsmålet är Norra hamnen, en karg miljö med höga halter av tungmetaller i marken, som exploaterats våldsamt men som blivit en oas för rara fåglar och växter. Det andra är Kalkbrottet med sitt dramatiska landskap och det tredje det för malmöbor bekanta utflyktsmålet Torup. Trädgården är den gamla Mölleträdgården, där kvinnor under sommartid odlar nyttoväxter och blommor. Dessutom kan besökaren få tips om sinnliga kryddväxter och te som lindrar magont och huvudvärk.

Och så inställer sig frågan: Var går gränsen mellan natur och kultur?

”Natur & Retur – tre utfärder och en trädgård” på Slottsholmen fram till 6 november 2005.

FRÅN FABRIK TILL KULTURCENTRUM

Gustavsberg: Den som tittar i porslinsskåpet får med stor sannolikhet ögonen på antingen delar av – eller kanske en hel servis – som kommer från Gustavsbergs porslinsfabrik, ett bruk med anor från 1825. När det övertogs av Kooperativa Förbundet 1937 kompletterades porslinstillverkningen med sanitetsporslin och hushållsplast och Gustavsberg blev en symbol för efterkrigstidens uppbyggnad av det svenska folkhemmet. När detta var färdigbyggt och konkurrensen från utlandet blev övermäktig bröts det anrika företaget upp i mindre delar och såldes till konkurrenterna 1994.

En viss produktion fortsatte emellertid genom att de tidigare anställda startade ateljéer och egen tillverkning i de gamla fabrikslokalerna. Än idag finns där omkring 100 verksamma konstnärer, främst keramiker, och både sanitetsporslin och hushållsporslin framställs fortfarande – men med utländska ägare.

Idag, drygt tio år efter nedläggningen, har Värmdö kommun och den nya fastighetsägaren, Gustavsbergs Hamn AB, satsat på att bygga bostäder för att skapa ett naturligt folkliv under hela dygnet och på att omvandla den vackra hamnen till ett nationellt centrum för konst och design – en inriktning som helt naturligt bygger vidare på ortens historia och keramiska tradition. Här finns flera ateljéer, caféer, restauranger, en mäss- och utställningshall, ett porslinsmuseum, och den förtjusande Gula Byggningen, byggd 1826, som redan under sitt första verksamhetsår har etablerat sig som en viktig arena för konsthantverk med utställningar av utvald design. Dessutom arrangeras föreläsningar, möten och konserter året runt.

Under sommaren har fem stockholmsbaserade kooperativ, Kaolin, blås&knåda, Konsthantverkarna, Metallum och Nutida svenskt Silver, medverkat i utställningen ”Kraft” med nyproducerade verk i keramik, glas, guld, silver, järn, textil och trä.

”Kraft” i Gula Byggningen, Gustavsbergs Hamn fram till 2 oktober 2005.

KROPPSLIGT OCH SINNLIGT

Stockholm: På Liljevalchs konsthall kan man i höst för första gången i Sverige bekanta sig med den brittiska konstnären Helen Chadwicks livsverk. Hennes konstnärliga gärning avbröts 1996, när hon var bara 43 år gammal. Hon räknas som en av samtidskonstens främsta feministiska förgrundsgestalter. Målmedvetet har hon undersökt det kroppsliga och det sinnliga genom att använda sig av den moderna vetenskapen och den klassiska idévärlden som källor. Hon fokuserar ibland på det förföriskt vackra, ibland på det frånstötande, provocerar och lämnar ingen åskådare oberörd. Inför hennes verk, till exempel stilleben av glänsande nyslaktat kött eller en stor chokladfontän, tycks våra sinnesförnimmelser förstärkas, och naturvetenskapens outgrundliga fenomen presenterar hon med förkärlek i ett närmast kliniskt format.

“Helen Chadwick – Retrospektive” på Liljevalchs konsthall från 17 september till 27 november 2005.

ANSIKTSLYFTNING

Stockholm: Finansmannen och bankiren Ernest Thiel, född 1859, var fram till första världskriget en av Sveriges rikaste män. Han var mycket intresserad av konst och kultur och umgicks i konstnärs- och författarkretsar. I början på 1900-talet lät han uppföra ett palats på Djurgården i Stockholm, på Blockhusuddens högsta punkt. Där bosatte han sig med sin familj och fyllde palatset med sin stora samling av svensk och nordisk konst från sena 1800-talet. Men säg den lycka, som varar. Han gick i konkurs och förlorade största delen av sin förmögenhet i samband med börskrisen efter första världskriget och såg sig nödgad att sälja palatset, inklusive hela konstsamlingen. Köpare var staten, som 1926 öppnade Thielska galleriet för allmänheten.

Det var den berömde arkitekten Ferdinand Boberg, som ritade byggnaden i dåtidens modestil Jugend – eller? Stilren Jugend kan man nog inte kalla detta palats, och det verkar som om Bobergs ursprungliga skisser har fått ge vika för Thiels mycket speciella önskemål. Flera delar av byggnaden har visserligen tillkommit av estetiska skäl, men andra av rent funktionella.

Under årens lopp har åtskilliga så kallade renoveringar – både exteriört och interiört – förstört de ursprungliga intentionerna. Särskilt vanvördigt behandlades fasaden, som rappades med smutsgrå betong, och salsväggarnas skira, pärlgråskiftande ylletyg ersattes med glasfiberväv och halvblank plastfärg. Exteriören återställdes dock 1999, återfick sin kritvita originalfärg, och museet stängdes för en varsam renovering av interiören.

För några månader sedan öppnades galleriet åter för allmänheten, som får se konstsamlingen på ett annat sätt än Thiel och hans samtida, för på den tiden översållades väggarna genom att man hängde tavlorna från tak till golv, tätt, tätt intill varandra. Nu gäller andra ideal, och utställningen känns mycket luftigare. Detta innebär dock att alla cirka 800 verk inte kan visas samtidigt.

JAPONICA

Göteborg: I början på 1900-talet började både museer och privatpersoner systematiskt att samla japansk formgivning och 1905 mottog Röhsska museet en stor donation från ett antal göteborgska köpmän – sammanlagt 800 föremål av japanskt konsthantverk. När museet öppnade för allmänheten 1916 utgjorde den japanska utställningen redan en viktig del. Nu öppnar man åter igen ett japanskt rum, där ett representativt urval ur de rika samlingarna lyfts fram.

”Japansk form – Konsthantverk ur museets samlingar” på Röhsska museet tills vidare.




Av Else Kjöller
Publicerad i Nr 3 September 2005 årgång 20