Bokspegeln

FJÄRILAR SOM GER LYCKOKÄNSLA

För alla oss som likt tvååringen Tyra fylls av lycka så fort vi ser en fjäril utan att riktigt veta vare sig namn eller egenheter är det en än större lycka att bläddra i det första bandet av den väldiga Nationalnyckeln: ”Fjärilar: Dagfjärilar”. Självmedvetet står det på omslaget: ”Denna volym omfattar samtliga nordiska arter”. Utgivare är ArtDatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitetet och författare är Claes U Eliasson, Nils Ryrholm och Ulf Gärdenfors.

Sida efter sida i den fyrahundrasidiga volymen är fylld av de mest fantastiska, prunkande eller färgmässigt sparsmakade fjärilar – alla små utsökta konstverk av den mästerlige Martin Holmer, som med hjälp av penslar, pennor och datorer nått fram till en exakthet som överträffar allt tidigare. Larver och puppor har utförts av Karl Jilg. När man sedan kollar namnen grips man av en poetisk yra: Segelfjäril, Skogsvisslare, Svartfläckig glanssmygare, Juvelvinge, Aspskimmersfjäril och många, många andra.

Men för en okunnig amatör är det emellertid texterna som öppnar portarna till en skimrande, märklig värld. Trots att framställningen är strikt vetenskaplig är den också lättläst, engagerande och till och med verkligt njutbar.

Den här boken är en fantastisk avspark till det största bokverk som någonsin utgivits i Sverige. Mer än 100 volymer kommer det att bli och allt skall vara klart efter 20 år. Det blir alltså mer än ett normalt praktverk om året i decennier framåt! Man har ställt en diagnos på svenska folket: ”biologisk analfabetism” och det är den åkomman man skall bota på detta monumentala sätt. Att medicinen är välsmakande och effektiv kan jag som målgrupp intyga och jag ser redan fjärilar som en eventuell framtida hobby. Kanske blir det samma sak med nästa bok som kommer nu till hösten. Den handlar om mångfotingar och kan säkert bli en ny aha-upplevelse.

ETT LEVANDE HEIDENSTAM-PORTRÄTT

Knappast någon författare är så förtalad, så nedvärderad som Verner von Heidenstam. För många är han ett vittrat nationalmonument, urbilden på en stockkonservativ nationalist – om han över huvud taget är någon som man tänker på. Det är synd för han är en vital och dynamisk poet, en av de finaste vi har i vår historia som är väl värd att återupptäcka och införliva bland favoriterna. I sin krafts dagar var han en levnadsglad rebell och en till skyarna upphöjd poet och en prosaförfattare som var mer läst och beundrad än de flesta.

Även hans personlighet och livshistoria är intressant och väl värd att ta del av. En som tycker så är Magnus Engberg, som i ”Jag förstår inte vad världen är . . .” (G Ekström Förlag) ställt samman en annorlunda biografi som med en välskriven sammanhållande text ger en närbild av skalden med hjälp av brev och bilder, ofta ur familjealbumet. Detta skapar en känsla av närvaro och intimitet, som gör att man intensivt lever med i denna unika livscykel.

I kapitlet ”Kungen av Lajsputta” kommer vi in i hans barndomsmiljö med den älskade mormodern och den lekfulla tant Lott och vidare in i de orientaliska miljöer han som mycket ung lärde känna och uppskatta. De första kontakterna med äldre och beundrade kollegor som Ellen Key, Strindberg och Topelius redovisas. Det omtalade bröllopet på Blåkulla är beskrivet in i minsta detalj i ord och bilder, både fotografiska och tecknade. I ”En nationalskald på Naddö” får vi ta del av dramat mellan den docksöta, purunga Greta och den medelålders skalden, en udda kärlekshistoria som slutade med katastrof. I slutkapitlet får vi följa den åldrade skalden till den ståtliga men kalla borgen Övralid, där han tillbringade en stor del av de sista 25 åren då han led av skrivkramp och sinande skaparkraft.

Att sammanställa ett författarporträtt på detta sätt gör framställningen levande, trovärdig och intressant. Man skulle önska att den här boken bleve trendsättande!

NYA KLINTBERGARE

Det är inte allom förunnat att med sitt namn ge upphov till ett nytt ord i svenskan, till yttermera visso medtaget och förklarat i Nationalencyklopedin. Bengt af Klintberg har under åren blivit känd för sina forskningar och populära redovisningar av moderna vandringssägner, s k klintbergare, t ex den om råttan i pizzan. Det var den gemensamme vännen Bo E Åkermark som lanserade och marknadsförde ordet i krönikor på Namn och Nytt-sidan i DN och så småningom blev det allmänt vedertaget.

Nu kommer det en ny samling med 99 klintbergare med titeln ”Glitterspray” (Atlantis) där titeln anspelar på en genant upplevelse hos gynekologen – dock med en vardagshumoristisk släng, något som är gemensamt för många av historierna. Det är den lilla, helt vanliga människan som råkar ut för otroliga saker som griper och engagerar och som ofta slutar med ett skratt. Som den om paret som kom i vägen för David Beckhams bröllop eller den som drabbades av våldtäktsskvadronen Viagra – kanske en manlig våt dröm i sägnens form.

En grupp sägner har anknytning till Estonia, t ex den om mannen som ringer hem, fången i en hytt som just håller på att vattenfyllas. Hemska katastrofer sätter fantasin i rörelse och liknande berättelser finns från den 11 september.

Klassiker som ”Mumiens förbannelse” och ”Soda i ärtsoppan” får sin utbredning kartlagd och den senare får också en förklaring. Om dansmössen har jag en variant som inte finns med i boken: en god vän ville skoja med ett brudpar som skulle åka nattåg på sin bröllopsresa, På en lapp i hytten skrev han: ”En liten extra present: ett halvdussin vita möss!” Problemet var att han bara släppte in fyra möss i hytten.

En nöjsam och trevlig läsning erbjuder den här boken men också inblickar i människors fantasier och därmed också i människors vardag.

OMVÄRDERAD SKLUPTÖR

Haaken Gulleson är den medeltida skulptör och målare som enligt den aktuella forskningen utfört ett livsverk som omfattar mer än någon annan medeltida konstnär ens kommit i närheten av. Altarskåp, krucifix och skulpturgrupper i norrländska kyrkor skall ha tillkommit under detta universalgenis förfarna händer. Ändå vet vi knappast något om denne ”Haaken Gulleson maaler” som han själv kallat sig när han signerat ett av sina verk.

Nu har Lennart Karlsson kritiskt granskat det lilla man verkligen vet om denne geniale konstnär i ”Kretsen kring Haaken Gulleson” (Carlssons) och resultatet är en så gott som total omvärdering. Det är bara sex av de hundratals verk som är signerade och i dessa presenterar han sig entydigt som målare. I en spännande och skarpsinnig analys av de verk som attribuerats till Gulleson gör Karlsson sannolikt att denne verkligen varit enbart målare och att han varit arbetsledare för en verkstad med skickliga skulptörer. En av dessa skiljer ut sig från andra genom en särpräglad personlig gestaltningsförmåga och är enligt författaren konstnärligt överlägsen den som skött penslarna. Att Gulleson signerat några – fåtaliga – verk av alla dem, som han haft att göra med, kan bero på att han ansvarat för den färdiga helheten och det att han markerar sig som målare verkligen innebär att han varit detta och inget annat.

Det är ett intellektuellt äventyr att följa Karlssons skarpsinniga analyser och slutsatser på det bräckliga bevismaterial som finns. Ändå mer spännande är att följa resonemangen i de fantastiska illustrationer som är själva grundmaterialet för läsaren. Än en gång har Karlsson visat sig som en av landets främsta fotografer. Hans livsverk – 16 000 fotografier av medeltida skulpturer, numera tillgängliga på Internet – är verkligen oomtvistat också för sin konstnärliga halt. Att han är en skarp analytiker och framstående vetenskapsman kan var och en konstatera även i denna bok.

RENÄSSANS I SVERIGE

Begreppet ”renässans” har varit allt mer omtvistat under senare år och de drag som ansetts typiska har förlagts längre och längre tillbaka i medeltiden. Även om detta också gäller för den svenska historien kan man ändå ge år och till och med datum och klockslag för när renässansen och därmed den nya tiden kom till Sverige. Det skedde med Gustav Vasas makttillträde på 1520-talet och utvecklades vidare av hans söner.

Den svenska renässansen är ämnet för andra delen i förlaget Signums svenska kulturhistoria, som liksom första delen visar en oväntad bredd. Lars-Olof Larsson står för den mer traditionellt historiska bakgrunden till 1500-hundratalets Sverige under rubriken ”Växande furstemakt och folkligt motstånd”. Kurt Johannesson berättar om något så ovanligt som tidens historieskrivare och fursteslickare som t ex den ökände Peder Swart, som annars bara avfärdas summariskt. Här får man en spännande inblick i ett propagandaspel, som lurat eftervärlden grundligt. Den religiösa omvälvningen ges ett par kapitel där man också granskar hur de svenska katolikerna hade det under reformationen och även den svenska bibelhistorien får ett eget kapitel, skrivet av Birger Olsson.

Mera jordnära är kapitlen om gruvnäringen, matvanorna, idrott och lekar samt om renässansens fester. För den som är intresserad av historia ger den nya volymen en god uppdatering av kunskaperna samtidigt som den ger en lätttillgänglig, engagerande och ofta roande läsning.




Av Göran Hassler
Publicerad i Nr 3 September 2005 årgång 20