Bokspegeln

Hasseotage i helfigur

Minnet är kort. När tv-programmet Folktoppen skulle kora de tio roligaste genom tiderna fick en aktuell, begåvad skådespelare inte mindre än två platser. Inte tal om Sigge Wulff, Emil Norlander, Karl Gerhard eller ens de största av alla och som bildade en epok på många decennier i svenskt nöjesliv, Hasse och Tage. Inte heller Povel Ramel med sin Knäpp upp-epok eller Owe Thörnqvist, som ju fortfarande är aktiva. Men utanför de allra trängsta innekretsarna i tv sänder radion en mastodontserie på uppemot fyrtio program: The Svenska Ord Story. Och nu föreligger en väldig tegelsten i salongsbordsformat: ”Hasse & Tage, Svenska Ord & CO, Saga och Sanning” (Bonniers), sammanställd av Staffan Schöier och Stefan Wermelin.

I England är det bibeln och Shakespeare, som står för de bevingade orden och personagerna. I Sverige måste man lägga till ”Hasseotage”. Bara listan på de odödliga rollfigurer som dessa har skapat skulle fylla hela recensionen: Pastor Jansson, gubben på rymmen från ålderdomshemmet, Karl-Bertil Jonsson för att inte tala om alla som hetat Lindeman.

Att läsa och bläddra sig igenom boken tar timmar, kanske dagar och är som att återuppleva sitt liv som varit nära förknippat med upplevelser serverade av herrar Hasse och Tage. Redan i Läroverket i Linköping började det: vi kände alla till den långe, rödhårige gymnasisten med A i alla ämnen som tog hand om skolans häftigaste tjej, snitsig, vacker och elegant – en relation som blev livslång. I Uppsala var detta professorsämne i språk centrum i ett glatt gäng som bl a åstadkom spexet ”Gustaf Hasa eller Glid i natt eller I fara i Mora” som vi ansåg stå långt över Uardor eller härjarvisor ur Djingis Khan som stridsrop från det ”nystartade universitetet i Lund”. Det dröjde inte länge förrän ”Andersson i nedan” på ädelöstgötska trängde undan den välbehövliga om än inte alltid välförtjänta sömnen på söndagsmorgnarna. Och sedan satte det fart. Hasse dök upp som guben i låddan och snart snurrade det för fullt med Mosebacke Monarki och revyer och filmer och svärmar av Svenska Ord av alla tänkbara slag.

Kretsen kring Svenska Ord känns så nära att den kunde vara som ens egen familj. Att läsa den här boken känns därför som att ta del av ett familjealbum, där någon hela tiden berättar hur det egentligen var. Det mesta kommer man ihåg som om det var i går men här och där dyker det upp notiser som är nya och bilder som ger nya perspektiv.

Det finns ingen möjlighet att ens ge en föreställning om allt som står i boken, alla bilderna och alla tankar och minnen som dyker upp och överväldigar. Men två saker har mer än några andra känts som en nåd att få uppleva. Det första är den otroliga känslan när Tage för första gången gjorde sin sannolikhetsmonolog på Cirkus. Den jättestora lokalen var knäpptyst och – fortfarande några sekunder efter det att han slutat – så bröt det ut ett jubel i orkanformat, när alla fattat vad det egentligen var han gjort: på några minuter fått alla att begripa vad hela kärnkraftsdebatten ytterst handlade om.

Den andra stora upplevelsen var Spader Madame som jag fann så enormt rolig att jag aldrig hört eller sett maken. När jag sedan läste recensionerna trodde jag inte att vi sett samma föreställning. Under åren har jag funderat mycket på hur denna genialitet kunde undgå sansade, vana bedömare, som snart fick skämmas för sina misstag. Numera är det väl ingen som kan förstå vad som hände eller som tvekar om att detta var något av det märkligaste som visats på en scen.

Så för alla som inte tillhör den allra yngsta innekretsen är det en högtidsstund att med den här bokens hjälp försvinna in i minnen av en av de största epokerna i svenskt nöjesliv. GH

Världsberömd i Göteborg

Välkänd i Göteborg men praktiskt taget okänd i Stockholm. Ja, det handlar om skulptören Pål Svensson och den här slutsatsen drog vi 2001 när Kulturens Värld hade en större artikel om denne märklige konstnär, som ju också finns representerad i huvudstaden. Men hur många av de tiotusentals bilister som dagligen passerar märker och än mindre upplever den magnifika himmelsbågen i Haga som välkomnar och omsluter den som nalkas staden norrifrån. Hans världsrykte kommer ytterligare att främjas av en separatutställning i USA och genom att han vunnit en prestigefylld tävling om ett stort offentligt konstprojekt i Durham County i nordöstra England. För den som vill se mer av honom är det en stor utställning på Skissernas museum i Lund fram till 12 februari.

Den som varit i Göteborg och en rad sydsvenska städer kan inte ha undgått att se några av den flitige skulptörens många, fantastiska verk. Men det är ödet för många skapare av offentliga verk att dessa snart ingår i en vardagsbild där man inte längre ser och upplever de unika konstverk som man ständigt möter.

Men nu kan man uppleva denne magnifike konstnär i ett möte med två andra framstående konstnärer, nämligen författaren Eva Ström och fotografen Hans Hammarskiöld i ”Pål Svensson, Skulptör” (Lind & Co). I en spänstig essä tecknar Eva Ström förutsättningarna för den offentliga konsten och sätter in Pål Svensson i ett större sammanhang. Hans Hammarskiölds kongeniala bilder lyfter fram det essentiella i skulpturerna på ett sätt som gör att man nästan rent fysiskt känner ytornas strukturer och formernas och linjernas skönhet. Hans sparsmakade sätt att utnyttja färger och skuggor för att ge volym, liv och värme åt den i sig kalla stenen skapar en närvarokänsla på samma sätt som han genom sitt sätt att markera miljön får in skulpturerna i ett levande sammanhang. Till bilderna ger Eva Ström en personlig och ofta sensibelt skarpsinnig kommentar och analys. GH

Carolina får märklig bokgåva

En av de märkligaste bokgåvorna någonsin överlämnades i september till universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala. Det är en minnesutgåva av Pali Tipitaka, som är buddhismens kanon, ett resultat av ett ofattbart omfattande arbete att jämka samman och renodla Buddhas lära. Verket omfattar 40 delar och totalt 40 000 sidor. Det har tryckts i tre exemplar varav ett går till Thailand, ett till Sri Lanka och ett till Sverige. Det är en konsekvens av den thailändske kungen Chulalongkorns besök här 1897. I samband med detta överlämnades den första tryckta versionen av Tipitaka. Tidigare hade allt varit muntligt traderat eller nedtecknat på palmblad.

I ett väldigt koncilium i Burma 1953-56 gjordes en genomgripande översyn över det omfattande verket vilket vidareutvecklades under åren 1999-2004 med jämförelser bla med 16 olika upplagor från olika sydostasiatiska länder. I samband med detta har man translittererat språket till latinsk text och även använt elektronisk teknik, vilket kommer att underlätta översättning till engelska och spridning av texten via Internet. Resultatet av detta mångåriga mastodontarbete föreligger nu i de tre exemplaren. Senare räknar man med att trycka ytterligare 1 000 exemplar att spridas till universitet och institutioner över hela världen.
(Ingen bild till detta)

Historia i frimärken

Att samla frimärken har aldrig varit någon stor grej för mig. Visst, ibland har jag insett att man skulle kunna samla all världens konst i en liten pärm och även att vissa frimärken kan ha stora konstnärliga kvaliteter. Men att ge ut en hel historiebok, baserad på frimärken?

Det har nu i alla fall en entusiast, Lars Enkler, gjort med ”Folken runt Östersjön” (Hjalmarson & Högberg). För säkerhets skull tillägger han ”Glimtar ur vår gemensamma historia”. För materialet räcker naturligtvis inte till en heltäckande och analyserande framställning av östersjöfolkens historia och valet av ämnen har till stor del styrts av tillgången på frimärken. Men därmed tar reservationerna slut och resten är en spännande, rikt och vackert illustrerad resa genom våra egna mer eller mindre kända broderfolks öden och äventyr.

Frimärkena själva räcker långt som bildmaterial men de kompletteras i hög utsträckning av brev, vykort, förstadagsbrev och andra handlingar som passerkort, affischer och inte minst små kartskisser som är ovärderliga för att man skall få sammanhangen klara för sig. Även för en historiskt bildad blir det aha-upplevelser här och där och det annorlunda greppet ger ett friskt och annorlunda närmande till historien. GH

Parken i mitt hjärta

Folkets park ger många angenäma minnen till de flesta som var unga för några decennier sedan. För mig gällde det ”Parken” i Linköping onsdag, lördag, söndag sommartid när jag låg i lumpen. Och just den parken har vid sidan av Läroverket och Uppsala universitet varit den viktigaste läroanstalten för en av vår underhållningshistorias giganter: Tage Danielsson. Hans mamma jobbade i Parken och han själv växte bokstavligen upp där: lyssnade på alla uppträdanden och gästspel och var till slut oslagbar på texter och melodier från de operetter, revyer och underhållare som han hörde och mötte på teatern – under tak visserligen men med öppna väggar och en rejäl scen. Här lärde han sig också scenografi och allt annat som hade med scenkonst att göra.

På många plan har Folkets Park och Folkets hus betytt oändligt mycket för en stor del av svenska folket som inte hade tillgång till andra underhållningsscener eller teatrar. Om denna kulturinsats i det tysta finns nu en rik dokumentation i ord och bild av Margareta Ståhl ”Möten och människor i Folkets hus och Folkets park” (Bokförlaget Atlas). Mest gripande är att läsa om och se bilderna på alla de hus och parker långt ute i obygderna som skapades av entusiastiska frivilliga som offrade tid och arbetskraft för att bygga samlingslokaler och institutioner för både nöjen och kultur. Men också att ta del av bredden i utbudet, som också omfattade filmdistribution till platser som inte var lönsamma för kommersiella intressen. Oändlig är också betydelsen för vår demokrati genom att det kom fram lokaler för cirkelstudier, debatter och politiskt arbete av många olika slag.




Av Göran Hassler
Publicerad i Nr 4 November 2005 årgång 20