Kulturspegeln

SAGOLIKT

Göteborg: Alla minns vi vår barndoms sagoböcker – inte minst bilderna har etsat sig fast i huvudet på oss. Många gånger räckte det med att just illustrationen dök upp för att vi skulle påminnas om innehållet i sagan: troll, älvor, prinsessor och allsköns mystik satte fantasin i rörelse och bidrog till hisnande läsupplevelser.

Nu går det att återuppleva äventyren på Konstmuseet i Göteborg. Här har man samlat drygt 200 originalillustrationer från de senaste 50 åren av 45 finländska och svenska konstnärer och placerat dem i olika fantasieggande miljöer. Över utställningens tema, ”från skogen till staden” har formgivaren Alexander Reichstein skapat en upplevelsemättad scenografi, som blir en resa till de förunderliga världar som illustratörerna trollat fram, med stämningar som varierar från skogens skira mystisk till stadens buller.

Besökaren får också inblick i hur tekniken utvecklats från 1950-talet, då illustrationerna dominerades av en tydlig och kraftig linje, till 1960-talet, då färgerna allt mer tagits i anspråk. Numera använder konstnärerna inte bara pennor, pastellkritor, vattenfärger och oljefärger utan också datorn – och kombinerar ofta dessa tekniker.

Och så kan man undra om det finns några skillnader mellan och de finländska och de svenska illustrationerna? Jo, en viss skillnad går att upptäcka: de finländska har oftare en trolsk ton medan de svenska, särskilt under de senare decennierna, tenderat att bli mer och mer realistiska genom att flytta fokus från den mytiska skogen till en mera urban miljö.

MÄNNENS VÄRLD?

Stockholm: Hur många kvinnliga orkesterdirigenter känner du till? Förmodligen inte särskilt många, även om vi i Sverige kan stoltsera med några framstående sådana, t ex Ortrud Mann i mitten på 1900-talet och dagens Kerstin Nerbe. Kvinnliga dirigenter verkar däremot i stor utsträckning i en vitt omfattande körverksamhet över hela landet, och är minst lika musikaliska som män, men anförtros ändå inte en orkester – inte ens i våra dagar. Varför?

Egendomligt är också att vissa instrument tycks ”tillhöra” det ena eller det andra könet. Trummor och slagverk trakteras mestadels av män, medan harpan – åtminstone på våra breddgrader – oftast lutar sig mot en kvinna, trots att instrumentet är ganska så tungt. Även inom populärmusiken lyser jämställdheten med sin frånvaro: texterna är ofta sexualiserade och fokuserade på kvinnokroppen.

På Musikmuseet kan besökaren själv granska både statistiska fakta, fördomar, sexualisering och avsaknaden av jämställdhet och till och med själv få vara aktiv och försöka besvara några av de många frågor som väcks i fråga om manligt och kvinnligt inom musik- och musikerlivet.

JAKTPLAN OCH MEKANISKA MASKINER

Stockholm: Fyra jaktplan, som försvann under kriget runt Bermudatriangeln, har kommit loss efter 50 år i samband med att de kosmiska krafterna kolliderade i universum. Nu har de landat i Skulpturens hus i Vinterviken, tidigare plats för Alfred Nobels fabrik för framställning av nitroglycerin.

Här hänger i stora hallen Göran Häggs jaktplan med ett vingspann på sju meter, och i resten av lokalerna kan man stifta bekantskap med en mängd olika, mer eller mindre sanslösa och fantasifulla mekaniska maskiner som konstnären har arbetat med de senaste åren.

NYTT, FRÄSCHT OCH HANDIKAPPVÄNLIGT

Stockholm: Man känner inte igen sig, när man går in i det ombyggda Medelhavsmuseet. Entrén är numera anpassad för en stor publik – införandet av fri entré har fördubblat antalet besökare – och för funktionshindrade finns en lättillgänglig garderob och toalett samt hiss till övervåningen med ny museibutik och ett renoverat Bagdad Café.

I centralhallen fokuserar man på Mångkulturåret 2006 genom att lyfta fram Medelhavsländernas kulturella mångfald och deras dynamiska utveckling och stora betydelse för västvärldens urbana utveckling. För att skapa en tydligare pedagogik och en ny dynamik har man plockat fram flera föremål från museets magasin och försett dem med texter på både svenska och engelska.

I ”Expeditionen”, mötesplats och kunskapshörna, kan man krypa upp i en fåtölj och sitta och mumsa på något gott från caféet samtidigt som man har god överblick över centralhallen, där den nya utställningen om Cypern kommer att finnas. Den beräknas visserligen först att vara helt klar 2008, men redan nu bjuder museet på en introduktion med hjälp av arkivmaterial och publikationer, som ska stimulera besökaren att själv skaffa sig fördjupad kunskap om den svenska Cypernexpeditionen som gjordes mellan 1927 och 1931. På den tiden började man annars att ifrågasätta expeditioner till andra delar av världen, men museet anser att alla expeditioner inte kan dras över en kam: en del, särskilt den svenska Cypernexpeditionen, banade väg för en ny form av förståelse av gångna tider och ökade förståelsen för öns kulturhistoria genom 7 000 år.

PROTEST MOT DUBBELMORALEN

Wien: Ett och ett halvt år gammal började han teckna och var under hela sin uppväxt frenetiskt sysselsatt med att teckna och måla. Han intresserade sig föga för sin omgivning annat än som motiv för sina teckningar. Barndomen kantades av tragedier: av sju barn överlevde endast han själv och två systrar till vuxen ålder, och fadern, den stränge syfilitiske stinsen, dog när Egon Schiele var 14 år. Skolan var en plåga för honom, men han ”räddades” av en skarpsynt och fördomsfri teckningslärare, som såg den unge Egons talanger. Han var bara 16 år när han antogs vid Konstakademin och debuterade vid 19 års ålder genom att delta i den ”Kunstschau” som gode vännen, den erkände jugendmålaren Gustav Klimt och hans krets ordnade. Schiele ”upptäcktes” och redan innan han fyllt 20 år var han känd och respekterad som konstnär.

Trots framgångarna hade han – och skapade – problem av alla de slag. Han stod inte ut med det hårda storstadslivets alla intriger och flyttade till landet. Där fick han dock problem av en annan sort. Folket ogillade att han levde med två kvinnor, och det utan att vara gift med någon av dem. Måttet rågades när man också fann att han använde byns småflickor som modeller. Han polisanmäldes och fick tillbringa 24 dygn i häkte. Vid rättegången dömdes han till tre dagars fängelse för otuktiga bilder och i rättssalen brände domaren upp ett av hans verk som en sorts symbolisk markering.

De verk, befolkningen hade reagerat mot, var inte de vanliga, runda, välnärda modellerna utan porträtt av magra, kantiga tonårsflickor på gränsen mellan barn och kvinna. Han studerar dem och återger dem med kylig exakthet utan förskönande retuscher – och just därför blir intrycket så starkt, gripande och äkta. Man kommer nära människan med alla hennes brister och står inför bilden av en verklig, levande människa. Även senare betraktare av Schieles verk har sett det pornografiska i hans bilder. Och visst finns det en skarp intensitet i skildringen av den nakna kroppen – och visst klarade Schiele sin ekonomi genom att tillgodose efterfrågan på denna ”pornografi”, men framför allt bör hans konst betraktas som en våldsam protest mot den inpyrda dubbelmoral, som kännetecknade sekelskiftet, inte bara i Wien.

Själv sade han: ”Ingen erotisk bild är smutsig om den är konstnärligt värdefull. Den blir smutsig bara om betraktaren är smutsig.”

KONSTHANTVERK PÅ VANDRING

Lite överallt: För snart två år sedan erbjöds konsthantverkare över hela landet att inkomma med sina verk till Riksutställningars satsning på en vandringsutställning, som startade under designåret 2005. Bland de 500 inkomna bidragen utsåg en jury 100 konsthantverksalster med utgångspunkt från framför allt tankarna och innehållet i verken. Materialet har indelats i fem teman: ”Maskorna i tröjan och årets sekunder”, ”Var gemensamma saga”, ”Att styra naturen”, ”Den föränderliga skönheten” och ”Det nya gamla”. Det viktigaste har varit idén och budskapet. Förutom traditionella material och uttryck finns här fantasifulla verk gjorda exempelvis av pingpongbollar, silikon, ålskinn, fårpung och även ett par rejäla trosor av människohår.

Nu vandrar utställningen vidare och besökaren får uppleva hur motsatser ställs mot varandra: smak och tradition, skönhet och äckel, funktion och prydnad, kvinnligt och manligt. Syftet är att skapa en fördjupad diskussion om konsthantverket i Sverige idag, när konstnärerna experimenterar med former och material på ett fritt och respektlöst sätt.

EN DOLD FOLKSJUKDOM

Lite överallt: Få människor känner till att de lider av den dolda sjukdomen benskörhet – eller på medicinskt språk osteoporos. Inte förrän den första frakturen inträffar upptäcks förlusten av benmassan, vilket ger upphov till att hållfastheten och styrkan i skelettet försvinner. Det blir skört som maräng och man går sönder. Benbrotten uppstår i alla delar av skelettet, men vanligast är handleds- och överarmsfrakturer och frakturer på ryggkotor och höftleder. I Sverige riskerar varannan kvinna och var fjärde man över 50 år att få en fraktur på grund av benskörhet och vi har en sorglig förstaplats vad gäller antalet höftfrakturer i världen och kotfrakturer i Europa. Sjukdomen medför en begränsad rörlighet och förlust av tidigare muskelstyrka. Kroppen förlorar sin jämvikt och enkla vardagsgöromål försvåras eller blir helt omöjliga att utföra.

För att uppmärksamma denna dolda sjukdom och för att minska lidandet för de drabbade har företaget Merck Sharp & Dohme utlyst en tävling. De bidrag, som valts ut från elever på Sveriges olika formgivningsskolor, fokuserar på tre områden: mode, form och grafisk formgivning.

När kroppen krymper och ryggen blir kortare på grund av ryggkotsfrakturer, axlarna skjuts framåt och revbenen böjs ut behöver patienterna kläder som ger plats för kroppens nya former, ett specialanpassat mode. Knappar måste placeras så att de fungerar och inte belastar skelettet och praktiska och lättanvända skydds- och stödkläder behövs, exempelvis bättre och mer användarvänliga höftskydd mot lårbensbrott. Nya former på föremål som fungerar och underlättar vardagen för den bensköra och den grafiska formgivningen för att nå ut med information om denna dolda sjukdom som kostar samhället mer än 4,5 miljarder per år och – inte minst – ett onödigt lidande för patienterna.

50 ÅR MED SKANDINAVISK DESIGN

Göteborg: Begreppet ”Scandinavian Design” lanserades i början av 1950-talet och inspirerade formgivare över hela världen. Nu firar man 50-årsjubileum med en utställning som belyser skandinavisk design ur ett historiskt perspektiv. Här finns möjlighet att frossa i nostalgi och uppleva igenkännandets glädje även om tonvikten ligger på det nutida.

Utställningen ifrågasätter myterna och stereotyperna bakom begreppet ”Scandinavian Design” och ger utrymme för både självkritisk granskning och analytiskt betraktande av formspråket. Och att begreppet slagit globalt kan bland annat ses i Hollywood-filmer, där man påverkats av det för att skildra eleganta miljöer.

Det är Nordiska Ministerrådet som har initierat detta projekt och från öppningen i Berlin 2003 har det vandrat i åtta länder och kommer att fortsätta till Oslo, Spanien, Serbien och Bulgarien. En omfattande katalog om hur konceptet har inverkat på designutvecklingen i de nordiska länderna och om hur det har påverkat designutvecklingen internationellt finns också att tillgå.

KREATIVA PAR I NY BELYSNING

Stockholm: Dagens största bristvara lär vara tid. Många av oss behöver ett ganska stort mått av kreativitet för att få tillvaron att gå ihop och vardagen att fungera. Har det kanske känts likadant för människorna som levde kring sekelskiftet 1900? Fick de också pussla ihop sina liv med hjälp av nödlösningar och ”brandkårsutryckningar”?

Dessa frågor bildar bakgrund till Nationalmuseums utställning om sex konstnärspar, vars liv visar påfallande likheter med nutidsmänniskans. När vi idag talar om jämställdhet handlar det i mångt och mycket om fördelning av hushållsarbetet, dvs traditionella könsrollsfrågor som också var aktuella för de sex konstnärsparen som levde för 100 år sedan.

I tre stora salar och några mindre gallerier finns drygt 85 verk, inlånade från stora europeiska konstsamlingar samt föremål från museets egna samlingar. Och konstnärsparen är giganterna från perioden: Skagenmålarna Anna och Michael Ancher, norrmännen Oda och Christian Krogh, svenskarna Karin och Carl Larsson och Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald, engelsmännen Vanessa Ball och Duncan Grant och det skotska konstnärsparet Margaret MacDonald och Charles Rennie Mackintosh.

KOSTYMFEST

Malmö: Redan 2004 påbörjades ett väl fungerande samarbete mellan Sveriges Television Syd och Malmö Museer inför urpremiären av realityserien ”Riket” och det fortsatte även i den nya omgången av serien ”Riket – stormaktstiden”.

Och det är klart – det går inte att skapa en illusion och ge sken av forna tider utan att satsa på tidstrogna rekvisita. Det har kostymtecknaren Kajsa Tosting tagit fasta på genom att bland annat endast använda naturmaterial som hampa och lin till alla kläderna. Hennes skisser och
12 av deltagarnas dräkter kan man nu se på Riddarsalen och även ta del av hur dräkterna påverkade deltagarnas självkänsla och karaktär och hur det kändes att ta sig den rikes dräkt för att bli fattig och tvärtom.

DE TRE E’NA

Norrköping: När Kulturens Värld i majnumret 2003 porträtterade honom skulle han fylla 97 år. I år skulle han ha fyllt 100, denne vitale, egensinnige, ständigt förbannade provokatör som ansåg att han endast genom arbetet får utlopp för sina aggressioner. Han har varit föregångare och inspiratör för såväl konstnärer som konstvänner och använder ofta ett helt eget formspråk, där ord, text och bild kombineras.

Elis Ernst Erikssons, som avled 99 år gammal i januari 2006, uppmärksammas med en stor presentation av hans konstnärskap genom en vandringsutställning till flera orter. Först ut är Norrköping, som på Konstmuseet visar målningar, reliefer, collage, serigrafier, serier och böcker. I samband med utställningen utkommer en omfattande bok om Elis på Schultz förlag, ”100 år av åtlydnader”.

ATT FÖRSTÅ VERKLIGHETEN

Helsingfors: Den första ARS-utställningen gick av stapeln 1961 och nu ordnas den sjunde med en betydande exposé över 2000-talets samtidskonst. Alla har de väckt diskussioner och många verk har stannat kvar i minnet hos besökarna.

De deltagande 40 konstnärerna kommer från olika delar av världen. De riktar strålkastarljuset mot konstens roll som en grundläggande del av mänskligheten och öppnar för ett individuellt sätt att förklara världen och oss själva. Är konst en del av vår tids verklighet, av människans förmåga att vara både god och ond? I vilket fall som helst kan den ibland erbjuda tröst och gripande upplevelser – ett litet mirakel i sig!

ETT SÄKERT VÅRTECKEN

Stockholm: Kom jag med i år? Denna fråga ställer såväl etablerade som ännu ej etablerade konstnärer varje år till Liljevalchs inför gallringen till Vårsalongen. I år har inte mindre än 1 176 verk bedömts – 51 enskilda konstnärer och sju grupper med två eller flera deltagare fann nåd inför årets jury, vars ledamöter alla är verksamma antingen som konstnärer, kritiker eller curatorer. Varje insänt verk har bedömts anonymt. Dock kan juryn i slutskedet av urvalsarbetet inhämta vissa uppgifter, till exempel om en persons ålder, utan att konstnärens identitet därmed avslöjas.

Museet är mån om att föra statistik över Vårsalongen och presenterar i utställningskatalogen uppgifter om antal sökande och antagna, fördelningen mellan kvinnliga och manliga deltagare, spridningen över landet och åldersfördelningen. I år blir presentationen ännu utförligare genom att man anlitat företaget Panopticons informationsgrafik, som har utarbetat ett system för att ytterligare förfina alla data.

FRÅN BLÅBYXA TILL DYRBART MÄRKESPLAGG

Stockholm: Nästan överallt i världen ser man människor klädda i indigo – färgen som har fungerat och som fungerar som länk mellan olika civilisationer och kulturer. I Norden var blåkläderna länge det självklara valet för kroppsarbetare: tåliga, bekväma, sköna att bära, praktiska att tvätta och till ett överkomliga i pris. Men på 1960-talet började en lavinartad utveckling, som resulterade i att i stort sett alla socialgrupper och de flesta åldrar upptäckte att de jeans, som till en början endast uppskattades av ungdomar, var ett både snyggt och kroppsvänligt plagg. De stora, lyxiga modehusen var inte sena att utnyttja denna trend och nu kan den modemedvetna – om plånboken tillåter – inhandla ett par jeans för flera tusen kronor.

Färgen, indigoblått, är ett uråldrigt kypfärgämne, som utvunnits ur indigoväxter över hela jorden. Knappast någon textil kultur har saknat detta ämne, som emellertid började framställas syntetiskt i slutet av 1800-talet, varefter den kommersiella odlingen av indigo blev betydelselös.

På Östasiatiska museet visas i vår indigofärgade textiler, främst från Asien, gjorda med de mönstringstekniker som indigon gett upp hov till. Här finns saronger från Indonesien och Indien, enkla thailändska arbetskläder samt praktfulla kimonos och broderade jackor från Japan och Kina – och även prov på vår tids mest populära plagg: jeansen.

DET ”ULTIMATA SITTANDET”

Stockholm: Redan 1931 ritade han den första stolen med sadelgjord till Värnamo lasarett, och just den stolen inleder presentationen av formgivaren och arkitekten Bruno Mathssons (1907-1988) livsverk med nyskapande möbelmodeller och glashus på Arkitekturmuseet. Han var ivrig att ta till sig nya intryck och ny teknik och experimenterade med annorlunda lösningar – alltid med blick för hur enskilda möbler samspelade med rummet och arkitekturen.

Mathsson var autodidakt och hämtade kunskap och idéer från böcker och tidskrifter. På 1940-talet började han engagera sig i förutsättningarna för framtidens boende. För honom var helheten viktig och hans visionära program omfattade den moderna människans hela livsstil. Samspelet mellan natur och människa stod i fokus och många av hans tankar om konstruktion, estetik och materialutveckling är fortfarande aktuella.

Som möbelformgivare är Bruno Mathsson känd av de flesta, både inom och utanför Sveriges gränser, men inte så många känner till hans arkitektoniska verk. I själva verket ritade han under tre decennier ett stort antal enfamiljshus, radhus, skolor, barnstugor, fabriksbyggnader och utställningshallar. Ett 50-tal hus byggdes i Sverige och utomlands – och givetvis ritade han ett hus åt sig själv också. I Frösakull finns hans sommarstuga, ett koncentrat av hans idéer om boende och möblering, som visas i utställningen i fullskalemodell.

PÅVLIG KONST OCH KULTUR

Bonn och Berlin: Kring början av 1600-talet uppstod motreformationen, en ny våg av teologiska och andliga reflexioner, som ledde till en genomgripande förändring inom både kulturen, konsten och det religiösa livet. Samtidigt gjorde vetenskapen stora framsteg och i Vatikanstaten i Rom samlades alla de nya religiösa, konstnärliga och vetenskapliga strömningar. Påvarna, kardinalerna och adeln var medvetna om och utnyttjade ständigt och med framgång både konsten och de vetenskapliga rönen för att glorifiera den förnyade katolska kyrkan.

I vår behöver man inte ta sig ända till Italien för att ta del av S:t Peterkyrkans många barock-skatter. Det räcker med att åka till Tyskland, där två museer visar över 350 föremål – många av dem för första gången utanför katolska kyrkans domäner. Här finns bland annat påvegravarnas praktfulla baldakiner, imponerande altartavlor och en fem meter hög modell i trä av S:t Peterskyrkan, ursprungligen gjord av Michelangelo och Giacomo della Porta. Deras utformning av katedralen blev inte enbart kännetecknet för barockens Rom utan symboliserar som inget annat konstverk motreformationens krav på inflytande i hela världen.

TYSKT AVANTGARDE

Humlebæk: Den tyske målaren Georg Baselitz (född 1938) tillhör den lilla gruppen konstnärer som på 1960-70-talet stod i frontlinjen i debatten om relationen mellan konsten, samhället och historien. De hade visioner om en annan konst och ett annat samhälle och utvecklade en ny figurativ konst. Samtidigt väjde de inte för den svåra frågan vad det innebär att vara tysk konstnär i efterdyningarna av nationalsocialismen och förintelsen.

Verk av Baselitz har visats två gånger tidigare på Louisiana, 1983 och 1993, men för första gången ordnas nu en omfattande, retrospektiv utställning, som följer konstnären från hans tidigaste målningar på 1960-talet fram till 2006 – 46 års arbete. Genom att betrakta de 70 målningarna och de 50 teckningarna, som ställs ut, kommer besökaren nära in på livet av konstnären, både i fråga om de målartekniska utmaningarna, som han ägnar sig åt, och den motivvärld som under de senaste tio åren gett honom inspiration: barndomens slaviska inslag, den nära familjen och den djupa kunskapen om nordisk och europeisk konst och litteratur.

GULD, SILVER OCH ÄDLA STENAR

Stockholm: Vanligtvis finns silversamlingen på Hallwylska museet i ganska så undanskymda montrar, men nu har man plockat fram både den vackra Möllenborgservisen, luktdosor, bestick, skålar, dryckesbägare, kåsor, kannor och toilettartiklar i silver och även smycken i guld, silver och ädla stenar.

För att besökaren ska få möjlighet att uppleva föremålen i ett större sammanhang har utställningen indelats i fyra teman: ”Livets högtider”, som handlar om dop, lysning, bröllop och begravning, ”Silver som statussymbol och som bank”, ”Måltiden” och ”Toilettbordet”.

BILDER FRÅN EN ANNAN VÄRLD

Ishøj: En hjärtattack i början av 1970-talet tvingade bokstavligt den holländske piloten Hank Ebes ned på marken – närmare bestämt den australiensiska ödemarken, där han fick upp ögonen för aboriginernas formspråk. Först placerade han deras verk inom avdelningen etnografi, men insåg snart att de utgjorde en egen, särartad konstriktning. Ebes är numera gallerist och en av världens störste och mest passionerade kännare av aborigin konst. Hans privata samling består av drygt 11 000 verk, varav 100 har lånats ut till den utställning som visas denna vår på Arken.

Denna australiensiska urbefolknings konst speglar liv och död, jakten på föda, reglerna för hur man uppför sig gruppmedlemmarna emellan och, framför allt, gruppens och individens relation till förfäderna, som är en djupt rotad del av aboriginernas identitet och landets historia.

Vid snabbt påseende uppfattar man endast de karakteristiska till synes abstrakta mönstren, men se upp! Varenda bild är en berättelse, och varje berättelse är en bild. De föreställer exempelvis tydliga landskap, heliga platser, vegetation och spår av djur. Men för att ta del av berättelsen måste man lära känna aboriginernas olika tecken och symboler och inse att de på en och samma gång utgör topografiska, mentala och mytiska kartor över landskapet. Alla symboler klarar vi inte av – de är förbehållna medlemmarna av bestämda grupper. Dessutom berättas alltid en hel historia i en enda bild oavsett om de händelser som skildras har ägt rum under flera dagar eller samtidigt. Exempelvis kan en bild med fem män handla om en enda man som förflyttar sig i landskapet under fem dagar.

KONTRASTERNAS MAN

Stockholm: Glaskonstnären Bertil Vallien behöver nog inte någon närmare presentation, känd och erkänd som han är både i Sverige och internationellt. Och Kulturens Världs läsare har stiftat närmare bekantskap med honom tidigare i både nr 3, 2002 och nr 2, 2004. På Waldemarsudde visas denna vår de bästa av Valliens skimrande verk från de senaste 20 åren, vissa helt nyproducerade.

”SKADADE” MÅLNINGAR

Stockholm: Han var en egenartad person, Dick Bengtsson (1928-1989), en autodidakt som arbetade på posten, inte hade någon ateljé utan arbetade på köksgolvet och som bearbetade sina verk med heta strykjärn och vassa verktyg och försåg dem med hakkors. Varför han ofta placerar denna avskydda symbol ovanpå sina motiv vet man inte.

Dick Bengtssons motiv är ofta hus, bilder som är mycket känslomässiga och lätta att ta till sig. Men under ytan lurar något hotfullt i de ointagliga kropparna, accentuerat av hans egenhändiga ”förstörelse” med bland annat strykjärnet, som gav verken en sargad och skrovlig yta. Man anar en djup misstro mot idyll, välvilja och förlösning och en skarp kritik av tron på konstens frihet och obundenhet av samhället.




Av Else Kjöller
Publicerad i Nr 1 Februari 2006 årgång 21