Skivspegeln

KARL GERHARD FÖR VÅR TID

Vem kunde tro att Magnus Uggla och Karl Gerhard hade något gemensamt? Ser man bilden av gossen med det flygande håret, svarta glasögonen och en svängande slips och jämför med den återhållna elegansen i den allvarlige, mogne mannen i oklanderlig frack och hög hatt så borde det vara ljusår mellan de två. Men de två bilderna är båda av 50 år gamla män – men med 65 års skillnad i tiden.

Det finns också inre skillnader. Karl Gerhard övarartikulerar gärna och drar sig inte för att accentuera de ibland svindlande nödrimmen, som blev nästan ett signum för artisten. Han har en viss överlägset kylig arrogans som ger snits åt giftigheterna och de pisksnärtar som han placerar med drabbande pricksäkerhet. Han var dagsaktuell och publiken visste exakt var hullingarna sköts in i sidfläsket.

”Magnus Uggla sjunger Karl Gerhard” (Cupol) visar en något annorlunda artist. Uggla sjunger mera musikaliskt på sätt och vis. Han överbetonar inte och han glider lätt över de grövsta nödrimmen. Här finns också mera av värme och det är överflödigt att nu vara ”aktuell” och särskilt markera personer som få minns nu, t ex Pauline Brunius, Agnes von K eller Gustav Wally.

Musiken är också väsensskild med hög ljudkvalitet och stereo mot det lite vassa och speciella 78-varvsljudet. Men det finns också likheter. Musiken är arrangerad i samtida stil och till och med orkestersoli finns med, något som var obligatoriskt i inspelningar från anno dazumal. Men den högre ljudkvaliteten och den modernare ljudbilden ger utslag.

Men likheterna överväger. I de stora kupletterna, t ex ”Den ökända hästen från Troja”, är intensiteten i Magnus Ugglas version lika intensiv och lika drabbande som originalet och när det gäller ”En katt ibland hermelinerna” finns det ett auktoritativt uttalande – av Göthe Ericsson, Karl Gerhards livskamrat, som i ett brev till Magnus Uggla skrev att han framfört kupletten bättre än vad Karl Gerhard själv skulle ha gjort. Jag är benägen att stämma in i det omdömet.

Man undrar ibland varför man skall göra nyinstuderingar av sånger och kupletter som finns inspelade med originalartisten. I några fall är det nödvändigt men många fall känns det ganska överflödigt. Men här inträffar det säregna att båda känns angelägna och bör spelas parallellt. Just i jämförelsen träder två stora konstnärskap fram.
Och för alla dem som inte var med på den tiden känns Ugglas tolkning som den slutgiltiga.

Av Göran Hassler
Publicerad i Nr 2 Maj 2006 årgång 21