Bokspegeln

PÅ BARHEIDAS TID


Det har sagts att den som varit i Indien en månad skriver en bok, den som varit där ett år skriver en tidningsartikel och den som stannat där tio år inte skriver någonting. I charterflygets tid har vi en tendens att bli experter på andra folk och religioner trots att det vi upplevt bara varit några få nedslag, valda av en researrangör mera för att tillfredsställa kundernas behov och fördomar än att ge en rättvisande bild av ett främmande samhälle. En guide eller en expert kan ha skäl att hellre vara underhållande än att servera tragiska och upprörande fakta som kan förstöra den goda stämningen.

För att verkligen inse hur torftigt underlaget är för våra oförytterliga åsikter är det nödvändigt att läsa grundligt underbyggda skildringar som Stig Holmqvists och Aud Talles ”På Barheidas tid – familjekrönika från savannen” (Carlsons). Det handlar om ett boskapsskötande minoritetsfolk i Tanzania som är dömt att gå under när den moderna tiden tar över med hjälp av massiva insatser från biståndsländer. Safariturister har säkert passerat många sådana små bosättningar och fått en ”uttömmande” beskrivning i några få meningar av en färdledare – och till yttermera visso har man sett med egna ögon.

Stig Holmqvist och Aud Talle har däremot gått på djupet, levat med och varit mer eller mindre adopterade av patriarken Barheida och hans stora familj och på nära håll följt dess utveckling under 33 år – allt redovisat i två böcker med omkring tio års mellanrum och nu i en tredje sammanfattande volym. Från boksidorna växer det fram ett modernt ödesdrama, som obevekligt pekar fram emot fattigdom och undergång, frammanat av storskaligt bistånd givet av välmenande människor i fjärran länder som har marknadsekonomi och storskalighet som riktlinjer. Det handlar bl a om ett jättelikt kanadensiskt projekt som skulle förvandla de bördiga betesmarkerna till oändliga vetefält för att skapa exportinkomster för att finansiera moderniseringen av landet. Samtidigt mister de boskapsskötande folken sina betesmarker och därmed möjligheten till utkomst och överlevnad.

Även läsaren dras in i den stora gemenskap som styrs av den åldrande Barheida, hans tre hustrur och många barn. När vi och författarna möter dem för första gången 1971 är familjefadern en kraftfull och dynamisk man med stort anseende och en som alla lyssnar till med respekt. Vi får följa med på stormöten med andra familjer och statsbyråkrater, vi får leva med i livet på gården, uppleva männens, kvinnornas, barnens och djurens vardag och lära känna många särpräglade personligheter. Det är förutom familjefadern främst de tre hustrurna, var och en med sin väl definierade ställning och med sina speciella uppgifter i storhushållet, som allt rör sig kring, liksom kring dramatiska skeden i livet som bröllop, barnafödsel och vuxenblivandets riter. Sista gången vi besöker trakten är patriarken död, det stora biståndsprojektet havererat, de bördiga betesmarkerna öde och resterna av den stora familjen marginaliserade.

Det är gripande människoöden och en tankeställare för oss alla besserwissrar, som tror oss kunna lösa all världens problem hemma i soffhörnet. Men framför allt är det en intensiv upplevelse av det liv som de båda författarna levt tillsammans med sina tanzaniska vänner och som de så levande förmått delge oss läsare.

ATT JAGA ÄLG MED SOVTRÄD


Under århundraden har det varit ett stående nöje att bläddra i Olaus Magnus ”Historia om de nordiska folken”. De ofta drastiska träsnitten och de lika drastiska rubrikerna lockade till läsning av de ofta häpnadsvöäckande avslöjanden som gjordes. För dem som hade råd och tillgång till verket var det kanske ungefär som att läsa kvällstidningar, även om man antagligen trodde mera på den lärde herr Olaus än på dagens journalister som ofta skriver om mera än de har en aning om. Nu är nöjet än större i ”Olaus Magnus Bilder” (Historiska Media), ett urval gjort av Jan-Öjvind Swahn, som också gjort mycket roliga kommentarer och utvikningar.

Rubrikerna lockar till att stanna upp och fördjupa sig. Det kan vara ”Hur vidunderliga fiskar sänker fartyg”, ”Om Ture lång och horkarlars straff”, ”Om rävarnas svekfulla sinnelag” samt ”Hur björnar botar högt blodtryck och med livet får betala sin lystenhet efter honung”. Dessa djur kunde också visa prov på annan lystenhet. En jättelik björn skulle överfalla en kvinna men slogs så av hennes skönhet att i stället lägrade henne och ”gjorde henne till föremål för en onaturlig lusta”. Resultatet av detta möte blev en son som blev anfader till Torgils Sprakelägg, från vilken de danska kungarna räknar sitt ursprung.

”Om älgar och deras törst efter öl” skriver Olaus Magnus att tämjda älgar kan drivas av sådan törst att att de tömmer väldiga stånkor med öl, som bjuds dem av vänliga festdeltagare. Den lärde kollegan Swahn spär på med att berätta om att man förr ansåg att älgar inte hade leder i sina ben, vilket innebar att det inte kunde resa sig upp om de föll. Därför var de tvungna att sova, lutande mot ett träd. Listiga skogsägare smög sig ut och sågade genom stammen på ett sådant träd, så att när älgen kom och skulle ”ställa sig” för natten och lutade sig mot trädet, föll detta omkull och älgen blev ett lätt byte för jägaren.

Olaus Magnus stora verk ger en fantastiskt insyn i 1500-talets tankevärld och dess tolkningar av naturen och samhället. Swahns inledning och kommentarer gör det än mer levande för sentida läsare.

ÄVENTYRSBOK FÖR INTELLEKTUELLA


”De olydigas litteraturhistoria” (Carlssons) är titeln på Ingvar Holms samling av essäer från så skilda områden att den snarast skulle ha kallats ”Stora äventyrsboken”. För det är många sorters äventyr det handlar om. Framför allt minns man berättelserna från Algeriet år 1950, som inleds med hur han klättrar som en sengångare på ett stag i full storm i flykt från den nedspydda ruffen med medellösa passagerare upp till de alltför rikas förstaklassalonger. Det som följer är personlig berättelse om Algeriet före kriget då landet frigjorde sig från Frankrike och en närbild av motståndsmän och intellektuella i den franska kolonin. Upplevelsen av öknen under en längre kamelfärd hör också till det minnesvärda.

Det är tydligt att den lärde professorn också är sjöman. Dels förekommer en dubbel skröna från egna seglingar, dels analyserar han med yttersta sakkunskap Harry Martinson och konstaterar med en utförlig argumentation att denne verkligen kan allt som har med sjön att göra – till skillnad från Backafallskalden som enligt Holm skriver vacker vers men ”nautisk gallimatias”. Mest intressant är kartläggningen av Martinsons tid på sjön. Med hjälp av Svensk sjöfartstidnings skeppslista och andra källor kommer det fram att författaren under sex år varit till sjöss ungefär hälften av den tiden och att han varit i genomsnitt två och en halv månad per båt; resten av tiden har han varit arbetslös eller luffat omkring. Detta blir utgångspunkten för intressanta resonemang om ”världsnomaden” Martinson.

I ”Piraten och sanningen” möter vi vännen och den store berättaren i närbild och i ett annat porträtt den älskliga och fräna Elsa Grave. Men för mig är höjdpunkten det avsnitt han kallar just ”De olydigas litteraturhistoria” med porträtt av Baudelaire och hans efterföljare. Man påminns om den utsökta musikaliteten i en dikt som ”Correspondances”: ”La nature est un temple où des vivant pilliers / laissent parfois sortir de confuses paroles”. Inte ens Gunnar Ekelöf kan återge den intensiva stämningen i dikten: ”Naturen är ett tempel där levande stoder / ibland låter höra förvirrade ord”. Eller är det det exotiska i det främmande språket som gör tolkningen stum.

Den olydighet som Ingvar Holm refererar till är också den frihet han tar sig att blanda grovt utan att följa en enda tråd eller ett enda tema för hela boken. Men det är just detta som gör det till ett intellektuellt äventyr att läsa denna mångskiftande samling essäer.

Av Göran Hassler
Publicerad i Nr 2 Maj 2006 årgång 21