Dôsaknôten och Hôrker

I mina hemtrakter i södra Västergötland kunde man höra gamla människor använda lustiga or som dôsaknôten för ”sängliggande” och hôrker för ”frisk”. Förleden i det första ordet, dös-, för ju tankarna till en gravdös snarare än sängen. Har ordet någon anknytning till ”grav” eller ”död”? Och hôrker liknar ju inga andra ord för ”frisk” som jag kan komma på. Uddebo hette samhället, och tiden var 1950-talet.

Asta Nilsson

Egentligen borde en dialektforskare besvara Asta Nilssons fråga, inte en folklivsforskare med begränsade kunskaper i västgötska som jag. Men jag har fått hjälp av docent Lars Bleckert vid Dialektavdelningen på Språk- och folkminnesinstitutet i Uppsala, så något litet kan jag ändå säga om dôsaknôten och hôrker. Frågan ger mig dessutom ett osökt tillfälle att ge ytterligare några exempel på västgötska sjukdomsbenämningar.

Uddebo ligger nära Västergötlands gräns mot Småland, och beläggen för ordet dôsaknôten kommer från västra Småland och sydöstra Västergötland. Det har inget med ”gravdös” att göra. I en uppteckning från Hakarp i Småland skrivs det dåsaknuten, och innebörden anges vara ”illamående, frusen, sådan man känner sig vid begynnande förkylning”. Ordet är besläktat med dåsig, ”matt, trött, tung i huvudet”, men det är starkare, man har blivit knuten till detta tillstånd.

Hörker eller oftare harker är ett mera spritt dialektord som betyder ”frisk, rask, livlig”. Det är belagt i de flesta landskapen i södra och mellersta Sverige och finns även i norrländska dialekter, men då oftast med betydelsen ”modig, dristig”.

I Carl-Martin Bergstrands bok ”Sjukdomsbot i Västergötland under 1800-talet” (1950) hittar man en mängd dialektala benämningar på sjukdomar. De flesta har sedan länge kommit ur bruk. Engelska sjukan kallades skiver och ansågs ofta bero på att modern hade varit oförsiktig under havandeskapet. Hade hon talat med någon genom ett öppet fönster kunde barnet få fönsterskiver, och hade hon sett ner i en grav fick barnet likskiver.

Gastakramm, plötslig värk eller illamående, berodde på att man hade blivit kramad av en osynlig gast. Gastar, andar av osaliga döda människor, ansågs dra vägarna fram efter mörkrets inbrott.

Halshuggna tår kallades det när barnen sommartid fick hudsprickor under tårna, något som inte var ovanligt eftersom de gick barfota hela somrarna. Tron var att sprickan skulle läka ihop om man virade en ulltråd om tån och lät den sitta.

Kakeklå var en klåda som små barn fick i stjärten. Den berodde på att modern, då hon var havande, hade suttit på ett ställe där en varm brödkaka hade legat.

Huvudvärk kallades nerfallen hjässe och botades genom att man virade en hårlock om fingret och ryckte till. Då ryckte man upp hjässan.

Stenvred var en ömhet under hålfoten. Man skulle ställa sig med den onda foten på en sten och vrida foten runt motsols.

Stolsteg var benämningen på en vagel på ögonlocket. Botemetoden var ungefär densamma som vid stenvred: man tog en nyckel, höll den mot vageln och vred nyckeln motsols tre gånger.

Svinasnuffen var en sorts snuva som barn kunde få. Då snörvlade barnet nästan som en gris som grymtar. Sjukdomen berodde på att mamman hade sparkat en gris då hon var havande.

B af K




Av Bengt af Klintberg
Publicerad i Nr 2 Maj 2006 årgång 21