Bokspegeln

EN NY CORNELIS

Alla våra stora visdiktare har känt sig missaktade. Bellman fick kämpa hela livet för att få sina verk utgivna och lyckades först under sina sista år att ge ut Fredmans epistlar och Fredmans Sånger. Birger Sjöberg led och förföljdes av sitt kändisskap som Fridas idylldiktare och slog först efter sin död fullständigt igenom som den geniale expressionistiske diktare han också var. Evert Taube drevs hela sin livstid av att visa att han inte bara var en populär vissångare utan också en lärd poet, väl värd en stol i Akademin. Och så Cornelis Vreesvijk, som hade svår underlägsenhetskänsla och uselt självförtroende, grundat i barndomen. Han hade också stora ambitioner, men mötte ständiga krav på ”Hönan Agda” och ”Brev från kolonien”, två snabbt hopkomna visor, som han kom att avsky och förakta.

De här mer dystra sidorna i vismakarens liv har varit fördolda för den stora allmänheten, även om kvällstidningarnas rapporter om hans vilda, bohemiska leverne och alla äktenskap och andra relationer skulle ge aningar om att livet inte var så lysande alla gånger. Hans otroliga karriär att som utlänning utan kunskaper i svenska på ett antal år bli en förnyare av språket och en Bellmans like är en framgångssaga som var häpnadsväckande då, och som är än mer förunderlig nu, när han är en fullvärdig klassiker i den rad som tecknats ovan.

Nu tjugo år efter hans för tidiga död får vi vad som verkar vara den slutgiltiga biografin över hans brokiga liv. Klas Gustafson, som skrev boken om Beppe Wolgers, kommer nu med ”Ett bluesliv. Berättelsen om Cornelis Vreesvijk” (Leopard Förlag), ett verk som ger en helt ny bild av den glade gamängen, som visste att ta för sig av livet. Det är många gånger en dyster läsning om sjuklig svartsjuka, om ångest och ruelse, om ett hejdlöst slöseri inte bara med pengar utan också med hälsa och begåvning. Hans sympatiska framtoning dolde djupa avgrunder och svåra förhållanden för de allra närmaste. Det gick helt enkelt inte att leva nära honom. Vi får bekräftelse på vad många anat men oftast blundat för. Boken är så grundlig och mångfacetterad att den inte kan refereras utan måste läsas i sin helhet. Den borde bli ett mönster för grävande journalistik på högsta nivå. Och samtidigt är det en gripande skildring av ett märkligt levnadsöde.

NOSTALGISKT 50-tal

August Strindberg och Claes Lundin har gjort den klassiska nostalgiboken ”Det gamla Stockholm”, som tecknade en fyllig bild av livet i huvudstaden 1882. Bland många efterföljare kommer nu Hans ”Lelle Printer” Dahlman med ”Pojkarnas nostalgibok. Det skimrande 50-talet” (B Wahlströms). Titeln är lite missvisande, om man tolkar den som enbart en skojig pojkbok, fylld av lustigheter. Det är den också, men framför allt är den en ambitiös skildring av livet under femtiotalet, där inget läggs åt sidan, utan det flödar över av detaljer och skarpsynta iakttagelser. För den som var med är det som en resa tillbaka till ungdomen med aktualiserade minnen av kaffekuponger och motbokselände, av den gamla ”lärdomsskolan” och 50-talsmodet, av en spirande ungdomskultur och ”crazy och rock”, av ”Sommarnattens leende”, ”Hon dansade en sommar” och Världsmästarknocken. Det är en bok både att sträckläsa och att ständigt återkomma till, inte minst för den som har en böjelse för att slå vad.




Av Göran Hassler
Publicerad i Nr 4, november 2006 årgång 21