Risa för lik

Från min barndom minns jag en tradition som jag inte stött på någon annanstans i vårt land. Jag växte upp i den del av Kronobergs län som heter Värend.

När någon i kommunen avlidit och stoftet skulle föras till kyrkan för begravning, skedde följande: Utmed färdvägen lade de som bodde i gårdarna och torpen ut hackat granris i form av en bild eller symbol. Det kunde också vara en text i bilden, gjord av hackat enris. Detta var på grusvägarnas tid.

Arrangemanget var naturligtvis ett sätt att visa deltagande i sorgen. Bilden kunde vara 3-5 meter lång, och dess bredd motsvarades av vägens bredd.

Är detta en lokal tradition undrar en smålänning i förskingringen.

Axel W. Kronblad, Södertälje

Den här begravningsseden är känd under flera namn: ”risa för lik”, ”strö för liket”, ”klä för den döde”. Den är inte begränsad till Värend utan har funnits i stora delar av södra Sverige. Den var vanligt förekommande ännu på 1930-40-talen, men är numera så gott som utdöd. På några få platser, främst i sydsvenska skogsbygder, kan man fortfarande få se vägar dekorerade med granris eller enris inför en begravning. Det är vägar, där trafiken är gles, och inte en ström av bilar river upp riset.

Seden att strö ut granris vid begravningar var i gamla tider allmän i hela Sverige. Det mörka, allvarliga granriset var en motsvarighet till utsmyckningen med björklöv vid bröllop och andra glada fester. Enligt Olof Rudbeck hade kvistarna en symbolisk betydelse: den ständigt gröna granen var en bild för det eviga livet.

Hackat granris eller enris ströddes ut i det rum, där kistan med liket stod fram till begravningsdagen. Delvis var det för att dölja eventuell liklukt. Vägen från sorgehuset till landsvägen brukade också prydas med granris, och även den uppskottade graven på kyrkogården kunde vara inramad av grankvistar.

Det speciella med den sydsvenska seden att ”risa för lik” är att det inte var de anhöriga, som strödde ut granriset utan grannarna. Det var en hedersbetygelse, som visades den döde, ett sätt att delta i sorgen. Ju fler granrisdekorationer, desto större heder.

Den vanligaste utformningen var en stor rektangulär ram av hackat granris, som lades ut på vägen mellan sorgehuset och kyrkan. Den kunde vara upp till sex meter lång och var lika bred som körbanan. En kant för fotgängare lämnades på båda sidor av vägen. Inuti denna ram lade man hela grankvistar i form av ett kors. Det var viktigt att korsets stam eller långända pekade mot kyrkan, och att kvistarna var lagda så att storändan pekade mot huset, där den döde hade bott, och barren pekade mot kyrkan. Enligt gammal folktro skulle det hindra, att den döde gick igen – tanken var att han skulle sticka sig på barren, om han försökte. Förutom ett kors lade man ibland ut den dödes initialer.

Grannarna var uppe tidigt på begravningsdagens morgon och lade ut sina rektanglar av granris. De placerades utanför den egna gården eller torpstugan, om den låg intill vägen, annars där grannens väg mynnade ut i färdvägen till kyrkan. Barnen vaktade att granriset låg i ordning, när begravningsföljet kom. Om någon skjuts passerade och rev upp det, lades riset tillrätta igen.

Det hörde till god ton att någon dag efter begravningen bjuda dem som ”strött för liket” men inte deltagit i begravningen på kaffe med tillbehör. Det kallades i Blekinge för ”strögille” eller ”strökaffe”.

En annan hedersbevisning var att grannarna högg halvvuxna granar och placerade dem med jämna avstånd på båda sidor om vägen. Ibland bröts toppen, så att den pekade mot kyrkan. Ju fler granar man ställde ut, desto större heder.

Det finns flera förklaringar till att seden att ”risa för lik” i stort sett har upphört. Folk dör inte längre i hemmen, och trafiken på våra vägar gör det omöjligt att pryda dem med granris.




Av Bengt af Klintberg
Publicerad i Nr 4, november 2006 årgång 21