Varifrån kommer djuren?

EN KONSTPAUS MED ERNST BILLGREN

När jag kommer in på Galleri Lars Bohmans utställning i september av Ernst Billgrens senaste verk, frågar ett par damer mig genast vad jag tycker. Det vet jag inte ännu, svarar jag berättigat, måste titta först. Och så ser jag alla dessa tavlor, oftast av högborgerliga överklassmiljöer, där det vimlar av djur: rävar, änder, rådjur och andra som på något underligt sätt tagit sig in i rummen och tydligen tagit över, eftersom inte en människa syns till. Djur som är mycket realistiskt målade, kanske inte exakt som rävar brukar se ut, men mycket likt.

Att svara på frågan om detta är bra konst är inte lätt. Eller om det är Konst överhuvudtaget. Jag förstår mycket väl damerna som frågade mig: vad är meningen??? Är alltsammans en drift med Konsten med stort K, den som så många tar på alltför stort allvar. Eller med publiken? Vill konstnären göra åskådaren osäker inför alla dessa tavlor i fina, av konstnären själv skulpterade ramar med motiv som inte förekommit sedan de tre Storas dagar från förra sekelskiftet: Zorn, Carl Larsson – och allra mest Bruno Liljefors, mästaren med alla rävar, harar, rådjur och örnar som han aldrig tröttnade att måla? Vad har alla hans vilda vänner här i borgarskapets finrum att göra, så långt från Det vildas rike, som Bruno Liljefors kallade sina konstnärliga jaktmarker? Här i salongerna sysslar de med att bryta upp golven, stjäla och kånka iväg med inredningen (utställningen heter Tjyvar), eller om de är t ex försvarslösa rådjur, förföljas av grymma djur utklädda i renässanskostym med gammaldags bössor. Varifrån kommer djuren? Vad har de här att göra? De klättrar t o m på ramarna precis som på Carl Larssons tavlor – hos honom ett lån från japansk konst.

Jag träffar Ernst Billgren några dagar senare i något som heter Club 100 på STV och ställer frågor som han måste ha hört till leda.

- Varför är du så fängslad av djur?

- Jag var redan som fyraåring fängslad av djurmotiv. Som femtonåring liftade jag till Prado för att se de stora jaktscenerna där. Men jag kan inte säga vad de betyder. Jag vill inte ha en tydlig poäng i bilden. Ser jag en, tar jag bort den. Djur är också lättare att identifiera sig med än människor.

- När började du?

- Mycket tidigt. När de andra höll på med fotboll ritade jag. Min mamma betydde mycket.

Hans mamma var en sådan mamma som alla borde ha haft. Hon uppmuntrade honom alltid, och tyckte allt han gjorde var fantastiskt. Hon kom som invandrare från ett sönderbombat Tyskland i krigets slutskede och blev barnflicka här. Ensamstående mor, sonen föddes 1957. Han kände redan från början ett utanförskap. På sitt rum på Valand i Göteborg hade han en skylt där det stod: Vägra göra revolt!

- Betyder djuren kanske det goda i tillvaron, som tar över i de onda människornas värld?

- Mmmm…

- När jag såg den ganska stora tavlan, som föreställer några djur, kanske var det björnar i renässanskostym, som omringar ett försvarslöst rådjurskid likt Bambi, kom jag att tänka på Jakten på Enhörningen, berömd vävnad från 1500-talet som finns i New York, där Enhörningen anses betyda renheten som hetsas och infångas av grymma jägare med hundar. En parallell till Damen med enhörningen i Cluny museet i Paris. Kan din tavla betyda något sådant?

- Ja det är inte omöjligt.. (Han lämnar sällan bestämda svar, men är inte heller avvisande, även om han har hört frågorna förr).

- Är du religiös, eller har du någon slags tro på en högre makt, som kan representera det goda? Betyder djuren något sådant?

- Kan man tänka sig…

Ernst Billgren är något så ovanligt som en konstnär med humor, vilket tydligt kommer fram i hans tavlor – det anses annars inte vara riktigt fint. Är det en tillfällighet att han bor i Thor Modéens gamla våning på Östermalm? Skådespelaren, som mer än någon annan ansågs representera den dåliga smaken, bl a demonstrerad i filmen Pensionat Paradiset, den som av kultureliten sågs som ett kulturellt bottenrekord. Nu, långt senare har man förstått hans storhet.

- Nej det är ingen tillfällighet.

Heliga ord som kvalitet, känsla och smak säger honom ingenting, alla är relativa begrepp. En lärare på Valand i Göteborg ansåg att Känsla var oerhört viktig i konsten. Ernst målade då en räv med känsla och en fågel utan. Ingen jäkel kunde se någon skillnad.

Det var på Valand som han först visade sin oerhörda snabbhet och flit. Medan kompisarna tog en fikapaus, hann han med att göra ett par tavlor till och dessutom syssla med filmprojekt, underground och annat. Nu i höst kommer en tv-serie kallad AK3 att gå i STV. En thriller gjord efter hans bok Kommittén, som handlar om en hemlig liga, som bestämmer allt inom konstvärlden: vilka som ska få ställa ut, vilka som ska få stipendier o s v. Huvudperson är en vaktmästare på Konstakademien som ska ha en utställning av sina mediokra verk på Liljevalchs och bli konstens nya stjärna. Tv-inspelningen måste ha haft sina roande stunder. Medan det annars är vanligt att tala om hur oerhört svårt och otursförföljt just det här är, kallade Ernst inspelningen turförföljd. Han som sysslat en hel del med film låtsades inte veta vad som var fram och bak på kamerorna. Alla betraktade honom som idiot. Började det snöa, passade det utmärkt.

- Jag har försökt ta reda på vad saker och ting betyder, säger Ernst Billgren. Kvalitet, t e x, vad har vi det begreppet till? Jag tror att vi använder det som utjämnare, så att vi kan orientera oss. För det finns inget evigt i begreppet, tvärtom rymmer det en massa åsikter om kvalitet, som beror på grupptillhörighet m m och som dessutom förändras. I stället för att diskutera om konst är bra eller dålig, skall man utgå från syftet, ställa verket i relation till syftet.

Konst får helst vara dyr, när konstnären varit död tillräckligt länge, med vissa undantag, t ex föregångaren Zorn, som högg till med priser redan från början. Ernst Billgrens tavlor är redan nu mycket dyra och folk betalar gladeligen en halv miljon och mer för en enda. Varför? Beror det på att hans konst är oerhört omskriven och åtminstone till vidare ett säkrare investeringsobjekt än mången aktieportfölj? Eller är det för att hans tavlor liknar den salongskonst, som mor- och farföräldrar kanske hade på sina väggar eller gärna hade velat ha? Eller finns här chansen för en ny generation att känna igen sig? Är det för att hans konst är humoristisk och underfundig?

Inte gott att veta. Kanske är en anledning, att Ernst Billgren inger åskådaren en osäkerhet, en undran om det är skoj eller allvar. På liknade sätt som Magritte gjorde, när han målade något så realistiskt som en pipa. Eller en annan folkkär surrealist, Chagall, med sina brudpar som flyger ut genom fönstret på en bevingad häst.

På min fråga om surrealisterna, t ex Salvador Dali, har betytt något för honom, svarar Ernst Billgren att han ser surrealismen som den enda framkomliga vägen.

Var står Ernst Billgren som konstnär? Vilka har varit hans inspirationskällor, och har han några? Finns det någon eller några konstnärer som betytt något för honom?

Han nämnde själv surrealisterna och Salvador Dali, som några som betytt något. Kanske också en konstnär som Marcel Duchamps, han som signerade en pissoar, visade den på en utställning och därmed förvandlade pissoaren till ett konstverk – alltså en upp- och nervändning av konstbegreppet och drift med finKonsten. Mer oväntat från en helt annan tid är Lucas Cranach, han som gjort ett porträtt av Luther och målningar av mycket magra, Twiggy-liknande kvinnor i tunna slöjor för att nödtorftigt dölja nakenheten. En, som spelat en viktig roll från vår egen tid, är särlingen Dick Bengtsson, utställd förra året på Moderna Museet. Av honom har Ernst Billgren flera tavlor, som han köpte tidigt, innan någon annan begrep sig på hans ödsliga verk, ofta gjorda i avsiktligt fula, smaklösa färger. I utanförskapet måste Ernst ha känt en släktskap och likhet, fast Dick Bengtsson aldrig fick uppleva framgångens sötma som han själv.

Barnboksbilder är en annan inspirationskälla, t ex från Bröderna Grimms grymma värld befolkad av försvarslösa barn, som lämnats i skogen av sina föräldrar, liksom i Kina idag, och häxor i pepparkakshus, som påminner om våra dagars cyniska utövare av barnprostitution. En annan släkting ser jag i OA:s Mannen som gör vad som faller honom in, en konstens anarkist liksom Ernst Billgren själv, släkt med Bröderna Marx och Falstaff Fakir. Han skyggar inte ett ögonblick för det banala och smaklösa, som andra är livrädda för. Tvärtom ser han tydligen en poäng i det.

Kommer hans konst att stå sig? Vad är den värd om femtio år? Kommer den att finnas kvar om ett halvsekel så som Liljefors, Zorn och Carl Larsson idag efter hundra år? Kunde vara intressant att veta för alla dem, som nu investerar i hans konst istället för aktier. Omöjligt att veta naturligtvis och för Ernst Billgren själv antagligen helt ointressant. Pengar är bara av intresse, om man inte har några, har han själv sagt – denne konstens allvarlige gamäng, släkt med både Oscar Wilde och OA:s hjälte.

Tycker jag. O




Av Bengt Lagerkvist
Publicerad i Nr 4, november 2006 årgång 21