Kulturspegeln

TEXTILKONST

STOCKHOLM: Glädjande nog verkar det som om man på Waldemarsudde har hittat en nisch, som få andra konstmuseer odlar lika intensivt: den textila konsten. Senast var det härliga orgier i Kaffe Fassets färggranna och fantasieggande stickningar, och under årens lopp har vi kunnat njuta av flera sådana utställningar, till exempel nestorn Sten Kauppis textila verk och de utsökta vävar, som Handarbetets vänner omvandlat klassiska tavlor till.

Nu i vår presenterar man verk av Kaisa Melanton, en av den fria konstnärliga textilens pionjärer i Sverige, i en omfattande retrospektiv utställning. Hennes bildspråk är expressivt och poetiskt, och hon experimenterar fritt med material, färg och form. Det kan löna sig att ta en närmare titt på hennes verk, för många är fyllda av antydningar, associationer och ironier.

Utställningen består i huvudsak av textila arbeten, men visar även prov på hennes fantasieggande måleri och collage.

”Kaisa Melanton, textil och måleri” på Waldemarsudde från 10 februari till 29 april 2007.

REALITET OCH FIKTION

LIDINGÖ: Ända från tiden före Kristus har fabler förekommit i hela världen. Från början handlade de om förmänskligade djur, vars handlingar och repliker åskådliggjorde en moralisk lärdom och oftast avslutades med en sedelärande regel. Men från att ha varit en folklig, muntlig företeelse har fablerna efterhand blivit föremål för såväl seriösa författare som bildkonstnärer.

Så ock på den teckningsutställning, som Millesgården visar denna vår, där 26 samtida konstnärer, en del väletablerade, andra nyutexaminerade, i skiftande berättelser och reflektioner låter besökaren ta del av vår tids fabler – sanna eller fabulerade – i form av bland annat installationer, serier, undersökningar, animationer, tapeter etc.

”Moderna fabler – samtida konstnärer tecknar” på Millesgården fram till 18 mars 2007.

ALLT ÄR PÅ LÅTSAS

STOCKHOLM: För dalmasen Peter Johansson har folkkonsten – på gott och ont – varit en aldrig sinande inspirationskälla. I hans små bilderböcker, pekböcker för vuxna, finner man exempel på snickarglädje, kurbitsar och allehanda folkliga motiv från Dalarna, men ofta i helt oväntade sammanhang. Fundera bara över hans kurbitsmåleri på toalettsitsens lock i en illa städad skrubb på Domnarvets verkstäder i Borlänge. Nog är det en utmaning mot det svenska folkhemmets landsbygdsnostalgi!

I den nu aktuella utställningen handlar det inte om Dalarna. Istället fokuseras intresset på den borgerligt praktfulla lyxen, och Johansson bjuder på en mycket fysisk och direkt upplevelse bland annat genom att använda opassande mängder tyg och draperingar. Johansson går ingen medelväg utan allt dras till ytterligheter. Fastän det är rätt, blir det fel, för mycket och på fel plats. Han leker med våra föreställningar om god och dålig smak och är något av en trivselsabotör, som emellertid inte ironiserar över det folkliga utan formar sina verk utifrån både kärlek och motvilja.

”Kunglig Majestät Pluralis” på Kulturhuset fram till 25 februari 2007

MÖTE MED ORIENTEN

SÖDERTÄLJE: De egyptiska, semitiska, persiska och bysantinska kulturerna från områdena kring Medelhavet har alltid fascinerat oss nordbor. Inte minst har sagosamlingen ”Tusen och en natt”, som kom till Europa under 1600-talet via fransmannen Antoine Gallard, som gjorde flera resor till orienten och köpte ”arabiska manuskript” till den franske kungen, betytt mycket för den allmänna uppfattningen om Mellanöstern under 1700-, 1800- och 1900-talen.

De rikt illustrerade berättelserna var ofta erotiska och kom att bli synonyma med Orienten. De fick ett enormt genombrott och har levt kvar i den europeiska traditionen fram till våra dagar. De inspirerade till nya konstverk, till exempel baletten Scheherazade, som förtrollade och hänförde publiken på Parisoperan på 1910-talet med sina för den tiden vågade inslag av sex och med musik av ryske kompositören Rimskij-Korsakov. Men de vågade inslagen uppfattades tydligen annorlunda i Sverige: baletten barnförbjöds när den sattes upp i Stockholm på 1940-talet!

Spåren från Mellanöstern omfattar emellertid så oändligt mera än dessa sagor och ger sig till känna också idag på våra nordliga breddgrader i form av till exempel skönlitterära alster, arkitektur, inredning, bildkonst, mattor, låneord, mode och magdans.

”Orientalism – spåren från Mellanöstern” på Luna kulturhus fram till 28 februari 2007.

JA ELLER NEJ

STOCKHOLM: Antingen var man bestämt för, eller också var man definitivt emot – något ”nja” fanns knappast, när stockholmarna skulle rösta om trängselavgifternas vara eller icke-vara på valdagen i september 2006. Till slut blev det ett ja, och den närmaste tiden får politikerna utarbeta ett nytt system för att förbättra stockholmsluften.

En part, som var mycket inblandad i det så kallade Stockholmsförsöket, var SL, Stockholms lokaltrafik, som utökade möjligheterna för kollektivt resande avsevärt under försökets dryga halvår. Resandet med buss till och från innerstan ökade med 14 procent och 23 nya infartsparkeringar med plats för 1 400 bilar byggdes. Totalt under försöket fanns 10 000 gratis parkeringsplatser. Jämfört med 2004 parkerade 21 % fler på dessa platser och tog sig till stan med buss, tunnelbana eller pendeltåg.

Satsningen på biltullar har medfört ett stort intresse från andra storstäder, såväl inom- som utomlands. Många beslutsfattare har studerat fenomenet och tagit del av utvärderingen. Bland andra Köpenhamns borgmästare, Ritt Bjerregård, som har för avsikt att föra upp frågan om trängselavgifter på dagordningen i Rådhuset.

På Spårvägsmuseet visar man nu vilken roll SL har haft i samband med Stockholmsförsöket.

”Med SL in till stan” på Spårvägsmuseet fram till mitten av mars 2007.

VAD KÄNNETECKNAR EN SAMLARE?

KARLSKRONA: För den, som inte är intresserad av att äga, uppfattas samlaren som en kufisk figur. En som till varje pris – eller nästan varje pris – bara måste få tag i just den saken, som fattas i samlingen. Idag kan vederbörande genomsöka både loppmarknader, auktioner och nätet i jakten på den rätta prylen.

På Blekinge museum försöker man ta reda på hur samlaren är funtad. Hur uppstår denna mani? Är det kanske ett sätt att uttrycka sig själv, en tillfredsställelse att äga, leta, ordna eller se en helhet? Och sedan, när samlingen är komplett, vad händer då? Börjar man intressera sig för andra objekt att samla?

På Blekinge museum presenteras ett antal samlingar och deras ägare, som berättar om varför de samlar och om hur intresset väcktes.

”Samlare” på Blekinge museum fram till 25 februari 2007.

KVINNLIGA PIONJÄRER

NORRKÖPING: De var före sin tid, kvinnorna i Fogelstadgruppen, som Elisabeth Tamm samlade på sitt gods 1922 för att komma till rätta med mansdominansen i samhället. Alla närde de drömmen om ett nytt samhälle grundat på kvinnliga egenskaper och kunskaper.

Rösträtten för kvinnor hade precis införts och behovet av folkbildning framstod som allt viktigare. För omkring två tusen kvinnor från hela landet blev den kvinnliga medborgarskolan, som gav kurser mellan 1925 och 1954, en mötesplats över klassgränser, politiska gränser och yrkesgränser. Kort sagt en fristad, där man fick känna sig hel och tänka tankar man aldrig tidigare tänkt.

Utställningen på Arbetets museum för besökaren tillbaka till 1900-talets början, då kampen för kvinnlig rösträtt i Sverige så småningom ledde till riksdagsbeslutet om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män 1919. Efter riksdagsvalet 1922 tog Elisabeth Tamm och tre andra kvinnor plats i andra kammaren, och en av förgrundsgestalterna i Fogelstadgruppen, Kerstin Hesselgren, i första kammaren.

Rubriken på den aktuella utställningen, ”Resan är inte slut”, är mycket välfunnen och speglar det faktum, att de tankar och handlingar, som Fogelstadgruppen ivrade för i början på 1900-talet, är rykande aktuella än idag.

”Resan är inte slut – kvinnliga pionjärer kring Fogelstad” på Arbetets museum fram till 15 april 2007.

KUNGLIGA SKODON

STOCKHOLM: Skomoderådets slogan, ”Visa mig dina skor, och jag skall säga vem du är”, passar som hand i handsken – om uttrycket förlåts – perfekt för Livrustkammarens satsning efter den fyra månader långa renoveringen.

Särskilt för en sko-fetischist, men även för andra utan sådana böjelser, är det nära nog julafton att betrakta de utsökta fotbeklädnader, som kungar och drottningar, prinsar och prinsessor har burit såväl vid ceremonier som i krig och till vardags. Man fascineras av lyxiga guldbroderade sammetsstövlar, utsökta sidenskor och eleganta högklackade skapelser.

Till på köpet har man lånat in skor som tillhört några av det senare 1900-talets ”kungligheter”, megastjärnorna på filmduken: Greta Garbo, Ingrid Bergman, Marylin Monroe och Fred Astaire.

”Skor ger mer – makt, flärd, magi” på Livrustkammaren fram till 2 september 2007.

ÄR DET JUBILEUM, SÅ ÄR DET

STOCKHOLM: Själva födelsedagen, den 23 maj 1707, då Carolus Linnæus, kom till världen, är väl inte så känd, men få kan ha undgått att Sveriges blomsterkung, adlad 1757 med namnet Carl von Linné, firar 300-årsjubileum i år. Över hela landet arrangeras utställningar, föredrag och seminarier till minne av denne naturforskare med världsrykte.

Carl von Linné befann sig ofta på resande fot, gjorde åtskilliga forskningsresor i Norden och utomlands och har studerat vid flera lärosäten i Europa. Hans insatser inom botaniken, dess systematik, terminologi och nomenklatur är ovärderliga och utgör, tillsammans med hans lärjungars rön i fjärran delar av världen, en skattkammare, som än idag ligger till grund för stora delar av naturvetenskapen.

På 1700-talet fanns inte dagens smidiga och snabba kommunikationsmöjligheter, så Linné skrev och fick brev. Han underhöll viktiga kontakter med hjälp av sitt globala brevväxlande och hade troligen inte kunnat nå så långt som han gjorde utan Posten. Hans korrespondens omfattar inte mindre än 5 500 besvarade brev, varav drygt 3 000 till honom och 2 000 från honom. I jubileumsutställningen visas 20 brev, varav nio i original.

Befattningar inom hans område var det ont om, och han var tvungen att försörja sig. Men eftersom han också var läkare, öppnade han 1738 praktik i Stockholm. Hans brevskrivande förde honom till det på den tiden enda postkontoret på Lilla Nygatan 6 i Gamla stan – där Postmuseum idag är inrymt. Här försöker man skapa ett porträtt av människan Carl von Linné, och besökaren möter honom, när han skriver till sina mentorer, till sin bästa vän, till sin hustru Sara-Lisa och till många andra viktiga kontakter.

”Linné, brevskrivaren” på Postmuseum från 24 februari 2007 till 14 januari 2008.

NU I SVERIGE!

STOCKHOLM: För de jugend-älskare, som inte hade möjlighet att åka till Amos Anderssons konstmuseum förra våren, är det bara att ge sig iväg till Dansmuseet. För här visas nu den utställning, som producerades av The Mucha Foundation i samarbete med det finska konstmuseet, med Alphonse Muchas teateraffischer, målningar och smycken, som KV beskrev utförligare i majnumret 2006.

”Alphonse Mucha. I virvlarna av Art Nouveau” på Dansmuseet fram till 29 april 2007.

ETT SÄKERT VÅRTECKEN

STOCKHOLM: Den är en del av våren, Salongen på Liljevalchs, som i år består av hela två utställningar. Anledningen är att två olika huvudbedömare, Ricardo Donoso och Maria Lind, som själva valt sina medarbetare, haft var sin jury att arbeta med. Dock har Niclas Östlind, intendent på konsthallen, hållit ett öga på bägge grupperna.

För konstnärerna, dubbelt så många kvinnor som män, är den enda frågan av vikt: kommer jag med eller inte? Och varje år är ett jakande svar lika viktigt för nya utställare som för väl etablerade.

Konstnärerna sätter själva priset på sina verk – oftast ett överkomligt sådan – så det gäller att hänga på låset, om man går i förvärvstankar.

”Vårsalongen 2007” på Liljevalchs konsthall fram till 18 mars 2007.

MED EN ENKEL TULIPAN …

STOCKHOLM: Att våren är på väg går inte att ta miste på – fast denna utställning är till Carl von Linnés ära. Under jubileumsåret har Nationalmuseum valt att visa en mängd målningar, akvareller, fotografier, keramik, glas och bokkonst på temat blommor genom att lyfta fram blomstermotiv i konsten från renässansen till idag.

Här finns både botaniska planscher, symboliska blomsterstilleben, samtida måleri och fotografi – till och med levande blommor. Och den blomsterintresserade kan skaffa en rikt illustrerad katalog med fördjupande artiklar och ett användbart symbollexikon, som kan vara nog så bra för att tränga in i blomstermotivens konstnärliga, botaniska och symboliska värld.

”Blomsterspråk” på Nationalmuseum från 22 februari till 27 maj 2007.

TYRANNER, DIKTATORER OCH DESPOTER

HALMSTAD: Ledare med blodsbesudlade händer går till historien. Alla känner vi till dem, de karismatiska demagogerna, som, upptända av sina visioner, inte skyr några som helst medel att genomföra sina projekt. Dessa fundamentalistiska ”föregångsmän” – för det handlar nästan till hundra procent om män – har fyllt våra historieböcker, men återfinns tyvärr fortfarande i vår tid.

En av de grymmaste, Mao Zedong, var besatt av tanken på ett rent kommunistiskt rike och offrade omkring 70 miljoner människor på kulturrevolutionens altare. Vanligt folk, som inte levde ”rättroget”, rensades helt enkelt ut. De anklagades för att vara anti-revolutionära, straffades, torterades och mördades. Och ingenting fick påminna om en annan värld: böcker brändes, operor förbjöds och kulturskatter förstördes. Både de materiella skadorna och de mänskliga var och är ofattbara – och ändå fanns miljontals kineser, som dyrkade honom som en gud.

Som andra diktatorer hade Mao givetvis ett välsmort propagandamaskineri. Stora idolporträtt på vartenda torg i det enorma riket, med den stora ledaren blickande ned på folket, manade till respekt och underdånighet – precis som bland andra Kim Il Sung och numera sonen Kim Jong Il i dagens Nordkorea.

1967, under själva Kulturrevolutionen, inhandlade en privat samlare en del av dessa affischer, som nu ställs ut på Länsmuseet. Syftet är egentligen inte att visa just Mao, men han får stå som symbol för vilken annan som helst av dessa före detta och nu levande despoter, och mana besökaren till eftertanke och ifrågasättande.

”Ordförande Mao” på Länsmuseet fram till 4 mars 2007.

AUGUSTS LANDSFLYKT

STOCKHOLM: ”Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen” sade redan på 1700-talet den tyske författaren Matthias Claudius. Och nog stämmer det, att den som reser ut i världen, vidgar sina vyer och kan berätta intressanta saker. Inte minst August Strindbergs många utlandsvistelser är ett belägg för detta konstaterande. Hans resor i Frankrike, Schweiz, Tyskland, Danmark och Österrike resulterade i flera centrala verk, till exempel ”En dåres försvarstal” och ”Inferno”.

Motivet för hans kringflackande liv i Europa under drygt 15 år från 1883 till 1899 är emellertid tvetydigt. Dels ville han, enligt ett brev från 1884 till Albert Bonnier, studera ”Europas urinnevånare”, dels var han innerligt trött på sitt trångsynta och oförstående hemland med dess småborgerliga och politiska konservatism. Hans egna beteckningar för resorna, ”landsflykt” eller ”exil”, kan ses som en sorts heroiserande trots mot ”smörgåslandet”, men var också en medveten plan att etablera sig internationellt. Denna strategi visade sig lyckosam: hans viktigaste verk blev inte erkända i Sverige förrän de vunnit berömmelse utomlands.

Med sig han hade sin familj – åtminstone av och till – som tvingades anpassa sig till alla nya miljöer – allt på hans villkor. Inte undra på att äktenskapen knakade i fogarna och ledde till skilsmässor. Detta liv i ständig rörelse, från land till land, från pensionat till pensionat, drabbade både fruarna och barnen. De tre äldsta, födda mellan 1880 och 1884 av första frun, Siri von Essen, kunde inte rota sig någonstans. Deras skolgång blev lidande och de saknade möjligheter till ett normalt umgänge med kamrater. Fjärde barnet, Kerstin, som Strindberg fick 1894 med andra frun, Frida Uhl, hade han ingen kontakt med över huvud taget.

På Strindbergsmuseet vill man visa vad åren utomlands gjorde med människan August Strindberg, hur han levde och arbetade, hur de påverkade honom själv och hans familj och hur det var att komma tillbaka till Sverige.

Hans intensitet, kritik och i vissa fall personangrepp hade ett högt pris i form av raserade relationer – men historien, och även nutiden visar att så är fallet med många nydanande genier.

”Strindbergs resa” på Strindbergsmuseet fram till 21 augusti 2007.

ACADÉMIE MATISSE – EN VERITABEL PLANTSKOLA

KRISTINEHAMN: I början av 1900-talet drogs talrika unga konstnärer – inte minst norrmän och svenskar – som bin till blommor till Frankrike, närmare bestämt till den konstskola i Paris, som Henri Matisse drev åren 1907 till 1911. De återvände till sina hemländer med intryck från både impressionism, neoimpressionism, fauvism och futurism. Mest kända av svenskarna är Isaac Grünevald och Sigrid Hjertén. Många av deras verk pryder offentliga institutioner, och de är eftertraktade objekt på auktioner.

Framåt våren visar konstmuseet några av de norska och svenska Matisse-elevernas tavlor i en utställning, som främst innehåller verk, som tillkommit på 1910-talet.

”Paris tur och retur” på konstmuseet från 12 maj till 26 augusti 2007.

HON GÖR ALLT SJÄLV

HUMLEBÆK: Roligt, humoristiskt, gällt och ibland brutalt blir det, när amerikanskan Cindy Sherman både iscensätter, instruerar och fotograferar sig själv i skiftande förklädnader, utan att det för den skull blir självporträtt. Varje foto avspeglar en ny identitet, som emanerar från massmediernas uppfattning om kvinnor. Någon titel får de inte, bara ett nummer i en serie, sammanbunden av ett visst tema.

Sherman drar sig inte för det drastiska, och omvandlar sig själv med hjälp av förklädnader, peruker, kostymer, smink och proteser till olika mer eller mindre bisarra figurer, som problematiserar den manliga blickens makt över kvinnan. Även kvinnan betraktar sig själv utifrån en manlig synvinkel – den förhärskande i ett patriarkaliskt samhälle. Resultatet blir ibland lekfullt, ibland sorgset, skrämmande och motbjudande.

I vårens utställning på Louisiana visas 250 verk, skapade mellan 1975 och 2005. Här kan man både se utvecklingen i konstnärens arbete och få en överblick över hennes till synes aldrig sinande idérikedom.

”Cindy Sherman – 30 års iscensatt fotografi” på Louisiana från 16 februari till 20 maj 2007.

URGAMLA KULTURER VISAVI SAMTIDSKONST

HELSINGFORS: I Finland möts gammalt med nytt, Öst med Väst, myt med verklighet i Kiasmas utställning av indonesiska, kinesiska och thailändska konstnärers verk.

Dessa tre länder har blivit mycket bekanta för oss västerlänningar den senaste tiden: Kina framför allt för sin häpnadsväckande ekonomiska tillväxt, Indonesien och Thailand för den fruktansvärda Tsunami-katastrofen och den politiska instabiliteten. Och gemensamt för dem alla är att de kämpar med växande sociala problem i befolkningarna, som uppgår till en fjärdedel, cirka 1,5 miljarder, av hela världens befolkning.

Kulturellt är de mycket olika: buddhismen dominerar i Thailand, i Indonesien samexisterar flera olika religioner såsom animism, islam, kristendom och hinduism, medan taoismen, konfucianismen och buddhismen är förhärskande i Kina. Men alla har de en antik historia med urgamla kulturella traditioner, som hålls vid liv än i våra dagar.

Utställningen fokuserar på mötet mellan dessa gamla kulturer och den samtida konsten genom att visa verk, där förbindelserna mellan gammalt och nytt vävs samman.

”Tre perspektiv på asiatisk nutidskonst” på Kiasma från 17 februari till 27 maj 2007

ALLA KÄNNER APAN – FÖRLÅT - GETEN!

STOCKHOLM: Ja, geten på Moderna museet är ett måste för alla besökare. Inte minst för barnen, som vågade ställa frågor om det lätt igenkännliga husdjuret, som de ändå inte kände igen. För konstnären, Robert Rauschenberg hade trätt ett gummidäck över den. ”Vafför gjorde han på detta viset?” Vi vuxna hade inte lätt att besvara frågan, och hänvisade till slut till det enkla, odiskutabla: ”konstnärlig frihet”. Ingen unge var nöjd med svaren, men hänfördes av den roliga skapelsen.

Nu drar han in på Moderna Museet igen, popkonstnären Robert Rauschenberg, med drygt 40 verk ur utställningen ”Combines” tillsammans med museets egen get. Med ”Combines” lär han ha omdefinierat amerikansk konst genom att spränga de traditionella gränserna mellan måleri och skulptur och lyfta in gatan i sin ateljé. Under en tioårsperiod mellan 1954 och 1964 skapade han 162 verk, som vittnar om inflytandet över senare ismer och konstriktningar som popkonst, nydadaism, assemblage, fluxus, wieneraktionism, arte povera och performancekonst.

Alla möjliga – och till synes omöjliga – material sammanförs, till exempel tidningsklipp och fotografier, som kubisterna, dadaisterna och surrealisterna använde, och hans egen soptipp med skräp, från vilken Coca-Cola-flaskor, pinuppor, gummidäck och uppstoppade djur kommer till användning.

”Robert Rauschenberg: Combines” på Moderna Museet från 17 februari till 6 maj 2007.

FÅR JAG LOV?

NORRKÖPING OCH KRISTIANSAND: I gränslandet mellan konst och rockmusik frodades kreativiteten. Konsten och musiken, konstnärerna och musikerna drogs till varandra och på det tidiga 1960-talet ägde en fullkomlig explosion av kreativ verksamhet rum inom både konst och musik på båda sidor av Atlanten. Den växande rockscenen hade en stark dragningskraft. Många konstnärer föredrog rocken som alternativ musikstil i förhållande till den bredare popmusiken och började blanda stilar och verksamhet. Personer, idag kända som musiker, exempelvis John Lennon och David Bowie, startade i själva verket sina karriärer på konstskolor.

På den aktuella utställningen visas foton, filmer, installationer, teckningar, konsertaffischer mm – alltsammans verk, där influenserna mellan rock och konst är tydliga.

”Rock’n’ Roll Vol. I” fram till 13 maj 2007 på Norrköpings Konstmuseum och från 30 juni till 9 september 2007 på Sørlandets Kunstmuseum i Kristiansand.

KITSCH ELLER KONST?

WIEN: Det är rätt dråpligt att den stilriktning inom litteratur, konst och mode, som kallas Biedermeier, ursprungligen härrör från en samling pekoralistiska dikter, skrivna av en byskollärare. De gavs ut 1855 under pseudonymen ”Gottlieb Biedermeier”, en känd kälkborgare på 1700-talet, som gav associationer till bornerad inskränkthet. Givetvis fick denna stilriktning till en början en negativ klang, men från slutet av 1800-talet kom den till heders.

Numera är Biedermeier en gängse beteckning för epoken efter Napoleon inom både litteratur, konst, konsthantverk och dräkter. Den kännetecknas av enkla ting och framhäver intimsfären, trädgården, hemmens interiör, barn och gamla – en sorts reaktion mot romantikens spekulation, storslagna, oändliga landskap och fascination för hjälten, som står utanför samhällets och moralens lagar. Biedermeier avspeglar en borgerlig livsstil och det prydligt vardagliga.

Med stöd från en mängd långivare, bland andra Konstindustrimuseet i Köpenhamn, presenterar Albertina omkring 450 föremål från denna omvärderade epok.

”Biedermeier – Die Erfindung der Einfachheit” på Albertina Museum fram till 13 maj 2007.




Av Else Kjöller
Publicerad i Nr 1, Februari 2007 årgång 22