Kulturspegeln

EN STOR DANSK

HUMLEBÆK: Nu blir det jubileum: Per Kirkeby fyller 70 i år och givetvis ska denna nutida gigant firas med en utställning. Det är Louisiana som visar ca 100 tavlor, 50 skulpturer och en mängd andra verk som tillsammans ger en heltäckande bild av konstnärens stilarter och metoder.

Man fick jobba hårt och leta efter många av Kirkebys mästerverk långt utanför landets gränser på både museer och hos privatsamlare och det har visat sig att mer än tre fjärdedelar av hans produktion aldrig tidigare setts av den danska publiken. Dessa har på sätt och vis varit ”hemliga”, men får nu medverka till att komplettera porträttet av den största danska efterkrigstidskonstnären efter Asger Jorn.

Fokus i utställningen ligger på de stora formaten, tavlor i monumental skala och murstensskulpturer. En av de senare finns för övrigt på Gruvtorget i Höganäs, en annan på Moderna museet i Stockholm och ytterligare en passerar man alldeles invid järnvägsstationen Humlebœk på väg till museet.

Kirkeby var från början geolog och deltog i vetenskapliga expeditioner till Grönland. Men 1962 började han engagera sig i diverse happenings och installationer. Hans första verk var närmast en sorts collage, sammansatta av silhuettfigurer, oftast kvinnor, från tidningar och reklam, infogade i en formlös, häftigt målad dimma av färger – inte helt olik den samtida amerikanska popkonsten. Alla dessa gjordes på masonitplattor och nästan alltid i formatet 122 x 122 cm. Så småningom blev den fria penselföringen mera dominerande och från slutet av 70-talet försvann måleriets figurativa utgångspunkt in i ett obestämbart rum av färgmassor.

Ett tiotal år därefter börjar han arbeta med teckningar med godtyckliga, figurativa motiv, som gradvis utkristalliseras i målningen, och färgformerna blir noggrant strukturerade. Själv anser Kirkeby att alla hans verk handlar om grottor, röjningar, rum eller arkitektur omgivna av en materiell snårskog. Allt väcker dunkla och oklara minnen om något som inte är så lätt att fånga – men en fröjd att skåda. Man måste inte ”förstå” allt!

”Per Kirkeby” på Louisiana fram till 25 januari 2009.

”NORRLANDS KONSTNÄRLIGA UPPTÄCKARE”

STOCKHOLM: De flesta som tagit sig fram i de skandinaviska fjällen sommar- eller vintertid har bittra erfarenheter av kyla, hällregn, snöglopp, svampiga myrar, genomvåta pjäxor och sovsäckar, skavsår, uppförsbackar, för tung packning och – sommartid – mygg och knott till förbannelse. Men när man i timmar stretat sig fram i dalgångarna och är nära att ge upp är man plötsligt där, högt uppe på fjällkammen, och strapatserna blir ett minne blott i samma ögonblick: här öppnar sig ett sagolikt vackert landskap, fylld av himmel, ljus, moar, träd, sjöar och snötäckta fjäll – på sina håll till och med en glaciär, som kalvar i insjön.

Exakt samma känsla av eufori upplever man framför Helmer Osslunds tavlor, såväl hans oljor som hans akvareller. Det finns knappast någon konstnär, som så levande förmått att återge det öppna, karga och vilda norrländska landskapet. Flera sinnen berörs: man känner doften från myrarna och hör vattnet i älvarna rissla mot stenarna.

Osslund föddes i Sundsvall 1866 och hade en lång och slingrig konstnärlig bana, innan han så småningom vid förrförra sekelskiftet upptäckte att hans egentliga kall var målarens. Han började som konsthantverkare och keramiker, reste ut i världen och hankade sig fram medelst minst sagt udda sysselsättningar, som exempelvis i USA, där han ägnade sig åt att putsa delar till flyglar i en pianofabrik. Åter i Sverige fick han efter utbildning vid Tekniska aftonskolan i Stockholm anställning som dekoratör vid Gustafsbergs porslinsfabrik 1889. Företaget bekostade en studieresa till Paris, där han kom i kontakt med impressionisterna, bland andra Paul Gauguin, som fick stor betydelse för hans utveckling.

Sen bar det av till både Bonn, Rotterdam, Amsterdam och Skottland, där han försörjde sig främst som porträttmålare, en mycket framstående sådan, innan han återvände till Sverige och Norrland. Och nu börjar det spraka av blånande åsar, älvar, nipstränder, upptornade molnmassor, mosaikartade glaciärfläckar, strida forsar, höstglödande fjällbjörkar och flammande norrsken.

”Norrlandsmålaren” Helmer Osslund var nu väl etablerad, reste åter ut i världen och tilldelades den ena medaljen efter den andra. Men det var egentligen först vid hans död 1938 som alla kritiker såg honom som ”en svensk naturskildrare i full paritet med Konstnärsförbundets stora gestalter och en konstnärlig nyskapare.”

”Helmer Osslund” på Prins Eugens Waldemarsudde från 20 september till 10 januari 2009.

NATUREN SOM INSPIRATION

HELSINGBORG: Genom alla tider har konstnärer av alla de slag låtit sig inspireras av naturen – och gör det än idag. Spektret är brett och motiven varierar, både över tiden och i formspråket. Titta bara på bilden. Nog har väl igenkotten inspirerat konstnären?

Utställningens titel ”Människans natur” är lite lurig och kan leda tanken till en naturhistorisk upplevelse. Men så är det inte, utan här visas konst. I de drygt 600 föremål, som Dunkers Kulturhus har valt för sin utställning, går naturen som inspirationskälla som en röd tråd, dock tolkad på många olika sätt. Här visar man hur betydelsefull och närvarande naturen ständigt varit trots modernismens framfart.

”Människans natur”på Dunkers Kulturhus fram till 4 januari 2009.

TRAFFICKING – ELLER?

NORRKÖPING: Den senaste tiden har svenska fackföreningar myntat detta begrepp, som tidigare omfattade handel med kvinnor och barn, men som numera används också om manlig arbetskraft – främst byggnadsarbetare och städare: jobb-trafficking. Fenomenet har varit känt länge, särskilt för säsongsarbetare som bär- och fruktplockare, men debatten om deras löne- och arbetsvillkor har bara blossat upp ett fåtal gånger och har ebbat ut, när säsongen var över.

Faktum är emellertid att vi knappast skulle kunna njuta av rikliga mängder lingonsylt till köttbullarna, äppelmos till fläsket eller hjortronsylt till camemberten utan denna tillfälligt importerade arbetskraft. Dessa gästarbetare kommer från många olika länder i Europa och Asien upp till skogarna i norra Sveriges inland, där de sliter med sina hinkar praktiskt taget dygnet runt. Och när bären här tagit slut, vidtar en ny förflyttning till andra platser och länder – och ibland hem för att ta hand om den egna skörden.

Från att ha varit en traditionell och betydelsefull extrainkomst för kvinnor och äldre i skogslänen har bärplockning blivit en internationaliserad verksamhet, där gästarbetarna ingår i ett kretslopp i en vidsträckt geografi och försörjer sig genom att migrera och tillfälligt slå sig ned där det är skördetid.

Konstnären Margareta Klingberg, som själv arbetat för en bäruppköpare i Ångermanland, tog kameran med sig och följde med dessa migranter ut i bärskogen. Hon fick kontakt med en del av dem och kom att intressera sig för thailändska risbönders och polska småbrukares rörelser i det svenska skogslandskapet liksom för sambanden med deras tillvaro i hemlandet.

På Arbetets museum kan man denna höst få en inblick i säsongsarbetarnas vardag, såväl djupt inne i de norrländska bärskogarna som i gästarbetarnas hemländer.

”On the Move” på Arbetets museum från 6 september till 16 november 2008.

NORSK LJUSMÄSTARE

GÖTEBORG: Det var två mycket begåvade systrar, som såg dagens ljus i Christiania i mitten av 1800-talet: Harriet, som föddes 1845, utvecklades till en av de förnämsta utövare av norskt oljemåleri, och Agathe, som föddes två år senare, blev en framstående pianist, kompositör och musikpedagog. Här ska det emellertid inte handla om Agathe – även om hon också är en mässa värd – utan om storasyster Harriet med efternamnet Backer.

Efter fyra års studier i München och 10 i Paris återvände hon till Norge och öppnade 1890 en konstskola, som kom att bli en av de viktigaste lärosätena för konstnärer i Norge, som inte hade någon konstakademi.

Men Harriet Backer målade också, landskap, porträtt och interiörer. Hennes stora intresse var människor och samspelet mellan människa och rum. Hon var en mästare på att återge ljusets speglingar och färgernas harmoniska samspel inomhus. Man anar att hon tagit intryck av impressionisternas friluftsmålerier och överfört tekniken till sina interiörer med starkt solljus i landskapet utanför och den dominerande interiören i färgmättad skuggning. Ofta hämtade hon motiv från det egna hemmet och skapade ljusa rum med olika personer, sysselsatta med exempelvis pianospel eller kortspel. Lugnt och stilla sitter modellerna och tittar drömmande ut genom fönstren. Även det norska bondesamhället fascinerade henne, liksom interiören i enkla kyrkor på landet.

Trots att hon blev nära 90 år efterlämnade hon bara omkring 180 målningar. Det är kanske inte så anmärkningsvärt med tanke på att hon förutom den egna skapande verksamheten ledde en konstskola, men snarare är orsaken nog att hon arbetade mycket långsamt och noggrant.

I en retrospektiv utställning, den första utanför Norge efter hennes död 1932, presenteras 47 av hennes verk för en svensk publik.

”Harriet Backer – en ljusets magiker” på Göteborgs konstmuseum fram till 5 oktober 2008.

GÅTFULLA SKULPTURER

KÖPENHAMN: Hon är internationellt erkänd, hennes verk finns i det offentliga rummet och på en mängd museer flera ställen i världen. Hon deltar i samtliga etapper vid framväxten av alla verk, från den första spirande idén till slutfinishen, är med så att säga från ax till limpa, och lämnar inget åt slumpen.

Kirsten Ortweds suveräna känsla för materialet, antingen det är brons, granit, tyg, vax eller tidningspapper, är unik. Formaten varierar mellan det kolossala och det pyttelilla och hon har alltid, utan att tveka, ägnat sig åt ett synnerligen självständigt och kompromisslöst sökande efter skulpturens möjligheter.

Kirsten Ortweds skulpturer lämnar ingen oberörd – tvärtom. Hennes utsmyckning på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm fick debatten om offentlig konst att flamma upp och delade både recensenterna och befolkningen i två läger: för och emot.

Nu har Kirsten Ortwed utsetts till ”Årets skulptör” och på Statens Museum for Kunst visar man inte bara järnkedjor, staket, transportvagnar och verk i vax utan också en 13 meter lång bronsskulptur, skapad speciellt för att matcha och utmana en av museets riktigt stora salar.

”Kirsten Ortwed. Full Length” på Statens Museum for Kunst fram till 8 mars 2009.

BRISTVARA?

STOCKHOLM: Alla har vi 24 timmar per dygn att använda till arbete, sömn och fritid. Och alla har vi ett förhållande till framför allt vår egen tid och tidsanvändning: ibland går tiden för långsamt, till exempel när man råkar hamna på ett tråkigt seminarium med en malande föreläsare, ibland verkar den stå stilla, särskilt i samband med skakande upplevelser, och ibland rusar den iväg, speciellt när man har roligt – precis som Monica Zetterlund sjunger i ”Underbart är kort”.

Den stora frågan, som Nationalmuseum ställer är huruvida tiden styr över oss eller vi över tiden. Detta diffusa begrepp försöker man materialisera genom en utställning bestående av mer än 400 ur – och en klocka!

Man har samlat ihop föremål från de senaste 500 åren. Ungefär hälften härstammar från museets egna samlingar, resten är lån från privatpersoner, företag, slott och offentliga miljöer Fokus ligger på de mekaniska urens utveckling, men man lyfter också fram tidmätningens roll i historien, urens betydelse som symboler och Tiden som begrepp.

Och så var det detta med bara en klocka. Vad är det för skillnad mellan ett ur och en klocka? Det ska inte avslöjas här och nu, utan gör ett besök på Nationalmuseum, så får du veta!

”Tidens form“ på Nationalmuseum fram till 19 oktober 2008.

PLANERA REDAN NU FÖR MAJ 2009!

STRÖMSHOLM: Cirka två mil väster om Västerås ligger Jazzens museum. Under säsongen från 15 maj till 30 augusti är det full fart och många konserter med namnkunniga artister äger rum. KV vill redan nu flagga för de högklassiga arrangemangen, som tillsammans med besök på museet är ett måste för jazz-älskare.

Museet grundades 1999 som Europas första och enda jazzmuseum och samlingarna består av bilder, instrument, kläder memorabilia, affischer, filmer, litteratur, autografer, jazzhistoriska fakta samt brev och kuriosa, totalt mer än 7 500 föremål. De flesta föremålen är donationer och depositioner från ett stort antal vänner. Här finns exempelvis större delen av Charlie Normans musikaliska kvarlåtenskap, och i ett särskilt Alice Babs-rum hittar man en hel del minnen från hovsångerskans karriär. Bland instrumenten märks Simon Brehms bas, Lasse och Peter Gullins piano, Östen Warnebrings barytonsax och Lasse Färnlöfs älsklingskornett.

Jazzens Museum håller öppet dagligen kl 13-17 från 15 maj till 30 augusti, då det också arrangeras konserter – vintertid efter överenskommelse på telefon 0220-43 330.

TAM, TAM, TAM

STOCKHOLM: Har du någonsin kunnat hålla händerna i styr, när du haft en trumma i närheten? Förmodligen inte, för man måste ju bara höra hur den låter, eller hur? Den triggar igång vår känsla för rytm och är helt oemotståndlig.

Trumman har funnits i alla tider. Den har haft en viktig funktion som glädjespridare men också manat till krig. Den har ansetts farlig, alldeles för farlig och kroppsligt primitiv, och det finns flera exempel på trumförbud, bland annat i vår västerländska kultur.

Musikmuseets egen samling består av trummor från olika kulturer i olika delar av världen. Här finns till exempel en samisk nåjdtrumma, karnevalstrummor från Uruguay och Brasilien, olika sorters trummor från Afrika och Asien, ett trumbord från 1920-talet och ett trumset som använts i många inspelningar med svenska popgrupper på 1970-80-talet. Man har även lånat in en del och har kompletterat med några nyförvärv.

Som vanligt är på museet får besökaren testa instrumenten. Man får också pröva att i en ljudmixer blanda olika trumljud och rytmer. Att trumma utan trummor – är det möjligt? Visst! Det är bara att leta efter grytor och kastruller i köksskåpen, och vips har man byggt upp ett eget trumset.

Kronan på verket är ändå en utopi för många, för vem har inte drömt om att vara pukslagare i Haydns symfoni nr 103 med den berömda pukvirveln? På Musikmuseet kan drömmen bli verklighet. Här ges nämligen tillfälle att drämma till pukan och pricka pukslaget i exakt rätta ögonblicket.

”TRUMMA! Livets rytm” på Musikmuseet tills vidare.

VID VÄGS ÄNDE

UDDEVALLA: Nej, inte slutar vägen vid Bohusläns museum, men däremot har man invigt sista etappen av den stora basutställningen som påbörjades 2004 och som stegvis har förnyats. Genom åren har museet ställt sig frågan hur man på bästa sätt ska berätta om landskapet, miljön, människorna och havet för att engagera och på djupet beröra besökarna.

Nu utgår man från varje människas intresse att förstå sig själv och sin tillvaro genom att ta upp frågor om sådant som angår alla: betydelsefulla erfarenheter människor emellan oavsett kön, social och etnisk tillhörighet, hemort och livsstil, exempelvis oro och sorg, kärlek och glädje, stolthet och skam, frihet och ofrihet, nöd och överflöd samt rädsla inför det främmande. Även kroppens erfarenheter får plats: att vara hungrig eller mätt, frusen eller varm, utvakad eller utsövd.

Den största rollen spelar emellertid havet, som genom generationer försörjt alla som bott i kustsamhällena året runt, och på utställningen har man byggt ett stiliserat hav med stora vågor.

”Bohuslän – kustland” på Bohusläns museum tills vidare.

KUNGLIGA SAMLARE

GUSTAVSBERG: År 1863 äntrade Karl XV en båt i Stockholm med destination Gustavsberg för ett officiellt besök på porslinsfabriken. ”Det var anmärkningsvärt att en kung besökte fabriken och de anställda stod uppställda på kajen, när båten lade till”, berättar Porslinsmuseets chef Kjell Lööw.

Detta besök gav fabriken hög status, när kungen beställde en officiell servis – som för övrigt används än idag – och blev början till andra kungligheters intresse för hantverket. Den konstnärligt begåvade prinsessan Eugénie gjorde originalskulpturer i terrakotta som tillverkades på fabriken, Oskar II:s porträtt producerades och inte minst var målarprinsen Eugen engagerad i verksamheten. Han formgav den välkända och fortfarande eftertraktade Waldemarsuddekrukan, som återigen tillverkas i Gustavsberg. Gustav VI Adolf var också en hängiven samlare och dök regelbundet upp på Gustavsbergsstudions vernissager.

Vår nuvarande kung och drottning är också representerade i utställningen, främst genom det kungliga porslin som Gustavsbergsfabrikens sista konstnärliga ledare, Karin Björquist formgav på 1990-talet.

”Kungligt porslin” på Porslinsmuseet fram till 2 november 2008.

SURREALISM OCH DAMER

ISHØJ: Det lustfyllda och erotiska är temat för Arkens två höstutställningar. Surrealismen, som uppstod i början av 1920-talets Paris, var ursprungligen en litterär fransk strömning, men spred sig snabbt till att bli en internationell rörelse, som praktiskt taget omfattade alla mänskliga uttryck från konst och privatliv till storpolitik. Surrealisterna var provocerande: de ville frigöra såväl samhället som den enskilda människan från tidens konventioner och utmanade tidigare normer och tabun, bland annat de sexuella.

Med fokus på det erotiska i naturen och vardagen och med drygt 130 tavlor, teckningar, skulpturer, fotografier och collage vill museet visa relationerna mellan dansk och internationell surrealism. För samtidigt som de danska konstnärerna ivrigt tog del av internationella kollegors surrealistiska verk skapade de sig en självständig ställning.

Picasso, som var av central betydelse för flera av 1900-talets viktigaste konstnärliga strömningar, tog också intryck av surrealisternas idéer. Han hyllade konst, kvinnor och erotik – kvinnan var hans favoritmotiv.

På denna andra separatutställning presenteras 81 intensiva och intima grafiska blad, som ger besökaren möjlighet att bättre lära känna Picasso som man, människa och konstnär. Dessa tryckta ark är inte enbart en biografi över hans liv utan visar också hans tankar, stämningar, intressen och konstnärliga funderingar. Och trots många varierande stilarter och uttryck går det också att urskilja hans olika älskarinnor, hustrur, modeller och muser.

På äldre dagar (han blev 92 år och arbetade in i det sista) tenderar hans verk att bli mer och mer vågade – snudd på pornografiska. Men de handlar alltid om mera än sexualitet, som för Picasso är evigt förknippad med behovet att skapa.

”Begärets triumf – dansk och internationell surrealism” på Arken fram till 11 januari 2009.
”Picasso & kvinnorna” på Arken från 28 september till 4 januari 2009.

LUFTÄVENTYR

ÅRHUS: Den danska konstnären och piloten Simone Aaberg Kœrns utmaning är att betvinga tyngdkraften – alltid med kvinnan som subjekt. Hon inspirerades av andra världskrigets amerikanska kvinnliga stridspiloter och skapade 1997 en porträttserie kallad ”Sisters in the Sky”. Det är tavlor målade med motorolja, som Louisana har visat och sedan förvärvat. Detta gav Kœrn en ekonomisk möjlighet att realisera sin flickdröm: att skaffa sig ett eget veteranplan och bli en av luftens kvinnliga hjältar.

Hon klev upp i sitt sex meter långa och nio meter breda Piper Colt propellerflygplan och flög från Danmark till Kabul i Afghanistan – en sträcka på mer än 6 000 km. Det blev en dramatisk resa med både en kränkning av det amerikanska luftkrigsterritoriet och en stigning över bergstoppen Hindukush.

Syftet med denna livsfarliga 3-månadersresa var att visa att himlarymden är fri för alla – även över ett oroligt och politiskt jäsande krigsterritorium. Detta farofyllda projekt tillika med hennes tro på den goda viljan är navet i utställningen, som dels visar det mer än 40 år gamla propellerplanet med vingar av linnetyg, dels filmen ”Smiling in a Warzone” och foton från hennes resa.

Tala om en luftens kvinnliga hjälte!

”Open Sky” på Aros fram till 5 oktober 2008.

DEN HOLLÄNDSKA GULDÅLDERNS STADSBYGD

DEN HAAG: Den som går en promenad genom museets salar får uppleva kända stadsdelar så som de såg ut för cirka 400 år sedan. På denna resa tillbaka i tiden är det lätt att föreställa sig dåtidens stadsliv med de splitternya husen vid kanalerna, de ”fina” gatorna, de nedskräpade kanalerna, slussarna, portarna, livligt trafikerade torg, hamnanläggningar och marknadsplatser.

Allt detta har förevigats av några av Guldålderns mest kända holländska konstnärer. Det fantastiska är att man känner igen sig. Allt finns kvar idag och tillhör våra dagars mest besökta turistattraktioner.

Ett av de mest otroliga konstverken på utställningen är bilden här intill, som närmast kan liknas vid våra dagars flygfoton. Här tittar vi ner på ett Amsterdam, som kartografen Cornelis Anthonisz ritade 1538 och som konstnären Jan Christiaen Micker blev så inspirerad av att han ritade av den och avbildade den med skuggor från de mörka molnen, som svävade över den soldränkta staden nedanför. Den ursprungliga stadsbilden kan faktiskt urskiljas i stadsplanen än idag.

”Pride of Place” på Mauritshuis från 11 oktober till 11 januari 2009.




Av Else Kjöller
Publicerad i Nr 3, september 2008 årgång 23