Kulturspegeln

KONSTNÄR MED EGET MUSEUM

STOCKHOLM: Han är ofta på resande fot och tar till sig intryck av både människor, djur och landskap i praktiskt taget hela världen. Han vidarebefordrar sina upplevelser både genom litterär produktion, akvareller, oljemålningar, grafik, collage och installationer.

I vinterns utställning på Waldemarsudde ligger fokus på hans akvareller, och ingen går ifrån det vackra museet på Djurgården utan att inse, att här handlar det om en av Nordens främsta akvarellmålare: det skimrar om Lars Lerins konstverk, antingen de består av solitärer i stort format, serier av en eller flera bilder eller collage sammansatta av många små akvareller.

Det egna museet är givetvis inte Waldemarsudde utan ligger i Värmland, Lerins ”eget” landskap. I Munkfors på Laxholmen har man sedan 2005 kunnat njuta av hans verk i den före detta fabrikslokalen, som har fått behålla sin karaktär av industrilokal med ärrade betonggolv och rörledningar i taket. Många har vallfärdat dit, särskilt värmlänningar, som haft förmånen att följa Lars Lerins konstnärliga utveckling. Men de, som inte hunnit eller kunnat ta sig till Laxholmen, får nu chansen att uppleva denna enastående akvarellist i Stockholmstrakten. Passa på, för ett besök på Waldemarsudde ger definitivt mersmak!

Och mersmaken kan tillgodoses genom Natur & Kulturs praktverk, Mellan husen – Bilder från Lofoten, där Lars Lerin bodde i tolv år tillsammans med sin dåvarande livskamrat. När relationen tog slut, återvände han till Värmland, men säger själv att han ibland längtar tillbaka: ”Kan sakna närheten till storhavet, mörkertidens ljuspunkter, vårens svarta snödrivor, alla glada måsar och båter, allt det blöta och sura, allt det blå, doften av snö. Svolvärpostej och Vestfjordpaté, macköl och måsägg, blåmusslor i vitvin, nystekta fiskekakor, sommarens första sejbiff. Och Petterøes Extra Mild.”

Det är högst sannolikt att den, som ännu inte besökt Lofoten, också kommer att längta dit!

”Lars Lerin” på Waldemarsudde fram till 18 januari 2009.

NORDISKT SAMARBETE

HELSINGFORS och STOCKHOLM: För att stärka samhörigheten mellan Finland och Sverige arrangerar Livrustkammaren och Finlands nationalmuseum en utställning, som uppmärksammar att det 2009 är 200 år sedan de två länderna gick skilda vägar. Finland, som i många hundra år varit en del av Sverige, och därför fått strida i det finska kriget mellan Sverige och Ryssland blev vid freden i Fredrikshamn av med svenskarna, men fick ryssarna istället. Hela Finland, Åland och dåvarande Västerbotten fram till Torne älv gick till Ryssland.

Utställningen, som är ett regeringsprojekt, ger rikliga möjligheter att fräscha upp historiekunskaperna om detta förhoppningsvis sista sista krig, som Sverige deltagit i. Den berättar inte enbart om krigshändelserna utan också om bakgrund och följder av kriget i ett både nordiskt och europeiskt perspektiv. Likaså belyses minnet av kriget och de deltagande krigsveteranernas öden.

”1809 – Rikssprängning och begynnelse. 200-årsminnet av Finska kriget” på Finlands Nationalmuseum fram till april 2009 och på Livrustkammaren från juni 2009 till början av januari 2010.

FRÅN UPPRORSMAN TILL LYRISK-ABSTRAKT MÅLARE

STOCKHOLM och HUMLEBÆK: Det är närmare 40 år sedan vi här i Sverige kunde ta del av en så omfattande exposé av den tyske surrealisten Max Ernst (1891-1976) – och för Danmarks del är det faktiskt första gången – men då som nu fascinerar hans ”fantasterier”. Vi, som inte är purunga längre, har följt hans mångbottnade konst under många år, men med den aktuella utställningen räknar man med, att även ungdomar ska ”tända” på många av verken – speciellt med tanke på att de kommer att känna igen Ernsts motiv från sina datorspel och besök i cyberrymden.

Max Ernst är född och uppvuxen i Tyskland. Han studerade psykologi och filosofi vid universitetet i Bonn, men påbörjade samtidigt en utvecklig som konstnär, inspirerad av bland andra Vincent van Gogh. Han kom i kontakt med rhenländska expressionister och deltog i deras gemensamma utställningar i Bonn och Köln. Han inkallades och deltog i Första Världskriget och återvände till Köln, där han tillsammans med dadaister som exempelvis Jean Arp grundade gruppen ”Dada W/3. Här kom han att kallas ”Dadamax”. Gruppen ägnade sig åt happenings och samtidigt experimenterade Ernst med fotocollage, som han efter en inbjudan av författaren André Breton ställde ut i Paris 1921. Han flyttade till Paris, skrev böcker och illustrerade diktverk.

De följande åren blev allt svårare för honom som tysk i Frankrike. Gestapo ryckte närmare och närmare och Max Ernsts måleri var för utmanande för Det tredje Riket. (Jfr Göran Gunérs artikel om Emil Nolde i detta nummer.) 1941 kände han sig tvungen att flytta från Europa till USA tillsammans med sin tredje hustru, den amerikanska konstsamlaren Peggy Guggenheim. Äktenskapet varade emellertid inte länge, men han fann både en annan kvinna, Dorothea Tanning, samt inspiration och arbetsro i Arizona. Härifrån finns verk både från den nordamerikanska indiankulturen och annorlunda bronsskulpturer.

Förutom detta gulliga, lilla geni på bilden härintill, kan du på utställningen se en bild, som väckte stor harm 1926. Den föreställer Madonnan, som tuktar Jesusbarnet, och händelsen iakttas av André Breton, Paul Eluard och Max Ernst. Den aga, som vi idag skulle reagera kraftigt emot, var inte alls den främsta anledningen till kritik. Det var däremot det faktum att glorian hamnat på golvet och att konstnären signerat konstverket i själva glorian!

”Max Ernst. Dröm och revolution” fram till 11 januari 2009 på Moderna Museet och från 7 februari till 1 juni 2009 på Louisiana.

KOLL PÅ VERKLIGHETEN

KÖPENHAMN: Denna vinter har man tagit fasta på tre strategiska begrepp i konstens verklighetsinvasion under de senaste årtionden: För det första ”dokuficering”, där man hittar verk, som genom humor, tvetydighet och liknande omdanar de konventionella förväntningarna på verklighetsskildringarna som genre. För det andra ”re-enactment”, dvs återskapande av till exempel historiskt eller annat material för att ge en mer eller mindre subtil grad av nyvärdering och ny-aktualisering av skeendet. Den tredje, och sista, handlar om ”objektets rekontextualisering” och integrerar ett eller flera föremål, så att de kommer att ingå i nya och överraskande sammanhang i kombination med konstens rum.

Utställningens 39 internationella konstnärer – några av vår tids absolut största namn – har granskat den så kallade verkligheten och visar en rad epokgörande verk, som de utvidgar, vänder upp och ner på och därigenom ruckar på våra traditionella uppfattningar och låter oss betrakta en verklighet, som vi aldrig mött förut.

Här finns allt från målningar och skulpturer till installationer, foton och video samt en kombination av dessa; från pyttesmå format till enorma manifestationer och minutiösa återskapanden av existerande rum, hudlösa självporträtt, spektakulära interaktiva installationer och skarpa dokumentärer. Alla verk karaktäriseras av en särskild aptit efter verkligheten, som emellertid fjärmar sig från den traditionella realismens stillastående och passiva registrering av omvärlden. De ansätter det reella för att undersöka och testa de mekanismer och strukturer, som kan förskjuta verkligheten eller rent av avslöja den som en konstruktion.

”Reality Check” på Statens Museum for Kunst fram till 4 januari 2009.

EN HELT GENIAL UPPFINNING

UPPSALA: Känner du igen industriföretaget B.A. Hjort & Co? Troligen inte, men om man förkortar det blir det till Bahco – och, aha, plötsligt tänker alla på skiftnyckeln och många på Enköping. Just Enköping blev säte för B.A. Hjorts verkstadsindustri 1889. & Co, då? Jo, det är lika med partnern Johan Petter Johansson, en äkta uppfinnarjocke, som för evigt förknippas med skiftnyckeln, ett universalverktyg, som från början kallades skruvnyckel. I Svensk Uppslagsbok från 1953 beskrivs den så här: ”Skruvnyckel, ett verktyg för dragning av muttrar, bestående av en hävarm med i ändan anbragt urtag, passande till muttern. Är verktyget ställbart efter olika mutterstorlekar el. skallvidder, benämnes det skiftnyckel.”

I 120 år producerades bland annat fotogenköket Primus och andra verktyg, men framför allt skiftnycklar. Tyvärr bar det sig inte längre än till år 2006, då Enköpings stolthet lades ner och produktionen flyttades till Spanien och Argentina.

I samband med nedläggningen genomförde Upplandsmuseet en undersökning, där de anställda fick berätta vad som var karaktäristiskt för Bahco, om företagets produkter och om hur det var att mista sitt arbete. Och nu visar museet resultatet av undersökningen, en utställning om verktygsteknik, om människorna bakom, om stolthet och framtid. Men fokus ligger på skiftnyckeln och den sagolika framgångshistorien om B.A. Hjort och Johan Petter Johansson, som gjort Bahco till ett världsnamn.

”Bahco, skiftnyckeln – en symbolladdad historia” på Upplandsmuseet fram till 15 mars 2009.

ARISTOKRAT, SOM TOG UT SVÄNGARNA

STOCKHOLM: Han föddes in i en förmögen familj – barnbarn till grevinnan Wilhelmina von Hallwyll – han skapade Svenska baletten i Paris och även Dansmuseet i Stockholm, han var teaterdirektör och tidningsutgivare, konstsamlare och dito mecenat, han drev till och med en kaffefarm i Kenya och företog ett flertal forskningsresor för att studera dans från främmande kontinenter – och ändå drevs denna otroligt begåvade och charmerande kulturpersonlighet med så många strängar på sin lyra i landsflykt. Rolf de Maré lämnade Sverige 1920 och bosatte sig i Paris.

Idag, på 2000-talet, ter sig anledningen fullkomligt absurd. Han utmanade etablissemanget genom att öppet visa sin homosexualitet, en läggning som först 1944 avkriminaliserades i Sverige och som av Socialstyrelsen – på totalt ovetenskapliga grunder – klassades som en psykisk sjukdom eller abnormitet ända fram till 1979.

Då var inställningen helt annorlunda i Frankrike, där homosexuella inte trakasserades och inte ansågs vara kriminella. Så man kan förmoda att det var en lisa för honom att slippa alla skandalskriverier och elaka påhopp. Dessutom umgicks han med och blev personlig vän med många av tidens verkliga giganter inom kulturområdet och levde ett roligt, stimulerande och kreativt liv tillsammans med dem.

Besökaren på Dansmuseets aktuella utställning kan inte undgå att bli betagen av de Marés rika och omväxlande liv. Här finns såväl beskrivningar av skandalerna omkring honom som en mängd utställda föremål, filmer och konst.

”Rolf de Maré – konstsamlare, balettledare, musikskapare” på Dansmuseet fram till 1 februari 2009.

LIKA AKTUELL IDAG SOM FÖR 30 ÅR SEDAN

STOCKHOLM: Hon öppnade dörren på vid gavel och ledde oss in i en värld av vanmakt, avsky, kärlek och passion genom sin skoningslösa beskrivning av ett 20-årigt samliv med en alkoholist, hennes make, den i Finland mycket kända och uppskattade författaren och konstnären Henrik Tikkanen.

Märta Tikkanen är en lidelsefull och slagkraftig debattör och romanförfattare. Från början skrev hon mycket om underkuvade kvinnor och blev internationellt känd 1975, när romanen ”Män kan inte våldtas” spreds över en stor del av världen och sedan filmatiserades. Men redan samma år utkom en diktsvit, som är mer omvälvande än något annat hon gjort: ”Århundradets kärlekssaga”, som skildrar ett samliv, där mannens egoistiska och kvinnans sociala kärleksbegrepp är oförenliga. Dikterna är raka, allvarliga, ömsinta och förtvivlade och vittnar om hur hela familjen drabbades av makens alkoholmissbruk.

Detta tema har man tagit fasta på i Vin & Sprithistoriska Museet, som har arrangerat en utställning med ett urval av dikterna och maken Henriks illustrationer. Märta har själv läst in en del av dikterna och kompositören Jesper Nordin har skapat ett musikverk, en sorts ljudmatta, som ackompanjerar framförandet. Det finns också en 15 minuter lång dramatisering, gjord 1981, av Kristin Olsoni, där Stina Ekblad spelar kvinnan.

”Århundradets kärlekssaga” på Vin & Sprithistoriska museet fram till 31 mars 2009.

”ETT LITET RÖTT PAKET”

STOCKHOLM: Shopping via nätet blir allt vanligare. Fler och fler både köper och säljer såväl nya som begagnade saker. Visserligen har postorderföretag existerat länge, och distanshandel är ingalunda något nytt fenomen, men de senaste åren har mängden paketförsändelser ökat enormt: i genomsnitt hanterar Posten 210 000 paket per dygn.

Våren 2008 bad Postmuseum allmänheten att skicka in sina minnen av paket, och nu finns ett urval av de insända bidragen att beskåda i vinterns utställning, som ger nya perspektiv på denna typ av handel genom bland annat interaktiv frågesport. Här får besökarna testa sina kunskaper och lära sig något nytt. Man välkomnar särskilt grupper, som får spela rollspel under ledning av en museipedagog. Ett av dessa heter ”Nålsögat”. Det är en detektivhistoria om försvunna paket vid svensk-finska gränsen 1915. Ett annat är ”Orkanen”, som visar det moderna samhällets sårbarhet i samband med att en ort i Sverige drabbas av en kris.

”Glädjen att få paket” på Postmuseum fram till 26 april 2009.

VAD BERÄTTAR REKLAMEN?

LANDSKRONA: Före 1960, då gemene man vi i vår del av världen ännu inte hade tv i vardagsrummet, startade biografernas filmvisningar alltid med ett antal reklaminslag. Besökarna ville verkligen komma i tid, så att de inte missade dessa första minuter. Bioreklamen var uppskattad, ofta både rolig och informativ. Och nog påverkade den. Många slogans fastnade i huvudet på folk och levererades i flera både möjliga och omöjliga sammanhang som personliga roligheter länge efter visningen. Idag är situationen en annan: vi kan knappt röra oss någonstans, varken hemma eller borta utan att översköljas av olika reklambudskap. Ibland är de informativa och kanske skojiga, ibland till och med vitsiga, men de kan också vara riktigt tråkiga och till och med oförståeliga. Men alla har samma syfte: KÖP!

Men reklamen är och har varit en tydlig kulturbärare, som förändrats och förändras över tiden. Den anpassar sig till rådande ideal och föreställningar och är som ett avtryck av sin samtid faktiskt en ytterst värdefull kulturskatt.

Detta kan man förvissa sig om vid ett besök på Landskrona Museum, där reklamen har fått ett alldeles eget rum: Sveriges arkiv för reklam och grafisk design. Här finns allt från original till färdiga produktioner, intervjumaterial och arbetsredskap från mitten av 1900-talet till idag. Och givetvis vinnande bidrag från två av reklambranschens nationella tävlingar, Guldägget och 100-wattaren.

Samtidigt ska man passa på att besöka utställningen ”Reboot”. Här har man ur museets reklamhistoriska arkiv plockat fram de bästa kampanjerna, reklamen i samhället och den senaste forskningen.

”Reboot” på Landskrona Museum fram till 11 januari 2009.

FASCOMERAD AV MÖNSTER

VÄSTERÅS: Det är något speciellt med finsk textil: klara, distinkta färger och fantasieggande mönster. Tänk bara på Marimekko! Men även i måleri hittar man ”det finska”, och Mari Rantanens konstnärliga produktion avspeglar definitivt hennes finska påbrå. Hon är fascinerad av olika mönsterkombinationer och arkitektoniska detaljer och leker med ljusets inverkan på färgerna.

Denna vinter visar Rantanen, som bott tio år i New York och som varit professor i måleri vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm i nära tio år, sina verk på Västerås Konstmuseum.

“Mari Rantanen” på Västerås Konstmuseum från 21 november till 25 januari 2009.

MÅLARPRINSEN I PROVINSEN

SKARA: ”Jag trivs bäst i öppna landskap” sjöng Ulf Lundell i slutet av 1900-talet. Hade Prins Eugen hört den sången hade han säkerligen nynnat med och till fullo delat Lundells kärlek till vidsträckta landskap. Visserligen bodde han i Stockholm, men det i en praktfull villa med utsikt över Stockholms hamninlopp, men han kom att vistas, särskilt på somrarna, i ännu mera öppna landskap i Väster- och Östergötland.

Han besökte Ellen Key på Strand, en fastighet med en överdådig utsikt över Vättern. Han köpte flera fastigheter, bland andra i Örberga, som ligger i en flack, nästan skoglös terräng på Östgötaslätten med till stora delar uppodlad mark. Och somrarna 1910 och 1911 vistades han på Stora Dala gård i Kungslenatrakten. Där skapade han ett stort antal teckningar, akvareller och målningar med motiv från den västgötska, särpräglade natur – konstverk som i vanliga fall befinner sig på Waldemarsudde, men som Västergötlands museum har fått låna över vintern. Så nu kan västgötar och deras grannar slippa åka till Stockholm för att se denna begåvade konstnärs alster från trakten.

”Prins Eugen och Västergötland” på Västergötlands museum från 29 november till 15 februari 2009.

SETT PÅ ETT ANNAT SÄTT

HELSINGBORG: Den amerikanska gästkuratorn Chris Sharp har samlat verk av 13 internationellt kända konstnärer till vinterns utställning om självutplånande konst på Dunkers kulturhus. Bland dem återfinns Douglas Gordon från Skottland, Ulla von Brandenburg och Michael Sailstorfer från Tyskland och Ariel Orozco från Kuba.

Och nog är det en annorlunda utställning, där det mesta vänds upp och ner i ljusexperiment, foto, video, tavlor och föremål på ett sätt som vi inte sett förut.

”Disarming Matter” på Dunkers kulturhus fram till 1 februari 2009.

EN FJÄDER I HATTEN

STOCKHOLM: ”Hej, du gamle indian” skulle man lite hurtfriskt kunna brista ut i om man var på det humöret. Nu är det emellertid en annan sorts humör, som infinner sig, när man besöker Etnografiska museets nya permanenta utställning om nordamerikanska indianer, för museet har plockat fram rariteter ur sina unika samlingar – vissa av dem föremål, som aldrig visats förr – från traditionella indianska kulturområden, till exempel från apache, navajo, pueblo och kickapoo. Men dessutom tar man upp begreppet ”indianen”, som länge varit en del av den svenska kulturhistorien. Även aktuella frågor om identitet, etnicitet och integration berörs genom historiska nedslag och inblickar i dagens situation, samtidigt som våra traditionella, stereotypa föreställningar ställs mot nya perspektiv.

Som besökare får man också ta del av personliga berättelser från 1600-talet och framåt, bland annat ett skamgrepp, som tangerar vårt tidigare krav att tala svenska i svenska skolor, som i huvudsak hade finska elever. De indianska barnen skulle nämligen ”skolas till vita”.

Och barnen uppmärksammas också genom att det arrangerats ett särskilt ”barnspår”, där de yngre besökarna kan lära sig mer om myter och historia och till och med få krypa in i en fullstor tipi.

”Nordamerikas indianer” på Etnografiska museet tills vidare.

I BERGMANS SPÅR

STOCKHOLM: Han var stor, medan han levde, men nu efter hans död, har han faktiskt blivit ännu större och kommer att gå till historien som en av världens främsta film- och teaterskapare. Ingmar Bergman är namnet, som praktiskt taget alla kulturintresserade människor i stora delar av världen, känner till – främst genom hans epokgörande filmproduktion.

Turligt nog har sju fotografer följt Bergman i hans mångåriga arbete som film- och teaterregissör, och turligt nog har Nobelmuseet en mängd bilder tagna från hans inspelningsarbete och hans teateruppsättningar – givetvis med fokus på nobelpristagarnas verk. K.G. Kristofferssons, Lennart Nilssons, Beata Bergströms, Bo-Erik Gybergs, Per Adolphsons, Arne Carlssons och Bengt Wanselius foton ger en fascinerande inblick i Bergmans skapande process, speciellt i mötet med skådespelarna.

Dessutom finns ett unikt filmmaterial från inspelningsarbetet av fler av hans filmer. Och vill man fördjupa sig ytterligare i Ingmar Bergmans liv och gärning kan man skaffa den största bildbiografi, som någonsin gjorts om honom i ett samarbete mellan Bokförlaget Max Ström och bokförlaget Taschen.

”Bergman i bild/Nobelpristagare får regissör” på Nobelmuseet fram till 18 januari 2009.

NU BRAKAR DET LOSS

STOCKHOLM: En färgexplosion utan like skakade om konstpubliken för 90 år sedan. Plötsligt ersattes snusbruna naturalistiska landskap av klarröda, pistagegröna, knallblå och solgula färger, när Sigrid Hjertén, Isaac Grünwald och Leander Engström ställde ut på Liljevalchs konsthall 1918. Responsen på dessa tre konstnärers banbrytande verk var minst sagt sval, och det skulle gå åtskilliga år, innan deras sätt att måla kom att accepteras fullt ut.

Framför allt trakasserades Isaac, ibland till och med för sin judiska börd, men även Sigrid fick en släng av sleven, bland annat av Dagens Nyheters konstkritiker Karl Asplund: ”Där Isaac Grünewalds modernism har en skuggning av bravur och flotthet har fru Grünewald i hög grad den sökta naivitet i teckningen som är ett av expressionisternas kännetecken. De ha i sin reaktion mot akademisk naturalism stirrat för mycket på primitiva, på de etnografiska museernas och barnteckningarna expressivitet.”

Och inte nog med det! Albert Engström hade minsann också synpunkter och skrev i ”Strix” 1918: ”Hennes arbeten äro rena rama idiotien. Hon har sina modeller i Eugeniahemmet och ser ut att äga en pervers längtan bara efter vanskapligheter. Det finns vid Gud intet af konst i hennes idiotiska kråkspark.”

Men nu är det dags igen – fast denna gång blir nog inte publiken tagen på sängen, och inte heller sågar konstkritikerna utställningen, för alla i trion har tagits till våra hjärtan för länge sedan. Den nu aktuella utställningen är emellertid inte tänkt som en rekonstruktion av den tidigare, då inte mindre än 450 verk fanns på plats. Nu valdes ”bara” 150 verk, skapade från 1909 till 1918. Och förutom de riktigt välkända och älskade målningarna visas många andra viktiga verk, av vilka flera knappt ställts ut sedan de målades.

Det ligger nära till hands att jämföra dessa tre konstnärer, särskilt när deras verk visas tillsammans. Framför allt hade många tidsigare ”kvalitetsdeklarerat” Isaacs och Sigrids konst, och funnit att Isaac var den främste av de två. Men en omvärdering har ägt rum, och numera är de flesta övertygade om att hennes ”andraplats” varit orättvis och kanske mest berott på att hon var kvinna. Se bara DNs recension här ovan: hon beskrivs inte som konstnären Sigrid Hjertén utan som fru Grünewald!

Utställningskommissarie är Anders Wahlgren. Han har gjort en dokumentärfilm om Sigrid och Isaac, som nyligen blivit uttagen till Prix Europa. Dessutom är han författare till förra årets bok om konstnärsparet ”Sigrid & Isaac” och utger i år konstboken ”Sigrid Hjertén” (bägge på Norstedts förlag).

”Den stora färgskrällen” på Liljevalchs konsthall fram till 6 januari 2009.




Av Else Kjöller
Publicerad i Nr 4, november 2008 årgång 23