Vad dedikationerna berättar

Pär Lagerkvist kände så många människor. Oväntat många, eftersom han ofta uppfattades som en ensamvarg, särling, kanske kuf som inte släppte folk in på livet. Han avskydde att bli intervjuad och stå i tidningen, en skygghet som bara ökade med åren. Ändå var hans bekantskapskrets häpnadsväckande stor med tanke på att han avskydde middagar, mottagningar och värst av allt journalister. När han och hans far, som Pär som pojke hade åkt tralla med i en berömd berättelse, vid något sällsynt tillfälle gick tillsammans på en gata i Stockholm, hälsade sonen till höger och vänster på bekanta, fadern inte. Det fick före detta järnvägsförmannen från Växjö, som av någon svårförståelig anledning flyttat till Stockholm, att kanske med en viss avund säga: "Du Pär, känner alla, jag känner ingen." Han måste ha känt sig som en invandrare från ett annat land.



Av Bengt Lagerkvist
Publicerad i Nr 2, maj 2009 årgång 24