Hugga i sten på en höft

Då man levt länge utomlands kommer en tid då man blir mer och mer förtrollad av sitt första språk. Man tycker att det innehåller så många träffsäkra uttryck. Samtidigt undrar man: varför heter det så? Varför heter det ”tjyvnyp”? Är det bara tjyvar som nyper? Innan man vet ordet av har man blivit sin egen etymologist – helt uppåt väggarna givetvis. Så här kan det bli:
Karin, en väninna: ”En sådan underbar tårta, jag måste be dej om receptet!”
Värdinnan: ”Äsch den, den gjorde jag bara på en höft.”
Då förstår man att det var lite improviserat, ett ägg hit, en kopp socker dit, antagligen med en halvårs baby på höften, då är det besvärligt att väga ordentligt.
Eller när någon säger att han känner sig ”ur gängorna”. Vilket roligt uttryck! Man ser framför sig en gammal järngrind som man får lyfta upp och dra mot marken när man ska passera. Eller uttrycket ”hugga i sten”. Då ser man en inte så händig person med en yxa, och det rycker i ens egna händer att springa fram och beröva honom det livsfarliga verktyget.
Nu till min sista fråga. Då man löser korsord får man ibland frågan: ”Vad kommer efter tvi?” Svar: ”Vale”. Varför heter det ”tvi vale”? Inte ”tvi fan” eller ”tvi usch” utan just detta ”tvi vale”. Vem eller vad är Vale?
Jag undrade om det kunde gå tillbaka på någon nordisk myt. Därför tog jag ned min klenod från bokhyllan, Viktor Rydbergs Fädernas gudasaga, berättad för ungdom (1887) och slog upp Vale.
Ja, han var en gud, en son till Oden, som denne haft med ”vänsterprasslet” Rind. Vale var Balders hämnare, och han var då endast ett dygn gammal – ”innan han kammat sitt hår och tvått sina händer”. I sanning en märklig baby.
Det vore roligt att veta den riktiga tolkningen av detta uttryck, inte min där jag troligen hugger i sten.
Kerstin Afzelius Cross, Somerset, England

Tack, Kerstin, för det roliga brevet. Jag tror att många läsare känner igen sig, även vi som bor kvar i Sverige. Vi går nog lite till mans och funderar över ord och uttryck som har blivit svårbegripliga. Ibland är utsprunget inte alls det man tror.
Det första exemplet, ”tjyvnyp”, har från början haft betydelsen ”ett nyp som ges i smyg”. Det är bara en av flera sammansättningar där ”tjuv/tjyv-” signalerar något som görs i smyg. Andra är ”tjuvlyssna”, ”tjuvläsa”, ”tjuvröka”, ”tjuvträna”.
Uttrycket ”på en höft” har ingenting med höften att göra. Det fanns i svenskan redan på 1500-talet, och det går tillbaka på ett substantiv ”hov” som betyder ”måtta, lagom mängd”. Det är besläktat med en hel rad andra svenska ord som betecknar vad som är lagom. Att ”höfta” är att avpassa en lämplig mängd, ”det höves” är ett ålderdomligtsätt att säga ”det passar sig”, och ”över hövan” är mer än vad som passar sig. ”På en höft” betyder alltså ”så mycket som behövs”.
Beträffande uttrycken ”ur gängorna” och ”hugga i sten” tror jag att Kerstins associationer går i helt rätt riktning. I det senare fallet har säkert timmerhuggningen under vintern spelat en viktig roll. Högg man i sten, vilket var lätt hänt, blev yxan slö. Det blev en bild för ett misstag som många kunde relatera till.
Som Kerstin själv misstänker, hugger hon i sten i sin tolkning av utropet ”Tvi vale”. Det har inget att göra med guden Vale. Ursprunget är ”Tvi varde (dig)”. Det förekom ofta i äldre svenska att konsonanterna rd ersattes med ett tjockt l; ett annat exempel är fälsup som förekommer hos Bellman och som alltså är färdsup, ytterligare ett är en av de otaliga omskrivningarna för djävulen, hin håle. Det betyder, översatt till nutidssvenska, ”den hårde”.




Av Bengt af Klintberg
Publicerad i Nr 4, november 2009 årgång 24