Homo ludens - den lekande människan och Wixárica - en döende kultur

Homo ludens – den lekande människan

Ingvar Holms förra bok kallade jag för en äventyrsbok för intellektuella. Den senaste boken, Fröken Karins Världshistoria – ord möter ton möter bild (Carlsson Bokförlag) är även detta men snarare ett äreminne, tillägnat hustrun och konstnären Karin Sverenius Holm och ett testamente givet av ett livligt intellekt, som samlat vetande och kunnande under decennier av studier och forskning. Detta låter kanske som något avslutat men den vitala skaparkraften lyser ur denna bok, där förre lundaprofessorn i Drama-teater-film och konstnären möts i vitala krumsprång med homo ludens, den lekande människan, som tema och sinnebild.
Boken är som en myllrande värld av vetande, kopplingar och korta och långa essäer, allt illustrerat med många underfundiga och adekvata konstverk. Det är inte möjligt att referera denna rikedom på ett rättvisande sätt men några få rubriker kan ge en fingervisning. Tio år i världen –1980-tal ger en utblick över en sargad värld och den kontras i Karins Antologi,som innehåller dikter från decenniet. Magi och verklighet ställer samman så olika konstnärer som Peter Dahl, Lena Cronqvist, C.O. Hultén, Curt Asker och Annika von Hausswolff. Katedraler – teologi i sten är en fantasieggande titel liksom Kvinnors liv och landskap och ”Här slutar allmän väg”, som tar sin utgångspunkt i ”kulturens mest prominenta revolverman och välutrustade clown”, Dan Wolgers.
Läsningen är engagerande och stimulerande, inte minst kapitlet Aniara – som tankemodell och bild, som manifesterar ett livslångt intresse hos oss båda för ett av de märkligaste diktverken i svensk litteratur.

Wixárica – en döende kultur

För fyrtio år sedan, i maj 1970, träffade John Hedberg för första gången på wixárica-indianerna, något som han berättat om i Kulturens Värld nr 2004-4. Under åtta studieresor har han bevittnat förvandlingen från en fungerande och människovänlig kultur, en livsform som fungerat under tusentals år, till stammens kulturella upplösning i mötet med en teknologisk ”civilisation”. Denna gradvisa men relativt snabba förändring redovisas i två volymer med titeln Paradisets barnbarn (Exit). Den första är en textbok med undertiteln Lärdomar genom wixárica-indianerna i Mexiko 1970-2001 och den andra ett bildverk med rubriken Bilder från en döende, 1971-2001.
Wixárica-indianerna levde i en liten fiskarby på den mexikanska västkusten, ett folk som livnärde sig på samlande och jakt men som senare tvingades till ett primitivt jordbruk, framför allt svedjebruk. Textboken ger en djup och spännande inblick i indianernas seder, bruk och föreställningsvärld. Till att börja med gör Hedberg upp med den vanliga fördomen att primitiva folk har mängder med gudar. Gudsbegreppet är ett kristet påfund och indianernas föreställningsvärld har inget att göra med detta. I stället känner de sig som ett med naturen där allt betraktas som släkt: Storebror hjort, Moder majs, Fader sol eller Farfar eld. I fortsättningen går han djupare och djupare in i läkekonst och andra aspekter på vardagsliv och helgfirande. Resultatet blir en fascinerande djupdykning i ett helt annorlunda sätt att leva och att se på livet, något som kan bli en djupsinnig tankeställare för var och en.
Bildboken gör denna främmande kultur än mera levande med hundratals utsökta fotografier av landskap, byinteriörer och närbilder av människor och föremål i deras verklighet. Det är med bitterhet författaren konstaterar att denna kultur är försvinnande, rent av döende. Men vi måste också vara tacksamma att John Hedbergs grundliga forskning och redovisning gör det möjligt för oss och kommande generationer att få en inträngande och levande bild av en kultur som skattat åt förgängelsen.




Av Göran Hassler
Publicerad i Nr 1, februari 2010 årgång 25