Att möta björn


ATT MÖTA BJÖRN

Jag har en stuga långt ute i vildmarken i Västerbotten. Senast jag var uppe såg jag björnspår och hittade spillning på flera platser i närheten. Då började jag fundera på hur man bär sig åt om man möter björn i markerna. Jag har hört att man ska ligga som död, framför allt inte springa undan och att björnen kan simulera en attack som han sedan avbryter. Det märkligaste jag hört är att om man är kvinna skall man snabbt klä av sig naken. Varför gäller inte detta män? Och vad gör man om man får björnfrossa? Finns det annat värt att veta om björnen i folktro och tradition?

Björn Kjellström, Saltsjöbaden

Svenska Jägareförbundet och Naturvårdsverket har publicerat en
broschyr med råd om hur man ska bete sig när man möter en björn. Man ska tala i vanlig samtalston och i lugn takt retirera från platsen. I de allra flesta fallen kommer björnen att gå åt ett annat håll.

Farliga björnar är de som blivit skadskjutna vid jakt samt honor med ungar, om man råkar komma alltför nära. En björn som står på bakbenen anfaller inte, den har rest sig för att få överblick.

Ingenstans i broschyren står det att man ska ligga raklång och
låtsas vara död. Det rådet har säkert samband med en sägen som har varit välkänd i norra Sverige. En fäbodjänta råkar ut för en björn i skogen och räddar sig genom att ligga som hon vore död. Björnen börjar gräva en grop för att begrava sitt byte, och under tiden passar fäbodjäntan på att smyga därifrån.

Det kan mycket väl tänkas att sägnen speglar verkliga upplevelser i äldre tid, att folk faktiskt har räddat sig ur hotande
närkontakter med björn genom att spela döda. Men metoden är knappast tillrådlig i vår tid; det är bättre att följa Svenska Jägareförbundets och Naturvårdsverkets rekommendationer.

En annan metod som kvinnorna i björnrika trakter förr
praktiserade var att dra upp kjolen och blotta sig för björnen. Det var alltså inte fråga om att klä av sig helt naken, det räckte med att visa könsorganet för björnen – trosor under kjolen förekom inte i det gamla bondesamhället. I traditionsuppteckningarna heter det att björnen blev skamsen vid åsynen och lomade iväg, men snusförnuftiga forskare har hävdat att det som skrämde björnen på flykten var den fladdrande kjolen som plötsligt for upp i vädret. Ytterst går handlingen tillbaka på en magisk tro på den skyddande kraften i det blottade könsorganet.

Däremot har, såvitt känt, män aldrig blottat sig för att skrämma bort björnar. Man kan, som Björn Kjellström i brevet, undra
varför. Kanske insåg männen att skrämseleffekten inte var så stor.

Om man får tro traditionsuppteckningarna var björnen mer rädd
för karlar än för kvinnor. På den tiden då alla djuren kunde tala sa björnen:

Videpip och pigelall
klingar i mitt öra,
men rönnelur och karlarop
vill jag aldrig höra.

Videpip, det var ljudet från videpiporna som tillverkades när träden savade på försommaren. Dess toner troddes locka till sig björnen, liksom fäbodjäntornas melodiska rop på korna. Luren, däremot, var ett arbetsredskap som användes för att skrämma bort rovdjur.

Ett talesätt om björnen är att den har tolv mans styrka och en mans vett. Enligt folktron innebar det bland annat att den förstod vad människorna sa. Kvinnor som fick syn på en björn i närheten av korna på fäboden kunde skrämma den på flykten genom att med hög röst ropa så många namnsnamn de kunde komma på. Då flydde björnen i tron att det fanns karlar i närheten, kanske beväpnade med björnspjut eller bössa.

Björnfrossa omtalas framför allt i förbindelse med björnjakt. Just i skottögonblicket kunde jägaren drabbas av darrningar och få som en dimma för ögonen. Skräcken är begriplig om man påminner sig att en björnhanne kan väga ända upp till fyrahundra kilo.

Björnen figurerar också i gammal folklig kalendertradition. På
Paulusdagen den 25 januari vänder sig björnen i idet, har man sagt. Då är vintern halvliden, och då skall hälften av höet åt kreaturen finnas kvar. Att folk har valt att förlägga midvintern till Paulusdagen sammanhänger säkert med dagens namn i gamla almanackor: Pauli omvändelse. Ursprungligen skulle namnet alltså påminna om att Saulus på vägen till Damaskus omvände sig till kristendomen och tog sig namnet Paulus. Naturligtvis var det en passande dag för björnen att vända sig i idet.

På några håll i Norrland har det berättats släktsägner om en
stammoder som en vinter föll ner i ett björnide. Frampå vårkanten fälldes björnen av ett jägarlag när den kom ut ur idet. Jägarna upptäckte att det också fanns en flicka i idet, och att hon var i havande tillstånd. Hon födde sedan en son som var luden som en björn. I Gubbhögen i Jämtland ska det fortfarande finnas ättlingar av björnhustrun som är ludna nedanför midjan.

En annan sägen handlar om en man med namnet Bölsbjörn från Ore i Dalarna. När hans mor var havande blev hon dödad av en björnhona i bärskogen. Björnen rev ut spädbarnet ur magen, och när den lille började skrika gav hon honom di. Gossen som hade diat björnmjölk växte upp till den starkaste man som någonsin levat i Ore.




Av Bengt af Klintberg
Publicerad i Nr 1, februari 2010 årgång 25