Castrato Arias

Något av det grymmaste – och samtidigt det mest ljuvt sköna är kastratsång, enligt dem som kunnat uppleva det. Genom ett ingrepp bevarade man gossopranernas tonomfång, klang och skönhet och de fick dessutom mansröstens styrka. Det grymma var att endast en bråkdel av alla som kastrerades fick stjärnstatus och berömmelse. Alla de andra dömdes till ett liv vid sidan som freaks, bestulna på möjligheten att leva ett normalt liv. 1562 tog man in kastrater i det påvliga kapellet eftersom man inte kunde ha kvinnor i kyrkliga körer, och de behölls i Vatikanen ända till 1911. Under 1700-talet skrevs många operaarior för kastrater av bland andra Vivaldi och Händel. En enda känd kastratsångare, Alessandro Moreschi (1858-1922), finns bevarad på skivor från 1902 och 1904.

Rickard Söderberg, känd tenor, har fascinerats av dessa sångares virtuositet och dramatiska utspel med vilda ornamenteringar och ibland oändligt långa kadenser. På Castrato Arias har han spelat in ett antal kända operaarior skrivna för kastrater, bland andra Ombra mai fù ur Xerxes av Händel och Armata face et angibus ur Juditha Triumphans av Vivaldi. Men det märkligaste och dessutom inte redovisat i skivans innehåll är arian Son qual nave skriven för den legendariske Farinelli av hans egen bror Ricardo Broschi. Söderberg har kommit över en utgåva med sångarens egna variationer och ornament och det är denna version han framför på skivan. Denna har inte spelats in tidigare. Den som var med i filmen om Farinelli var kortare och mindre utsmyckad. Här sjungs den fullkomligt osannolikt broderade arian med variationer och ornamenteringar nästan i det oändliga men på ett sätt som håller lyssnaren trollbunden från början till slut.




Av Göran Hassler
Publicerad i Nr 1, februari 2010 årgång 25