Riksdagen brinner!

Det är vid niotiden på kvällen den 27 februari 1933, inte fullt en månad sedan nazisterna tagit makten i Tyskland. Teologie studerande Hans Flöter är på väg hem. När han korsar Platz der Republik i Berlin hör han hur ett fönster krossas i det närbelägna riksdagshuset. Han anmäler det för en polis, som patrullerar i närheten. Flera personer kommer till platsen. De ser eldflammor inne i riksdagshuset och tillkallar brandkåren. En holländsk vagabond, Marinus van der Lubbe, påträffas i färd med att anlägga brandhärdar. Han grips och förs bort.

Luftdraget från det krossade fönstret har gett elden näring. Den kastar sig girigt över det torra virket i plenisalens långa träbänkar och de tunga draperierna som pryder salens väggar. Brandkåren får inte bukt med elden och riksdagshuset totalförstörs.

Med hjälp a en ny lag, som har rättsvidrig retroaktiv verkan, döms van Lubbe till döden och avrättas. Han har gripits på bar gärning. Men frågan är om han varit ensam eller varit redskap för bakomliggande mäktigare krafter.

Nazisterna anklagar socialdemokrater och kommunister för att ligga bakom branden och anställer klappjakt på vänstersympatisörer. Flera ställs inför rätta, men frias i brist på bevis. I utlandet utges två så kallade brunböcker med material, som skall visa att nazisterna legat bakom branden. Men en tysk jurist, Fritz Tobias, som noggrant gått igenom källmaterialet i början av 1960-talet, menar att hållbara bevis för nazisternas skuld saknas. Van der Lubbe var ensam anstiftare till branden.

Men lika lätt som konspirationsteorier föds, lika svårt kan det vara att ta död på dem, även om de saknar grund. Än i dag finns det säkert de, som är övertygade om att nazisterna var ansvariga för riksdagsbranden.




Av Hans Villius
Publicerad i Nr 1, februari 2010 årgång 25