Kulturspegeln

”PÅ GRÄNSEN TILL DEN GODA SMAKEN”
Helsingfors: ”Världen har nog med perfektionister”, anser Oiva Toikka, och skapar konstglas, som sedan 1960-talet har utmanat den traditionella smaken med sin lekfullhet, häftiga färger och ohämmade former.
Yngst av tio barn föddes Toikka 1931 i Karelen och tillsammans med resten av bondfamiljen tvingades han att fly undan ryssarnas angrepp under kriget. När sedan skolan också stängdes tog han hjälp av tankar om alla de original, han mött i sin barndomsmiljö, alla dialekter och sägner i denna mytiska landsända. Dessutom inspirerades han våldsamt av nationaleposet ”Kalevalas” mustiga hjältar och började teckna, fortsatte att teckna och har ännu inte vid snart 80 års ålder slutat.
Toikka utbildade sig på Konstindustriella läroverket i Helsingfors och fick anställning som keramiker 1956-59. Han arbetade åt Marimekko och var konstlärare i finska Lappland 1961-63, varefter det blev glasbruk. Han fick priser, blev professor i keramik och glas och till och med hedersprofessor. Till synes en spikrak karriär, men den har kantats av motgångar och utanförskap. Först när han fick möjlighet att arbeta fritt med konstglaset tog den fart, och han är idag en av de mest folkkära konstnärerna. Hans humoristiska fåglar – se bilden – har, trots att de framställts i hundratals olika varianter och i massupplagor blivit en finsk designsuccé, och samlare över hela världen köar för dem.
Från 10 september kan man se en del av hans nya konstglas på NK i Stockholm under rubriken ”Iittala Art Work”, där han ställer ut tillsammans med andra konstnärer. Och delar av Helsingforsutställningen kommer också att visas i Eindhoven i Holland i oktober.
”50 år av impulser” på Designmuseet fram till 19 september.

I VETENSKAPENS TJÄNST?
Stockholm: Redan de gamla grekerna hade idéer om att förbättra människan genom biologisk förädIing, och i resten av världen har dessa levt vidare långt in på 1900-talet. Ärftlighetsläran, som baserades på korsningsexperiment med växter i mitten av 1800-talet, visade sig så småningom också kunna gälla människan.
Under alla tider har det förekommit en rädsla för att människans natur håller på att försämras, och beslutsfattare i olika delar av världen hakade på genetikernas forskning. I USA till exempel användes deras rön för att lösa problem med ras och immigration, i Storbritannien gällde det situationen för de stora städernas proletariat. Kulmen uppstod i Hitlertyskland, där de rasbiologiska idéerna resulterade i den pseudovetenskap, som legitimerade sterilisering och utrotande av sinnessjuka, homosexuella, romer, judar, slaver och andra förment asociala element.
Men även Sverige var med på vagnen: Med bred politisk uppslutning inrättade Riksdagen 1921 Statens institut för rasbiologi i Uppsala, vars chef, Herman Lundborg, gjorde undersökningar på värnpliktiga och samer. Han utgav flera böcker, i vilka han sökte visa den nordiska rasens överlägsenhet. I kölvattnet tillkom Sveriges internationellt sett stränga steriliseringslag 1941, som inte upphävdes förrän 1970.
Den nu aktuella utställningen består av två delar: På Etnografiska museet visas skelett och skallar av omkring 800 individer, som i vetenskapens namn under årens lopp insamlats från hela världen för analys, och på Forum för levande historia ges exempel på arvshygien och utsortering av de oönskade i syfte att ”skydda” de samhällsnyttiga.
”(O)mänskligt” på Etnografiska museet och Forum för levande historia fram till februari 2011.
HAR DU KOLL PÅ BERNADOTTERNA?
Stockholm: Inte, eller bara delvis? I så fall finns all anledning att besöka Postmuseum och få en rejäl historielektion. För här finns både frimärken, inbjudningskort, tackkort och bilder från kungliga bröllop, som speglar ätten. Den förste, som prydde ett frimärke var kung Oscar II, 1885, 45 år efter att världens första frimärke föreställde en regent, drottning Victoria av England. Men på ett frimärke från 1994 förekommer dock den unge fransmannen Jean Baptiste Bernadotte, som valdes till kronprins under namnet Karl XIV Johan och anlände till Sverige 1810. Så i år är det dags att fira Bernadottefamiljens 200-årsjubileum.
Nästan alla regenter i familjen Bernadotte har varit – och är – frimärksmotiv. Och efter senaste kungliga tilldragelsen i Storkyrkan, då kronprinsessan Viktoria och prins Daniel vigdes, skapades ett nytt frimärke, som också finns i utställningen.
”Kronprinsessan Victoria & Bernadotterna på frimärken” på Postmuseum fram till 28 november 2010.

1900-TALETS HUVUDGESTALT I DET MODERNA MÅLERIET
Mariefred: Han behöver säkert inte någon utförligare presentation, för de flesta känner till Pablo Picassos (1881-1973) målningar, keramik och skulpturer. Däremot är det möjligen så att hans grafiska verk är något mindre kända, trots att de intar en särställning i hans konstnärliga produktion, hör till hans mest virtuosa och omfattar över 2 000 blad.
I utställningen på Grafikens Hus fokuserar man på Picassos viktigaste perioder från början av 1900-talet till 1960-talet. Här finns några av de första grafiska bilderna med bland annat gycklarmotiv, klassiska figurer, Minotaurus, verk ur den berömda Vollard-sviten, scener från konstnärens ateljé och erotiska utsvävningar. Alla speglar hans rena linjer, experimentlusta, vitalitet och tekniska skicklighet.
Eftersom man räknar med publikanstormning kommer det att vara ett utvidgat visningsprogram samt barnverksamhet i Picassos anda för att skapa en kreativ atmosfär även för de yngsta besökarna.
”Picasso intar Mariefred” på Grafikens Hus fram till 10 oktober 2010.

RÄT OCH AVIG
Uddevalla: Finanskriser kommer och går – förhoppningsvis är den senaste på väg att mattas av.
Den som gav upphov till 1930-talets kris i världsekonomin slog hårt mot exportberoende verksamheter. Exempelvis förlamades stenhuggarindustrin i Bohuslän och arbetarna blev arbetslösa, familjerna svalt. Men en driftig kvinna, landshövdingens hustru Emma Jacobsson, fann råd. Hon startade ett arbetslöshetsprojekt, Bohus Stickning, som gav kvinnorna möjlighet att tjäna pengar.
Under en tjugoårsperiod utvecklades Bohus Stickning till ett konsthantverk och en världssuccé väl i paritet med exempelvis glas från Orrefors. Varje välklädd kvinna skulle äga en bohuskofta och både filmstjärnor och kungligheter poserade i plaggen. Tyvärr blev det en backlash mot slutet av 1990-talet, då både produktion och försäljning dalade. Föreningen Bohus Stickning fick läggas ner.
Genom stickdesignern Solveig Gustafsson och Bohusläns museum har Bohus Stickning emellertid återuppstått, och i den aktuella utställningen visas alla de plagg, som man nu kan köpa både garn och stickbeskrivningar till.
”Bohus Stickning” på Bohusläns museum fram till 26 september 2010.

INTE VILKA CEREMONIER SOM HELST
Stockholm: Vissa par gifter sig aldrig, vissa borgerligt, andra kyrkligt och några få utomordentligt kyrkligt, vilket vi fått uppleva den gångna sommaren i och med det ståtliga evenemanget, när Sveriges kronprinsessa förmäldes med Daniel Westling, den första mannen av folket som ingått äktenskap med en blivande drottning. Och så påkostat och grandiost har det varit genom alla tider, när det ibland sagt klick för kungliga personer, ibland varit nödvändigt med en allians av politiska skäl. Ett undantag för festligheterna finns dock för Erik XIV, som 1567 gifte sig i hemlighet med sin frilla, den ofrälse Karin Månsdotter.
Livrustkammarens första intendent, Lena Rangström, har nyligen gett ut ”En brud för kung och fosterland”, som ligger till grund för den aktuella utställningen med en fantastisk samling av silverskimrande, kungliga bröllopsdräkter, som visas i en teatral och poetisk inramning genom användandet av berättelser, musik och ljus – sammantaget en suggestiv upplevelse.
Här finns dels en kulturhistorisk avdelning, dels ett speciellt utställningsrum med de kungliga bröllopsdräkterna, och man kan åka på en tidsresa från Gustav III:s bröllop fram till vårt nuvarande kungapars vigsel, där drottning Silvias magnifika brudklänning fullbordar utställningen.
”Bröllop för kung och fosterland” på Lisrustkammaren fram till 3 oktober 2010.

JUGENDGLAS
Stockholm: Från Östergötlands länsmuseum vandrar nu en utställning med konstglas till Stockholm. Dessa konstverk i jugendstil med fantastiska färger och former tillverkades av Reijmyre Glasbruk mellan åren 1901 och 1918. Det speciella med dem är överfångstekniken, som var det senaste modet runt sekelskiftet 1900. Denna teknik utvecklades redan under antiken och är känd från såväl Främre Orienten som Kina och Japan.
Själva processen att tillverka överfångsglas går ut på att lägga ett eller flera tunna, färgade glasskikt över den ursprungliga glasformen av tjockt glas. Sedan skapar man dekoren genom att överfången slipas och/eller etsas bort. Då framträder ett i förväg bestämt mönster. Detta tillvägagångssätt medförde ett helt nytt arbetssätt, och Reijmyre glasbruk behövde externa formgivare. Som enda glasbruk i Sverige anlitade man kvinnliga konstnärer, vars akvarellerade förlagor låg till grund för brukets skickliga hantverkare: Betzy Ählström, Ellen Meyer, Greta Welander och Anna Boberg. Den sistnämndas make, en av tidens mest framstående arkitekter, Ferdinand Boberg, knöts också till Reijmyre och enstaka glas med hans signatur förekommer sporadiskt ända fram till 1915.
Bruket är det enda i drift norr om Småland och är idag ett modernt glasbruk med en ny generation framstående formgivare och med en levande hantverkstradition och yrkesskicklighet.
Den som besöker utställningen ska inte missa den vackra utställningskatalogen, där alla med faiblesse för jugendstilen får sitt lystmäte. Dessutom finns numera också en bok med en fylligare beskrivning av bruket, ”Reijmyre Glasbruk – formgivare, konstnärer och yrkesmän under 200 år”. Se i övrigt Bokspegeln i detta nummer av Kulturens Värld.
”Jugendglas från Reijmyre” på Prins Eugens Waldemarsudde från 25 september till 28 november 2010.

NYGAMMALT MUSEUM
Stockholm: Medeltidsmuseet är ett kulturhistoriskt museum, som skildrar stadens grundande och medeltida utveckling. Det stängdes 2007 i samband med att Norrbro skulle repareras. Då passade man på att också renovera museet, och nu, åter öppet för allmänheten, kan man bara konstatera att under har skett. Vilken ansiktslyftning!
I mitten finns rester av stadsmuren – den ursprungliga, alltså ingen kuliss – och den underjordiska gången till slottet och runt dem tegelfasader i medeltida stil, små hus och kyrkor, som man faktiskt får gå in i. Här finns också människor, det vill säga dockor, i naturlig storlek, som medverkar till att levandegöra miljöerna. Man lotsas från tema till tema: krig, hantverk, brandsäkerhet och sjukdomar och vid galgbacken får man lära sig om lagar, brott och straff. Inte heller torget med skampålen fattas.
Den som till äventyrs inte begriper, hur man kan återskapa denna medeltidsmiljö, kan ta del av de källor och metoder som med modern teknik förklarar hur vi kan veta så mycket om hur man bodde och levde i Stockholm på medeltiden.
Stockholms medeltidsmuseum, permanent utställning

EN ITALIENARE OCH EN SVENSK
Stockholm: Har du hört talas om formgivaren och arkitekten Ettore Sottass (1917-2007), mest känd för möbler och den röda Valentine-skrivmaskinen, som han formgav för Olivetti? Om inte är det dags att besöka Kulturhuset, där man för första gången i Sverige visar originalföremål från ett tidigt skede i Sottass verksamhet, närmare bestämt året 1958, för att lära känna en av de mest kända förgrundsfigurerna inom italiensk design.
Här finns färgstarka emaljerade vaser och fat i koppar och trä tillsammans med fotogravyer och en serie skisser, visioner, nedtecknade på papperslappar. Han återskapade en magisk, mytisk atmosfär från de antika kulturernas symbolvärld genom att fylla emaljerna med tecken och mönster, placerade intill varandra på ett så djärvt sätt, att de fortfarande känns aktuella.
Samtidigt ska du passa på att se den svenske fotografen Jens Assurs jätteprojekt ”Hunger”. Han undrar hur hungriga vi människor kan bli. Vi vill ha större portioner, mer att välja emellan, fler prylar och större bilar samtidigt som många miljoner människor i världen svälter. Hans syfte är att väcka debatt och påverka oss att göra andra val än idag. Hur ska vi leva i fortsättningen för att bättre ta hand om och fördela jordens resurser? Hur kan vi som enskilda konsumenter bidra till ett hållbart samhälle?
Samtidigt har han skickat fem foto-böcker med temat hunger till utvalda opinionsbildare för att få igång en diskussion om hur vi ska skapa detta långsiktigt hållbara samhälle.
”Ettore Sottass – Färg och tecken 1958” på Kulturhuset fram till 17 oktober.
”Jens Assur: Hunger” på Kulturhuset fram till 26 september.

TIBETKONFLIKTEN
Stockholm: Sedan den militära ockupationen av Tibet 1959 har Tibets andlige ledare, den fjortonde Dalai Lama, arbetat enträget för att få sitt land erkänt som en autonom stat. För sina gärningar och sin övertygelse om att man genom tolerans och ömsesidig respekt kan uppnå en lösning i konflikten mottog han Nobels fredspris 1989.
Många konstnärer från olika länder har inspirerats av Dalai Lama och hans fredssträvande verksamhet och denna höst visar Nobelmuseet både måleri, skulptur, fotografi och videoinstallationer – ett urval av 88 konstverk, som ingår i ”The Missing Peace – konstnärers perspektiv på Dalai Lama”.
”The Missing Peace – konstnärers perspektiv på Dalai Lama” på Nobelmuseet från 8 oktober till 9 januari 2011.

SAMHÄLLSKRITISK KONST
Göteborg: Många konstnärer har under historiens gång ägnat sig åt att utmana befintliga hierarkier. De har genom sina verk häcklat både överhet och existerande föreställningar om vad som är rätt och fel. Och tack vare Sveriges Tryckfrihetsförordning har de oftast till slut fått visa sina verk, även om protesterna varit högljudda. Tänk bara på Carl Larssons ”Midvinterblot”, som först efter många år och åtskilliga turer fick plats på Nationalmuseum, eller Willy Gordons ”Möte” på Östermalmstorg, som ansågs så stötande att halva skulpturen togs bort – som tur är finns den numera på plats i sin helhet.
Nu presenterar Göteborgs Konsthall en färgstark och lekfull utställning med några av samtidskonstens mest intressanta konstnärer, som i video, fotografi, skulptur och måleri omarbetar populärkulturella uttryck. De använder sig av burleska och folkliga uttrycksformer och av satir och återerövring av historier och ideologier som en strategi för att skapa subversiva, ironiska och lekfulla möjligheter till motstånd mot rådande föreställningar.
Element av maskerad, drag, alter ego, förklädnad och förvandling speglas här i verk, som omfattar såväl den närvarande kroppen som den som endast är synlig genom spår och minnen. De blandar fiktion och verklighet, och i fokus står den förvrängda, artificiella, konstruerade och gäckande kroppen.
”Disidentifikation” på Göteborgs Konsthall fram till 31 oktober 2010.

POSTMODERNISM
Göteborg: Omkring 1970 började olika strömningar inom bildkonst och andra kulturinriktningar som filosofi och litteratur att framträda. De gemensamma nämnarna var dels uppbrottet från modernismen med dess tro på en helgjuten ny verklighet, dels oenhetligheten, bristen på given kontinuitet med en given stil eller världsbild. Och under 1980-talet expanderade konstbegreppet. Fotografiet och videon gjorde sitt intåg i konsten på bred front. Alla medier, material och stilar blev tillåtna och för första gången hamnade kvinnliga konstnärer i frontlinjen av konstlivet efter decennier av kamp.
Den nu aktuella utställningen belyser förskjutningen från en modernistisk till en postmodernistisk konstsyn samt frågan om det fanns en postmodernistisk konst i Göteborg och hur den i så fall såg ut. Här återfinns bland annat Ernst Billgrens naturmåleripastischer, Anna-Maria Ekstrands överdådiga tablåer av barbie-kitsch och Tuija Lindströms fotografi av ett läppstiftsrött strykjärn. Utställningen är en fristående fortsättning på ”Göteborgskonst 60- och 70-tal” som visades förra året.
”Omskakad spelplan” på Göteborgs konstmuseum fram till 17 oktober 2010.

EN ANNORLUNDA FAMILJEHISTORIA
Köpenhamn: Christine Parkes, halvsyster till Lindsay Seers, drabbades av minnesförlust efter en trafikolycka i Rom och därefter försvann hon spårlöst. Lindsay försöker spåra henne genom att leva sig in i systerns situation. Hon kastar sig över deras gemensamma arkiv av fotografier, väljer ut nio bilder slumpmässigt och reser till Ghana, där föräldrarna bott.
Skildringen av vistelsen i Västafrika blir dels en beskrivning av den postkoloniala historien i Guldkusten för både svenskar och danskar, men också ett avslöjande av föräldrarna, som visar sig ha hållit på med diamantsmuggling.
Publiken dras in i hennes letande, där hon med videokameran dold i en soldatkeps från kolonitiden registrerar flera skikt av historier. Genom hennes fotografiska efterforskningar blir dåtiden ständigt skriven på nytt och den rymmer en enorm potential för olika resultat.
”It has to be this way, 2” på Statens Museum for Kunst fram till 26 september 2010.

DET FÖRSTA MODERNA ÅRTIONDET
Skara: ”Ljuva 60-tal”, sjöng Brita Borg, men riktigt ljuvligt var det faktiskt inte. Till exempel pågick Vietnamkriget för fullt och i flera av våra storstäder revs präktiga gamla byggnader, värda att bevara för eftertiden, för att bebyggas med anskrämliga höghus. Men det var också då studenterna revolterade både utomlands och i Sverige, och Socialstyrelsens chef, Bror Rexed, gick i bräschen för ett mindre stelt umgänge människor emellan, lade bort titlarna och tyckte att vi skulle säga ”du” istället för ”Ni” och kallades ”Durex” i folkmun. Och så upphävdes äntligen Gästgivarförordningens regel om vänstertrafik från1734, som gällde ända till 1967, då Sverige efter den andra folkomröstningen sedan 1955 äntligen fick högertrafik – även om det satt långt inne.
Över huvud taget skedde en hel del omvälvningar både i den stora och den lilla världen inom både musiken, modet och attityderna under denna period, då välfärden i landet växte.
”60-tal.nu” på Västergötlands museum fram till 31 december 2010.

HÖG IGENKÄNNINGSFAKTOR
Stockholm: I de stora oceanerna flyter mängder med gammal plast, och i hela världen finns nog ingen bostad utan ett eller flera platsföremål. Vad händer med dem, när vi kasserar till exempel uttjänta diskborstar? Kan de återvinnas som pet-flaskorna eller är de oförstörbara? Och alla fritidsbåtar i plast, som sägs kunna hålla flera tusen år, vad gör man åt dem, när de spruckit läck eller skadats på ett sådant sätt att de är obrukbara?
Tankarna dyker upp, när man besöker Nordiska museets läckra, färgglada utställning om plast. Svar på frågorna får man inte, men väl olika idéer om hur problemen kan lösas.
Men en fröjd för ögat är onekligen Thomas Lindblads samling av hushållsplast från åren 1940 till 1970, som ställs ut tillsammans med museets egna samlingar, inalles cirka 3 000 föremål av skiftande slag. Här finns inte bara hushållsplast utan exempelvis även hockeyklubbor, slalompjäxor, telefoner samt de vita plaststolar, som spritts över hela världen och som vi nog alla har suttit på någon gång.
Vi får oss också till livs plastens hela historia: från ax till limpa i fråga om teknikutveckling och design får man en rejäl industrihistorisk exposé.
”Plast!” på Nordiska museet fram till 9 januari 2011.

MULLIG, GULLIG KERAMIK
Gustavsberg: Det var den socialdemokratiska partiledaren Per Albin Hansson, som i en riksdagsdebatt 1928 återanvände begreppet ”folkhemmet” för att beskriva det av socialdemokratin eftersträvansvärda samhället. Själva ordet hade tidigare använts i början av 1900-talet av såväl en bondepolitiker, som en högerpolitiker samt av ungkyrkorörelsens ledare, biskop Manfred Björkquist.
Från och med Hanssons definition av begreppet slog tanken rot på många olika områden, bland annat inom konst och litteratur. Det började bli dags att skapa konst och skriva litteratur, som nådde fram till alla, som tidigare inte tagit del av kulturen. Ända in i våra dagar har tanken levt vidare, exempelvis genom statligt stöd till förlaget En Bok för Alla, som tack vare stödet kunnat ge ut kvalificerad litteratur till mycket låga priser och därmed bedriva läsfrämjande verksamhet.
Inom konsten började serietillverkningar av verk, skapade av välrenommerade konstnärer. Och det är här hon kommer in, Lisa Larsson, som vandrade rakt in i svenska folkets hjärtan med sina runda, goa och charmiga keramikfiguriner, framställda på Gustavsberg mellan 1955 och början av sjuttiotalet. Någon eller några av dem finns säkert i många hem, och på auktioner betingar de ett bra mycket högre pris, än när de framställdes.
Den, som tar sig till Gustavsberg, bara 20 minuter från Slussen med buss, ska passa på att också se Mia E. Göranssons och Sari Liimattas sällsamma objekt. Göransson skapar vaser, skålar och flaskor, nästan som skulpturer, och Liimatta en blandning av figuriner och smycken med halvädelstenar, glaspärlor och nålar.
”Lisa Larsson” på Gustavsbergs porslinsmuseum fram till 24 oktober.
”Mia E Göransson och Sari Liimatta” på Gustavsbersgs konsthall fram till 19 september

”GIVE PEACE A CHANCE”
Stockholm: Alla fredsälskande människor, oavsett ras, etnicitet, religion eller kön, tog John Lennons singel från 1969 till sig. Och ändå har krig rasat och rasar på flera håll i världen. Under vidriga förhållanden kämpar soldater för olika regeringars maktsträvanden.
Nu ställer Armémuseum ut ett stort antal historiska föremål, som troligen medverkade till att göra tillvaron för soldaterna något mindre outhärdlig. Det handlar inte om vapen utan om alla de små ting, som ger människan en uppfattning om att hon ändå är människa, trots en fasansfull omgivning.
Storsamlaren Thorbjörn Lenskogs samling får oss att inse värdet av vardagliga sysslor – även under krig – som exempelvis rakning mitt i regnet i skyttegraven. På utställningen finns också exempel på annat av stor betydelse för varje soldats dagliga överlevnad, såväl fysiskt som psykiskt. Man fokuserar på soldaternas privata tillhörigheter och presenterar dessa i svarta montrar, som närmast påminner om en krigskyrkogårds anonyma rader av gravstenar – ett smärtsamt tecken på dessa människors obetydlighet i krigsmaskineriet.
”Saker och ting mellan liv och död” på Armémuseum året ut.







Av Else Kjöller
Publicerad i Nr 3, september 2010 årgång 25