Ett brinnande skepp

Jag kunde väl vara omkring tretton år, då jag en söndag på 90-talet promene-rade tvärs över Lundagård upp mot Akademiska Föreningen, där det skulle fin-nas en jättetavla av en målare vid namn Marcus Larsson, som var värd att se och som skulle föreställa ett brinnande skepp i ett upprört, månbelyst hav.


Som paralyserad stod jag där. Säkert fanns det andra personer i rummet, man kanske både pratade och skrattade, men jag hörde inga andra ljud än eldens knastrande, vågornas ursinniga rytande, och jag såg inga andra rörelser än de, som utgick från de vilda molnens, böljekammarnas fräsande ormkast och el-dens. För mig stod hela världen i brand, slungad hit och dit av stormen, under månmolnen som ständigt skiftade form. Fyrens gnista försvann bland andra gnistor och där fanns ingen annan räddning för den brinnande båten än att krossas mot klipporna.


Av Göran Gunér
Publicerad i Nr 1, februari 2011 årgång 26