Bokspegeln

ATT SAMLA PÅ HUS

Att sköta och underhålla ett hus är övermäktigt för många. En som klarar ofattbart mycket mera är Lars Sjöberg, som berättar om alla sina hus i Nio hus och en kyrka (Norstedts), ett veritabelt praktverk med utsökta fotografier av Ingalill Snitt. Här handlar det inte bara om att bibehålla ett hus i någorlunda beboeligt skick utan att restaurera många förfallna och ofta förstörda hus, där en konsthistorikers och museimans kunskaper paras med händigheten och förfarenheten hos hantverkare inom många olika fack. 12 000 mil om året kör han sina gamla kombibilar med släp fyllda med material och möbler mellan alla gårdarna, som är i olika stadier av renovering.

Ett talande exempel är den gamla prästgården Sörby i Närke. Det var ett stort, fallfärdigt tvåvåningshus med ett två meter stort hål i taket, vilket hade medfört vattenskador på väggar och bjälklag. Fåglar hade byggt sina bon inne i huset och murstocken var nära kollaps: ”…det blev oemotståndligt för mig”, skriver han.

Det hade visat sig att huset hade blivit dubbelt så stort vid en tillbyggnad på 1800-talet. Lars Sjögren tog bort övervåningen och allt det nya så att huset förkortades till hälften. Ur det gamla trädde en timrad herrgård från 1600-talet fram och med ett nytt säteritak över det gamla timmerhuset blev det en utsökt pärla, som tiotusentals stockholmare kunnat se och besöka. En kopia av detta hus uppfördes nämligen vid Nationalmuseum och stod öppet för besökare under nära ett halvår 1994, innan det auktionerades bort. Tanken var att visa att äldre tiders husbyggande kunde ge inspiration till att komma tillrätta med skadliga byggmetoder, sjuka hus och byggfusk. Jag besökte huset flera gånger och imponerades av den härliga känslan av ”ett riktigt hus” och den ”moderna” planlösningen.

De andra husen sträcker sig från en väldig arbetarlänga med åtta lägenheter, en trevånings herrgård, nästan som ett slott, till en vacker träkyrka med raffinerad snickarglädje och brukskontoret i en av de finaste företagsmiljöerna i landet: Leufsta bruk i Uppland. Alla dessa fastigheter har Lars Sjöberg köpt själv för att återställa i ursprungligt skick – en kulturinsats av oskattbart värde.

NYA BEKANTSKAPER VÄL VÄRDA ATT GÖRA

Dokumentärfilmaren Göran Gunér har inte blivit så känd och omskriven som kollegorna i långfilmsbranschen. Ändå är hans insatser större, värdefullare och mer omfattande än dessas. Utöver detta har han varit producent för ett stort antal filmer. För Kulturens Värds läsare är han dock välkänd som en nära nog fast medarbetare.

Här är han och hans Athenafilm aktuella som producent till den inkännande filmen om Lars Sjöberg och hans väldiga husprojekt som berättas om i vidstående recension. Ingalill Snitt har skrivit manus och regisserat.

En annan aktuell film, som Gunér regisserat och producerat handlar om Edita Morris, som är en av de svenskar som är nära nog okända i Sverige men välkända utomlands. Hon växte upp i en fattig aristokratisk familj på Östermalm i Stockholm men i 20-årsåldern reste hon ut i världen och umgicks i kändiskretsar med namn som Berthold Brecht och andra. Hon hade nära relationer till Nils von Dardel och blev så småningom känd för sina novellsamlingar.

Hon blev engagerad i fredsrörelsen och direkt involverad i bombningen av Hiroshima och Nagasaki. Sonen Ivan var journalist och hade varit i Hiroshima dagarna efter bombningen. Hon greps så av hans fruktansvärda berättelser att hon skrev en bok, Flowers of Hiroshima, som blev en bestseller och såldes i 3,5 miljoner exemplar på i allt 37 olika språk. Hon var ofta i Sverige och jag har faktiskt träffat henne och gjort en lång radiointervju med henne. Filmen skildrar hela hennes liv och ger en närbild av en engagerad och intensiv människa, som förtjänar att bli mera känd i sitt hemland.

I tv-kanalen Axess har det för en tid sedan varit en ”Gunérfestival”, där man visat en lång rad av hans filmer. I dagarna när det här skrivs har tre filmer om Ernst Josephson visats på samma kanal under titeln Jag skall bli Sveriges Rembrandt eller dö. Det kommer antagligen mera av den sorten för det finns mycket att välja på: Målaren på Bishop Hill, Bror Hjort, Kyrkstadsliv, Sigrid Hjertén, målarinna, Blockmakarens liv och många flera. Liksom Edita Morris är Göran Gunér en bekantskap väl värd att göra.

RESA TILL TRÄHUSENS LAND

Många av oss, som på senare år upptäckt de närliggande Tallinn och Riga, gör ofta nostalgiska promenader i de gamla trähuskvarteren och insuper deras individuella skönheter. Ibland rör det sig om fantasirika snickarglädjefasader, ibland om rena klassiska linjer i det formbara trävirket eller också enkla, fallfärdiga kåkar, där sprickorna i det tjocka färglagret ger sinnrika mönster liksom det på vissa ställen blottade timrets ådringar. Aldrig glömmer jag den lilla fallfärdiga kåken på en liten tomt mitt i Tallinn, omgiven av skyhöga lyxhotell och enorma glasfasader till exklusiva kontorshus och till allt detta ett gatunamn, som inte lämpar sig i tryck.

En själsfrände är Gösta Gierow som i Trähus i Tallinn (Atlantis) förevigat många enastående trähus, som i en expanderande ekonomi hotas av att ersättas med enorma betongbunkrar till bostadshus eller affärskomplex. Med en känslig penna har han tecknat av jugendhus, klassicistiska skapelser och nygotiska fasader och även modernistiska byggnader med den fulländade tecknarens känsla för detaljer. Även om man sett många av de hus han tecknar finns det mycket mera att upptäcka och uppleva, när man ser det så här på papper, och jag drivs av en önskan att åka tillbaka med boken i hand för att fortsätta studiet av dessa bokstavligen inbodda miljöer, som berättar om gångna tider och människors längtan att skapa sin egen tillvaro. Kanske kan man till och med få tips om ett annat sätt att leva. Man önskar också att Girow eller andra begåvade tecknare skulle bevara minnet av motsvarande bebyggelse i Sverige och varför inte i de finska trähusstäderna.


Av Göran Hassler
Publicerad i Nr 2, maj 2011 årgång 26