Konstpaus

Guldhuset i Vasaparken

Vad är det som driver vissa människor att skapa stora konstverk, diktverk, musik som kommer att finnas kvar, när de själva är borta? Vad fick Mozart att sätta gåspennan till notpapperet och skriva en aria för Nattens drottning? Shakespeare (om det nu var han?) att skriva Prosperos slutord i Stormen till Ariel ”ty av den väv som drömmar vävas av vi äro gjorda och vårt korta liv omfamnas av en sömn.” Eller Vermeer van Delft att se en kvinna, som vi inte vet vem det är, stå vid fönstret och läsa ett handskrivet brev (det var före sms-ens tid): vi vet inte från vem eller vad det står i det. Och att av den enkla, vardagliga situationen kunna skapa ett märkligt konstverk, där klockan stannat och som först vår egen tid har förstått.

Och vad är det som drivit andra människor, som inte själva kunnat skapa konst, att istället samla konst, skapad av andra, konst som annars hade skingrats, kanske förstörts, till egna samlingar, som de hoppas finns kvar för alltid och skall påminna om dem själva när de är borta: en Gertrude Stein, en Ernest Thiel? Var det ett sätt att överleva sin egen död? Eller skapa ett minnesmärke över sig själva, som kommer att finnas kvar när de själva är borta? Vilken arkitekt byggde Frankrikes gotiska katedraler, där man ofta inte vet arkitektens namn, eftersom det var Gud själv som reste de svindlande valven. En familj, som säkerligen inte ville bli bortglömd och visste vad fåfänga och dröm om odödlighet var, hette Medici, stor bankirfirma i renässansens Florens, som lånade ut pengar till hela Europa, till exempel de rika Nederländerna. Tillsammans med påven beställare av skulpturer av den store Michelangelo, erkänt besvärligt geni, som skulle göra dem själva odödliga. Skapade en enastående konstsamling i sin hemstad Florens. I matsalen till deras eget palats Villa Medici fanns Sandro Botticellis mästerverk Våren att beundra, när Lorenzo Medici tittade upp från frukostägget – han fanns till och med själv med i tavlan.

Så finns det konstnärer, författare och andra som byggt minnesmärken över sig själva och hoppats på det sättet bli odödliga. Här hemma finns Zorns Moragård, Carl Larssons idealhem i Sundborn, Selma Lagerlöfs Mårbacka, Millesgården – alla minnesmärken över dem själva. Vad säger byggnaderna om inte: Minns mig! Glöm mig inte! En gång levde jag, var berömd… Till denna tradition ansluter sig naturligt Sven-Harry Karlssons nya, gyllene museum i Vasaparken, som visserligen inte är av guld utan av mässing, men lyser som guld.

Vad har drivit Sven-Harry Karlsson att skapa ett eget museum? Fåfänga? Ja, vad vore kulturen utan fåfänga? Inte mycket!

Konstintresse, naturligtvis. Hans far, Harry Karlsson, var framgångsrik byggmästare liksom han själv, skaffade sig en egen samling bland andra av Carl Fredrik Hill, märklig konstnär, som haft svårt att slå igenom norr om Skåne, där det mesta av hans konst finns i Lund och Malmö. Harmonisk var det sista man kunde kalla enstöringen Hill, han som tillbragte sina trettio sista levnadsår hos sina systrar i Lund, sysselsatt med att göra stora teckningar på brunt omslagspapper, där det myllrar av figurer, som tidigare under hans så kallade friska period helt lyst med sin frånvaro. Teckningar som ingen människa brydde sig om. Han hade ett mycket konfliktfullt förhållande till sin far, matematik professor i Lund, som inte begrep ett skvatt av vad sonen höll på med. Att Lyckas, att bli Rik på sin konst och imponera på fadern blev viktigare än något annat för sonen Carl Fredrik.

Här finns en tydlig likhet med Sven-Harry själv och hans dåliga relation till sin egen far, som han inte döljer. Hans mor blev sjuk i själen och försvann från barnen i fem år. Fadern, byggmästaren, var aldrig hemma, arbetade jämt, inte ovanligt på den tiden. ”Men det värsta var att det inte fanns någon kärlek i hemmet”, säger Sven-Harry uppriktigt i museets katalog. Så blev han en av dessa många söner, som gör allt för att imponera på fadern och sedan göra ungefär detsamma som han: bygga hus, samla konst. Lyckas.

En annan svensk konstnär som Sven-Harry och även fadern samlat på är det andra, samtida svenska målarsnillet: Ernst Josephson. Båda åkte till och med med samma båt från hemlandet till Frankrike, Josephson för att som han själv utryckte det ”bli Sveriges Rembrandt eller dö!”, Hill för att skap guld, GULD! Efter några år återvände båda hem i sjuktransport. Det är de andra svenska blivande succémålarna Zorn, Carl Larsson och Bruno Liljefors, som kammar hem det Hill och Josephson drömt om: Medalj på Salongen, ära, pengar.

Här finns också Strindberg, en konstnär som med sitt labila besvärliga temperament måste passa Sven-Harry. Hög sjö, jag tror det är Mysingen i storm utanför Dalarö, målad när Strindberg, skild från Siri och barnen bodde där ensam, innan han for till Berlin och Paris i hopp att bli världsberömd. Lika disharmonisk som sin egen tavla: ”ett konstverk är ett stycke av verkligheten sett genom ett temperament”, som hans samtida Zola uttryckte saken. Man kan säga detsamma om mycket i en konstsamlig som Sven-Harrys.

All denna konst, Hill, Josephson, Strindberg finns i museets översta våning, som är en kopia av den 1700-tals herrgård, Ekholmsnäs, på Lidingön, där han själv bodde i trettio år. Men där finns inte bara äldre konst. Konst från vår egen tid är Helene Schjerfbeck, Evert Lundqvist, Bror Hjort, Ragnar Sandberg och senare Dan Wolgers och Ylva Ogland.

Han visar den själv, klädd i gul kostym och röd skjorta och talar bland annat om det sinne för rum och ljus som arkitekten, inspirerad av italienske 1500-tals mästaren Palladio hade och som idag sällan finns. I varje rum, som ligger i fil, finns ett fönster ut mot parken, som skapar ett djup och ett medvetande om att det finns en annan värld utanför. Helt olikt dagens ofta helt slutna rum som kan ge en kvävningskänsla. Där spelar nu dagsljuset istället över Hauptsekretärer och vita möbler av Åke Axelsson. Över tavlor av Helene Schjerfbeck och litografier av Munch. En tavla i guld och svart av Ulrik Samuelsson, Syster Anna, inspirerad av Hill, lägger jag särskilt märke till.

Vad driver Sven-Harry att skapa ett museum?

Kärlek till Konsten, ett behov att finnas kvar när allt annat, också han själv, är borta? Ett behov att äga ett konstverk själv och kunna röra vid det? Fåfänga – bräcka pappa, som aldrig tyckte han var något? Andra köper magnifika bilar eller segelbåtar.

En sentida Medici, som heter Karlsson i Vasaparken.

Många kommer att ha glädje av det. Ω


Av Bengt Lagerkvist
Publicerad i Nr 1, Februari 2012 årgång 27