Teaterspegeln

RÄDDA SPAGHETTIOPERAN!

Nu gäller det att skynda sig om man inte ska missa det mest unika och häftiga i Stockholms nöjes- och teaterliv. I mars blir det den sista av drygt 3 200 föreställningar på den kultförklarade Spaghettioperan, som i femton år har glatt och trollbundit publiken med fantastiska och ibland närmast orgiastiska utflykter i operans skimrande värld. I den gamla ombyggda biografen är scenen ofta en piazza i ett varmt land söder om oss, och där sitter publiken och äter en välsmakande trerätters pastameny. Från en liten scen men för det mesta mitt bland publiken agerar de utsökta sångarna, som i pauserna också fungerar som servitörer. Här finns inget orkesterdike som förvandlar en tittskåpscen till något som liknar en tv-upplevelse. Nej, här finns musiken mitt ibland oss, och närheten till sångarna skapar intensitet och sångarglädje i symbios med publiken, vilket ger upplevelser som ingen annanstans.

Charlotta Huldt-Ramberg och Hans Ramberg är radarparet som skapat denna unika teaterform. Utom att Charlotta är primadonna assoluta är hon regissör, översättare, arrangör av både text och musik och mycket annat. Hans är bland annat VD, konferencier, ljussättare och scenograf. De har kämpat i alla år med anslagsgivande myndigheter och sponsorer för att utveckla ett helt nytt sätt att presentera den för många så exklusiva operakonsten. Här sker det på ett sätt som göra att det varken behövs teatervana eller specialkunskaper om opera . Ta till exempel Mozarts Trollflöjten, en bejublad uppsättning under de femton åren. Den har under seklerna malts sönder av experter och djupsinniga uttolkare. Ursprungligen var det ett folklustspel, som Mozart och nöjespappan Schikaneder iscensatte på den senares populära arena. Spaghettioperans sätt att spela ligger nära originalet i sitt sätt att kombinera humor med sångarglädje och att blanda det komiskt underfundiga med det allvarligt djupsinniga. Det är många andra operor som spelats med samma entusiasm under åren: Cosi fan tutte, Bohème, Figaros bröllop, Carmen, Barberaren i Sevilla och många andra. Det har också varit galakvällar med titlar som Wienerschnitseloperett, Vox humana och Las Vegas för att bara nämna några.

Grand Finale är den senaste – vill jag säga, inte den sista – och den gör nedslag i operahistorien från Händel till Björn och Benny i en salong som hämtad från en fransk kabaré, kanske Moulin Rouge. Sensuellt sjunger Charlotta Huldt-Ramberg i Saties Je te veux, en av höjdpunkterna liksom den magnifika entrén med huvudrätten till Soldatkören ur Trubaduren, något som för tankarna till Nobelmiddagen – det lilla och nära kan övertrumfa det väldiga! Det är också mäktigt när hela ensemblen förenar sig i La donna è mobile ur Rigoletto eller i Nessum dorma ur Turandot: Henriette Indahl-Backman, Eva Marklund, Mattias Nilsson (alternerar med Thomas Lander), Per Håkan Precht och så Charlotta förstås. En lysande final på en märklig era!

Det är med sorg i hjärtat man konstaterar att en epok är slut men också med en kvillrande glädje över allt man fått uppleva. Och de oförnekliga entreprenörerna Hans och Charlotta lovar att det skall bli något nytt och spännande i stället. Och – som en sidoreplik – säger Hans att om anslagsgivare och sponsorer tänker till kan det bli en ny Spaghettiopera. Vi hoppas att de inser att hotet mot detta nya sätt att levandegöra vårt kulturarv skall få dem att vakna!



Av Göran Hassler
Publicerad i Nr 1, Februari 2012 årgång 27