Bokspegeln

Festligt på kyrkogården och Kulturhistoriska vykort

FESTLIGT PÅ KYRKOGÅRDEN

Hur fungerar en skaldehjärna. Ibland kan det gå till så, att man ser en situation, det säger klick och så börjar fantasin att sprudla. Det var säkerligen så en vacker dag när Lennart Hellsing gick på Klara kyrkogård och såg kontorsslavar från omgivningen picknicka bland gravstenar och gravhällar. I fantasin såg han lunchgäster sex fot nerifrån packa upp sina korgar för en festlig måltid med glada versfötter och lustfyllda rim. Resultatet blev en rimsaga främst för vuxna i alla åldrar: Lunch på Klara kyrkogård – en Stockholmshistoria med kongeniala illustrationer av Fibben Hald (Nisses böcker). Tankarna går osökt tillbaka till bagar Bengtsson.

Först av alla kommer naturligtvis Carl Mikael Bellman, som också skrivit om en kyrkogård: ”Märk hur vår skugga. . .” Han återges i Fibbens bilder som ett skelett med luta och en lunchkorg, där dock vinet och pimpinellan saknas. Mamsell Warg ondgör sig över sena tiders burgare och plastmat för sin väninna, den vassa Anna Maria Lenngren. Nils Ferlin är också med, inte bara som staty vid gatan utan tillsammans med kumpanen Arendorff, och de båda får var sin pilsner, och det får kanske också den högädle skaldebrodern Leopold, kapten Ehrenborg, talman vid riksdagen och generalen Vegesack. Bland författarna syns även Augustarna ”Oscar Strindbergs unge och den andre skrev sig Blanche”. Karl Vennberg hade det närmast till. Från redaktörsstolen på gamla Aftonbladet till den slutliga viloplatsen kan man räkna avståndet i meter. Innan han försvinner ner i djupet, mumlar han om Gray och hans kyrkogårdselegier, som gav upphov till en hel litterär genre, kallad kyrkogårdsromantik. Det finns, som alltid föregångare, men lunchboken står sig väl mot sina gamla motsvarigheter.

Så levs det ljuva livet på kyrkogården i Lennarts festliga vers och Fibbens glada bilder – en helt oslagbar kombination!

KULTURHISTORISKA VYKORT

Är det efter hundratalet år slut på vykortseran, den då man måste fylla en ruta med glada tillrop och skrytsamma reseanekdoter? Numera klickar man med mobilen och sänder kortet direkt med en kort bildtext.

I första delen av 1900-talet reste man inte i någon större utsträckning utan vykorten var mest hälsningar från den plats där man bodde. De producerades i små upplagor och såldes av lokala tobakshandlare. De är en spegel av det vanliga livet mer än dagens jätteupplagor av några få centrala sevärdheter. Det gör att samlingar av gamla vykort får ett kulturhistoriskt värde av stora mått och ger också ögonblicksbilder från liv och miljöer som är borta för länge sedan.

En av de viktigaste samlarna av vykort var försäljaren vid Barnängen Alfred Wirström (1865-1915). Han reste runt hela Stockholm i sitt arbete, först med häst och vagn och senare med bil. Han tog för vana att köpa vykort på alla gator han besökte och under årens lopp blev samlingen betydande, ett tusental bilder och därtill ett antal egna fotografier. Ambitionen var att dokumentera varenda gata i staden och han lyckades i stort sett. Majoriteten av hans bilder finns inte i några andra arkiv. Några är i färg, sannolikt handkolorerade, men de majoriteten är i svartvitt och ofta häpnadsväckande fint fotograferade. De flesta är från Södermalm, där Wirström bodde. Alla har donerats till Postmuseum av sentida släktingar.

Nu har denna unika kulturskatt givits ut i fyra band i en box, omfattande 700 bilder ur samlingen: Stockholmsmiljöer från tiden kring sekelskiftet 1900 (Bokförlaget Arena). Bilderna är ordnade efter stadsdelar och delarna kan köpas separat. Varje bild har en kort kommentar av Carl Magnus Rosell, som har sammanställt det hela tillsammans med Göran Dyhlén.

Mycket av det gamla Stockholm som inte finns längre lever upp i bilderna. Alla har väl hört om Eldkvarn, som brann upp och gav plats åt Stadshuset. Här finns en bild av denna, som blivit ett talesätt, liksom av de gamla älskade spårvagnarna, som lever kvar här och i mångas nostalgiska minnen. Inte lika känt är det väldiga friluftsbadet, som låg väster om Riksdagshuset, och där åratals magisterpromotioner och morgonbad ägt rum. Det stängdes på trettiotalet på grund av att vattnet var förorenat, men nu har det blivit tjänligt vatten och med detta har det blivit aktuellt att återskapa badanläggningen och därmed en unik turistattraktion i storstaden! Vaktparaden i pickelhuvor och allt finns med på många kort liksom de många ångbåtarna, som inte bara trafikerade skärgården utan också Mälarbåtar fyllda med folk och förnödenheter. De hade kajplatser vid Riddarholmen, en numera lugn plats där folkliv, torghandel, lastning och lossning av gods florerade.

Historiska händelser var inte främmande för vykortsfotografen. Oscar II:s likfärd den 19 december 1907 visar ett myller av människor i en oändligt lång procession på väg in i Riddarholmskyrkan omgiven av paraderande militärer. Men mest gripande är de många bilder från fattiga kvarter, som försvunnit för länge sedan. För att ge liv åt bilden har fotografen ofta tagit med några människor i förgrunden eller arrangerat en liten scen, t ex kvinnor som samlats kring en mjölkutkörare.


Av Göran Hassler
Publicerad i Nr 2, maj 2012 årgång 27