Bokspegeln

Nybyggare i Vilhelmina

Stalo - myt eller verklighet



NYBYGGARE I VILHELMINA

Många stora författare har fångats av dramatiken i nybyggares liv. Knut Hamsum har i Markens gröda berättat om övermänniskan Isak, som lämnade vidriga förhållanden för att med omänskligt slit i vildmaken skapa en framtid för sig och de sina. Jussi i Väinö Linnas Högt bland Saarijärvis moar är entreprenören, som får en idé och kämpar mot natur och överhet för att förverkliga den. Karl-Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs utvandrarepos är så drastiska, att de lämnar landet för att söka sin framtid i en främmande världsdel. Alla är de besjälade av visionen att med egna händer skapa något nytt i en omöjlig situation – för att söka trygghet och en annan tillvaro genom att betvinga en vild och obändig natur. Alla dessa skildringar bygger på omfattande research, är övertygande och ger en levande bild av forna tiders svåra umbäranden. Men vad är den egentliga verkligheten bakom dessa storslagna personligheter, bakom dramatisering, gestaltning och berättarteknik – allt det som fångat vår fantasi och gjort allt trovärdigt?
Det skall etnologen, etnografen och docenten Rolf Kjellström ge svar på i ett mastodontverk i fem band med titeln Nybyggarliv i Vilhelmina (Kungl. Gustav Adolfs Akademien). Den första delen föreligger nu med undertiteln Träd och växter som resurs. Materialet bygger på omfattande uppteckningar, framför allt av Nils Eriksson, bördig från trakten. Därtill kommer intervjuer i fält och tryckta källor.
Svaret på frågan är att det ofta var så svårt att skulle man skildra det sanningsenligt skulle det knappast vara trovärdigt. Att kunna överleva i ett lappmarksklimat utan skydd av en riktig bostad är egentligen obegripligt för en nutidsmänniska. Den första vintern kunde tillbringas under en stor gran med ett skydd av småbjörkstavar runt om för sovplatser och för kon, om man var så lycklig att man hade någon. Det fanns absolut ingenting på platsen. En vanlig bild är en man, som leder en ko långt ut i väglöst land i ödemarken, följd av hustrun. Alla förnödenheter och redskap bärs på ryggen.
Platsen valdes med hänsyn till möjligheter till fiske, jakt och slåtter. Rent vatten var en nödvändighet och mark som kunde lämpa sig för åkrar var på sikt avgörande. ”Sjön och stranden blev nybyggarens första visthusbod”, skriver en forskare. Några riktiga redskap fanns inte. I stället kunde man tillverka en pinne av ene, vässa ändarna och fästa en metalltråd i mitten. Agnet var en fiskbit. När betet slukades följde pinnen ned i magen med ena änden före. När fisken gav sig iväg ställde sig pinnen på tvären och fisken var fast!.
Man tog tillvara allt som fanns, till och med näckrosor skördades till kreatursfoder. Det var inte ofarligt. Om det inte torkades noggrant kunde det svälla i magarna och i värsta fall orsaka kons död. Det var alltså mycket man var tvungen att lära sig och eftersom man levde isolerat fanns varken läromästare eller förebilder. Redskap och metoder var man tvungen att skapa själv.
Rolf Kjellström gör en minutiös genomgång av alla aspekter på nybyggarens liv – här kan vi bara ge några drastiska exempel ur mångfalden av detaljer som redovisas. Framställningen är levande och ofta drabbande. Man tänker ibland under läsningen på det gamla uttrycket att verkligheten överträffar dikten! (GH)

STALO - MYT ELLER VERKLIGHET?

I alla kulturer, särskilt hos ursprungsbefolkningarna, finns sägner, i synnerhet om svårförklarliga företeelser. Så också i Nordens fjälltrakter, där sägnerna om Stalo, vars namn kan härledas till det samiska ordet för stål, berättar att stalofolket haft vapen och redskap av järn. De ska dessutom ha introducerat detta material för samerna, som enligt sägnerna hade ett kluvet förhållande till Stalo, som upplevdes som en konkurrent om jakten och fisket. Han framställs som en icke-människa, storvuxen och stark, men otroligt dum och lättlurad och han stjäl deras renar. Trots det kan han jaga bäver, vars skinn och även bävergällen utgjorde stora värden. Och han var rik på silver och silvermynt. Vanligtvis hade historierna ett inslag av humor, men de var mycket drastiska och slutade ofta blodigt. Helt klart fanns en konflikt mellan samerna och stalofolket.

I urminnes tider har muntliga berättelser vandrat från släkte till släkte och sällan eller aldrig har man kunnat styrka sanningshalten i sägnerna. Det har helt enkelt inte funnits några som helst bevis.

Men härvidlag skiljer sig myten om stalofolket från andra sägner, för redan i slutet av 1800-talet hittade forskare reminiscenser av bostäder, som skilde sig från samernas. Enligt de dateringar som gjorts är stalotomterna ungefär ettusen år gamla och ligger bara undantagsvis ensamma. De återfinns inom ett begränsat område och nästan uteslutande i den svenska lappmarken, från norra Jämtland i söder till fjällen norr om Stora Lule älvs sjösystem. Minst 430 registrerade tomter finns i Sverige och ytterligare 40 i Lønsdalen på Saltfjellet i Norge. Troligen kommer flera i dagen, när fjällkedjan är färdiginventerad. Det har kunnat konstateras att det på dem stod större och mera gedigna byggnader, som inte har någonting att göra med samisk byggnadstradition.

Stalo återfinns också i ett antal samiska jojkar, och i hela det samiska kulturområdet på Nordkalotten vittnar en mängd ortnamn, som helt säkert inte tillkommit av en slump, om att samerna lärt känna ett annat folk med en annan kultur. Dessutom kan ortnamn på Stalo och förekomsten av stalotomter kopplas ihop.

Som framgått finns det många vetenskapliga belägg för att stalofolket verkligen har funnits, men ovanstående – och mera därtill – har vållat en smärre akademisk träta, eftersom någon eller ett par forskare ansett att förekomsten av stalotomter och fångstgropar ska hänförs till den samiska kulturen.

Trots att denna bok är en vetenskaplig skrift av Anders Wepsäläinen med titeln Stalotomterna. En kritisk granskning av forskningsläget rörande en omdiskuterad fornlämningstyp är den – i alla fall för den arkeologiskt intresserade – spännande som en deckare. Den ges ut av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur 2011 och distribueras av Swedish Science Press, e-post: info@ssp.nu (EK)




Av Else Kjöller & Göran Hassler
Publicerad i Nr 3, september 2012 årgång 27