Konstpaus

De blå ögonen

Olof Palme

Jag har läst Henrik Berggrens stora bok om Olof Palme. Oerhört intressant eftersom den handlar inte bara om Palme och hans bakgrund utan om hela den politiska tid, han levde i, och som jag själv upplevt. Där har jag ingenting att tillägga.

Ändå kände jag Olof en gång, det som nu många påstår att de gjorde. Andra kan berätta bättre om hans enastående politiska karriär, som började 1950 på SFS/Internationella utskottet, om hans tid som sekreterare, tronföljare åt Erlander i ett fader-sonliknande förhållande, om tiden som statsråd, statsminister. Alla de internationella engagemangen, världsmedborgaren. Hans död på Sveavägen, fortfarande ouppklarad. Om allt det har jag ingenting nytt att berätta som inte andra inte kan bättre.

Ändå kände vi varann.

Det jag minns bäst är hans ögon. Om dem står det ingenting i Henrik Berggrens stora biografi annat än att Olof Palme hade en intensiv blick, som kunde vara ironisk, inte underligt eftersom Henrik Berggren mig veterligt aldrig träffade honom personligen. Men jag minns blicken i de intensivt blå ögonen, gnistrande, lysande av intelligens. Hans syster Catharina hade den också, det minns jag från en gång då jag hamnat på Karolinska Sjukhuset och hon, som var kurator där, hälsade på mig och satt så att hon fick solen rakt i ögonen. De lyste på samma safirblå sätt som Olofs.

Av Bengt Lagerkvist
Publicerad i Nr 4, november 2012 årgång 27