Bengt Lagerkvist in memoriam

Att döma av den enorma uppslutningen vid jordfästningen av Bengt Lagerkvist i maj månad hade han många vänner. Ett stort antal människor ville ta ett sista farväl och visa sitt deltagande med änkan Christianne. Ändå är det nog så, att endast ett fåtal, som jag, fått brev från Bengt undertecknat ”Din vän Bengt L.” Tyvärr hade jag inte möjlighet att delta i begravningsakten, vilket grämer mig enormt, för jag hade kommit att uppskatta denne till en början något sturige medarbetaren mer än någon annan av våra många skribenter.



Vid Görans och mitt övertagande av Kulturens Värld alldeles i början av 2000-talet hade Bengts konstpauser varit ett stående inslag sedan tidskriftens början 1985. Vi var mycket måna om att han skulle fortsätta med sina lysande essäer om kulturella händelser, människor och företeelser. Och han var inte direkt motståndare till att leverera en konstpaus fyra gånger om året, men en viss skepsis kunde ändå anas mot de nya ägarna till tidskriften. Var vi verkligen kapabla att axla manteln från forna tider? Och den där lilla invandrade redaktionschefen – fattade hon vad en sådan legend som Lagerkvist egentligen sysslade med?

Oh, jo, det gjorde jag verkligen, även om ett visst motstånd från Bengts sida kunde förmärkas. Detta vändes dock på noll tid under en enda eftermiddag, då Bengt skulle mejla (Jo, då, han behärskade den nya tekniken – men inte till fulländning ännu), och allt strulade för honom. Telefonsamtal på telefonsamtal och rådgivning per telefon hjälpte inte – allt var fortfarande helt låst för honom och hans dator.

Som tur är håller vi till ett stenkast från varandra – ses både i livsmedelsaffären, på torget och på gymet – och jag erbjöd mig att steppa till undsättning över torget. Och även om jag på inget sätt är en dator-guru, lyckades vi få till stånd en ny rutin för Bengt att mejla artiklar till oss. I fortsättningen inga papper, bara digitala konstpauser.

Men foton behövdes ju, och Bengt hade en mängd olika egna förslag till illustrationer av sina konstpauser. ”Är du på plats i eftermiddag?” Självklart var jag det – alltid för Bengt. Och rätt vad det var stod en stilig – rent av elegant – Bengt i dörren med ett antal dior i handen. Ville han inte komma in på ett glas vin? Oh, han hade så bråttom, så mycket att stå i, men, jo, ibland, särskilt på fredagseftermiddagarna slog han sig ned i redaktionens soffa och vi kunde njuta at hans enorma kunskaper om både konst, kultur och människor från nästan ett århundrade. Det var en gåva!

Att jag blev både stolt och rörd över att Bengt kallade mig sin vän går inte att överskatta. Jag saknar honom oerhört, men dristar mig i alla fall att kalla mig

Din vän Else


Av Else Kjöller
Publicerad i Nr 3, september 2013 årgång 28