Karen Blixen, äventyrerskan som blev geniförklarad

”Jag hade en farm i Afrika – vid foten av Ngong Hills”. Dessa ord är första raden i den berättelse, som kom att bli Isak Dinesens/Karen Blixens viktigaste bok – en bok som medförde att hon inte bara skrev in sig i litteraturhistorien utan dessutom satte Östafrika på kartan så eftertryckligt, att en hel kenyansk kommun väster om Nairobi numera är uppkallad efter henne: Karen.

Hon föddes in i den absoluta överklassen i Danmark 1885 av Ingeborg Dinesen, döptes till Karen Christentze, men kallades Tanne. Hon var andra barnet av fem, helt klart pappas flicka och lite av en Pippi Långstrumptyp, som älskade att överraska sin närmaste omgivning genom diverse upptåg och hyss. Mamma och pappa var väldigt olika. Pappa Wilhelm var officer, begåvad och beläst, författare, och mycket rastlös. Före giftermålet hade han haft ett äventyrligt liv, varit på resande fot, deltagit i krig och vistats bland Nordamerikas indianer. Han hade intellektuella vänner och politiska ambitioner, vilka förde honom till Folketinget. Mamma Ingeborg kom från en icke-intellektuell gammal stockkonservativ köpmannasläkt med stora förmögenheter.

Strax före sin 10-årsdag 1995 fick Tanne ett fruktansvärt besked: hennes högt älskade pappa hade tagit livet av sig genom hängning. Varför visste ingen, men ryktet förmälde att han led av en obotlig sjukdom, syfilis, en diagnos som då var lika med en plågsam död i förtid. Mamma Ingeborg fick ett slaganfall, som gjorde henne invalidiserad i fyra år, vilket gjorde att hennes familj fick ta ett stort ansvar för de fem barnen.

Tanne och hennes syskon kom att bo tillsammans med Ingeborgs mamma och hennes äldre ogifta syster på gården Folehave i närheten av familjen Dinesens Rungstedlund. Ingeborgs släktingar var inte direkt finkänsliga, när det gällde motsättningarna mellan de två familjerna. De hade en klar och avvisande hållning gentemot Wilhelm och hans släkt. Och Tanne, som hade tagit pappas parti i konflikterna, vantrivdes.

Dock skrev hon redan som 11-åring komedier, som uppförtes på Rungstedlund för familj, barnflickor och övrig personal, till exempel Hovmod staar for Fald (Högmod går före fall). Den enda av dessa komedier, som levde vidare och senare omarbetades, var Sandhedens Hævn (Sanningens hämnd).

Vid 18 års ålder passade hon på att flytta från familjen, när hon kom in på Konstakademien i Köpenhamn. Hon gjorde stora framsteg med bland annat illustrationer till diverse skådespel. Förutom konststudierna ägnade hon sig åt att skriva sagor, företrädesvis romantiska berättelser med kusliga inslag.

Men den del av Tannes unga liv, som blev avgörande för framtiden, var hennes sociala nätverk. Hon var nöjeslysten och umgicks flitigt med aristokratin, och till den danska hade några skånska play-boys, tvillingarna Hans och Bror von Blixen-Finecke, anslutit sig. Tanne blev blixtkär i Hans, som emellertid inte alls var intresserad av henne. Senare i livet kom hon att skriva: ”Det som mest av allt präglade min ungdom var en stor olycklig kärlek.”

Men, men, som ett gammalt talesätt säger: ”Kan man inte få den man älskar, så får man älska den man får.” Huruvida Tanne älskade tvillingbrodern Bror, står skrivet i stjärnorna. Icke desto mindre förlovar de sig 1912 och beslutar att emigrera till Östafrika för att odla kaffe på 4 500 uppodlade tunnland jord, inköpta med hjälp av bidrag från bådas föräldrar.

Både bruden och brudgummen är nära 30 år gamla i januari 1914, då de anländer till Mombasa på Kenyas östkust. Där gifter Tanne sig med baronen – tillika hennes kusin – och medelst giftermålet blir hon baronessan Karen von Blixen-Finecke.

Efter resan från kusten västerut fram till plantagen vid Ngong Hills börjar ett helt nytt kapitel i Tannes historia. Det visar sig snart att den uppodlade marken inte alls lämpar sig för kaffeodling, och trots ett enormt slit blir avkastningen långt från vad de räknat med. Och det är Tanne, eller Tanie, som hon kallas här, som får ta de största smällarna, för baronen ägnar sig mest åt storviltjakt och safariturer – och andra kvinnor. Detta senare intresse blev ödesdigert för dem bägge: han smittade Tanne med syfilis, och hon blev tvungen att mitt under Första Världskriget resa först till Paris och sedan till Köpenhamn för att bli botad. Botad blev hon tyvärr inte, och resten av livet genomled hon den ena hemska sjukdomen eller den andra till följd av denna veneriska åkomma, som till en del hade bromsats upp men ingalunda kurerats.

Hon återvände efter ungefär ett år till Kenya. Denna gång var det en extra lång resa, eftersom kriget pågick, och båtar inte kunde gå i Suezkanalen utan var tvungna att ta den långa vägen runt Sydafrika och sedan norrut i Indiska oceanen till Mombasa. Hemma igen på farmen började de äkta makarna att tala om skilsmässa, och eftersom Bror dragit på sig stora skulder och dessutom var ständigt otrogen, gick han med på hennes önskan, men inte förrän 1925 gick skilsmässan igenom, och tre år senare gifter han om sig. (En utförligare artikel om Bror kommer i nästa nummer).

Redan 1918 inleddes dock en ny period i Tannes tillvaro. Till en middagsbjudning var den engelske gentlemannen och aristokraten Denys Finch-Hatton bjuden, och ”det sade klick”. Tanne ”drabbades” av sitt livs andra kärlek med stor kraft. Hennes berättelser och efterlämnade dokument och brev innehåller enbart en förälskad kvinnas överord om denne stilige unge adelsman: klassiskt bildad sportsman från Eton och Oxford, musikalisk, intelligent och självsäker. Tanne fick en bollvägg att studsa sina idéer emot, som hette duga. Andra är dock inte lika begeistrade utan framhåller helt andra egenskaper: superegoism, nonchalans, bristande empati och en ständig rastlöshet. Han flyttar in hos Tanne – kanske inte i första hand av kärlek till henne utan mera för att vila ut mellan sina safariturer.

Finch-Hatton ger Tanne en mycket uppskattad present, som skulle följa henne hela livet, både under de resterande åren i Kenya och de slutliga på Rungstedlund i Danmark: en vevgrammofon och skivor, som de lyssnade på tillsammans, och som idag finns på museet i Rungstedlund.

1926 blev Tanne gravid, men fick missfall, vilket blev en stor sorg för henne. Denys sörjde dock inte, och deras förhållande svalnade påtagligt. Hon blev tvungen att göra sig av med kaffefarmen och 1931 såldes allt på en auktion till konjaksmannen Rémy Martin. Fastigheten styckades upp och blev till samhället Karen. Hon fick återvända till Europa med två stora förluster i bagaget: sin älskade farm med alla djur och kära medarbetare och sin älskade Denys, som hade kraschat med sitt flygplan och avlidit. Hon kände sig eländig, övergiven och deprimerad och talade ofta om självmord.

Men som tur var hade hon kvar sin fantastiska berättartalang och fyllde tomrummet efter sina förluster genom att skriva Seven Gothic Tales, som gavs ut i USA 1934 under pseudonymen Isak Dinesen, när hon var 49 år. Den blev en stor succé och såldes i 50 000 exemplar. Därefter gjorde hon själv en översättning till danska, Syv fantastiske Fortællinger.

1937 gav samma amerikanska förlag ut hennes mästerverk Out of Africa, som översatts till åtskilliga språk och även blivit till en film 1985, Mitt Afrika, regisserad av Sydney Pollack och med några av nutidens mest namnkunniga skådespelare.

Boken kan sägas utgöra en sorts testamente över hennes 17 år som plantageägare i Kenya, och även om allt inte stämmer med verkligheten, återger den små och stora händelser i hennes liv mer eller mindre sanningsenligt. Den mycket förstående och fina relationen till de svarta arbetarna är emellertid inte påhittad utan har dokumenterats av många andra. Hennes närmaste afrikanska medarbetare stod hon i förbindelse med livet igenom och medverkade bland annat till att de fick skolgång och vidareutbildning.

Hon har mycket mera på hjärtat, många fler idéer, och fortsätter att berätta i åtskilliga publikationer ända fram till 1960. Nu är hon varken Tanne eller Isak utan Karen Blixen och Berätterskan med stort B. Hon trivs i rampljuset, håller föredrag i radio och tv, alltid hårt vitsminkad och med svärtade ögon. Hon ÄR någon och drar växlar på detta kändisskap på ett egendomligt sätt genom att utnyttja framför allt två personer. Dels Clara Svendsen, som beundrade Karen ofantligt, sökte och fick jobb som köksa, men visade sig inte kunna laga mat och istället blev en sorts underbetald ”Mädchen für alles” på Rungstedlund. Dels Thorkild Bjørnvig, en ung lovande poet, som hon enligt Bjørnvigs son knöt till sig på ett ytterst manipulativt sätt och var nära att förstöra hans äktenskap med Grete, hans fru. Han bröt efter fyra år med Karen 1954.

Karens hälsa försämrades raskt och 1955 blev hon inlagd för observation på ett sjukhus. Där fick hon vistas större delen av sitt sjuttionde år kämpande för att överleva. Hennes tidigare åkommor hade blossat upp, och läkarna rekommenderade en svår och farlig operation, som gick ut på att klippa av nerverna i ryggmärgen. Själva operationen lyckades, även om den inte gav henne omedelbar lindring. Hon skickades hem, men blev sämre och sämre. Det var nödvändigt att åka tillbaka till sjukhuset redan i början av 1956 – denna gång framför allt för att öka i vikt, vilket inte var det enklaste, eftersom en stor del av magsäcken opererats bort, så att hon inte kunde äta normalt.

De följande sex åren fram till hennes död 1962 publicerades i november 1957 Last tales. Det ryktades att hon var kandidat till Nobelpriset i litteratur, men det året gick det till Albert Camus. Året dessförinnan fick hon inte heller detta pris, trots att pristagaren, Ernest Hemingway, ansåg att hon förtjänade det bättre än han. Hon fick dock andra pris, bland annat det nyligen instiftade Kritikerpriset och blev medlem av Det Danske Akademi, som upprättades 1960, och vars ledamöter än idag har sina sammanträden på Rungstedlund. Hon reste runt i Europa tillsammans med Clara Svendsen, men kollapsade flera gånger i Paris, svimmade och kräktes på dagen, men ville ändå gå ut varje kväll på de många soaréerna och visa upp sig i konstfärdiga kreationer.

Vintern 1958 blev hård och Karen vistades mest i sängen, där hon skrev den berättelse, som skulle bli hennes sista – för första gången på danska, Skæbne-anekdoter (Ödets lekar). Handlingen försiggår i Norge, ett land där hon tidigare låtit en berättelse utspelas i en provinshåla på Västkusten: Babettes gästabud, som publicerades 1952 och sedan också filmatiserats 1987. Den, som inte tidigare stiftat bekantskap med Isak Dinesens/Karen Blixens berättelser, rekommenderas varmt att läsa denna relativt korta, men dråpliga och humoristiska skildring av det norska samhällets bigotteri, trångsynthet, karga och stränga moral.

Men tro det eller ej. Hon lät sig inte låsas inne av alla sjukdomar utan for i slutet av 1950-talet på flera resor till USA, där hon mottogs som en kunglighet och träffade alla berömda kulturpersonligheter, bland andra det äkta paret Arthur Miller och Marilyn Monroe. Själv beskrev hon mottagandet som en ”liknande lättsinnig nyfikenhet, som afrikanerna välkomnade mig med, när jag kom till kaffefarmen”. Men priset för alla utsvävningar var högt. Hon togs in på sjukhus nästan döende, och läkarna upptäckte, att hon orkat genomföra allt endast genom att gå på amfetamin. På sin sjuttiofjärde födelsedag åkte hon i urdålig kondition tillbaka till Danmark.

Där blev det klart att Karen inte skulle klara en vinter till i det kalla och oeldade huset, så hon och Clara flyttade till en början till Bellevue Strandhotel och senare in till Köpenhamn på det exklusiva Hotel d’Angleterre. I oktober 1960 kunde de återvända till det moderniserade Rungstedlund med isolerade väggar och tak, badrum med varmt rinnande vatten och ett helt nytt kök.

En sista resa tänkte Karen ge sig ut på, till Paris, för att träffa vänner, och Clara skriver senare, att när de satt och vilade sig utanför en restaurant nära Les Halles, brydde sig servitören inte om att be dem flytta på sig, för ”kanske kunde han se att denna besökare, som var så lycklig för att vara i Paris … var där för sista gången.” Efter fyra veckor var Karen så trött att de måste återvända till Danmark. Resten av den sommaren tog de emot åtskilliga celebriteter, som vid besök i Danmark passade på att hälsa på Karen i Rungstedlund.

Sista våren och sommaren 1962 höll hon hov, sittande på sin veranda i en fåtölj omsvept av gamla tröjor. Det var nästan något övernaturligt över hennes skepnad, och hon liknade en fågelunge. Den 6 september såg hon ut att vara mycket trött och sömnig, och alla trodde att nu hade slutet kommit. Men hon levde en dag till, då läkaren kom och gav henne en injektion, som försatte henne i koma. Hon dog på kvällen fredag den 7 september 1962 av svält. Hon vägde mindre än 35 kilo. Ω




Av Else Kjöller
Publicerad i Nr 3, september 2013 årgång 28