Kulturspegeln

FRÅN 700 000 F.Kr. TILL VÅRA DAGAR

NORWICH: Nu, när centret är nyrenoverat och universitetet samtidigt firar 50 årsjubileum, passar man på att presentera en mäktig utställning med föremål från det rika kulturarv, som finns i regionen East Anglia, cirka 150 km nordöst om London.

Omkring 250 föremål, både sådana som regionen har inspirerat till, producerat och insamlat och skatter, som länge har förknippats med området, har lånats från över sextio större offentliga och privata samlingar, exempelvis de kungliga samlingarna, British Museum, Victoria and Albert Museum och National Gallery. Det utomordentligt mångfaldiga urvalet av mästerverk omfattar allt från målningar, skulpturer, arkitektur, lergods, glas och smycken till fotografi, grafik, mode, klädedräkter och textil design.

Det första föremålet besökaren möter i utställningen är också det äldsta: en handyxa, som grävdes fram år 2000 på kusten i Happisburgh, Norfolk, och har daterats till omkring 700 000 f.Kr. Fyndet har totalt förändrat historikernas uppfattning av det förgångna och visar, att Storbritannien var befolkat 100 000 år tidigare än man trott. Strax intill finner man en skulptur av en av Englands mest berömda konstnärer, Henry Moore (1898-1986). Hans Reclining Figure från 1930 är skulpterad i en bit järnmalm, som Moore hittade på samma kust i Norfolk.

”Masterpieces: Art and East Anglia” på Sainsbury Centre for Visual Arts, University of East Anglia, Norwich fram till 24 februari 2014.

SJÄLV ÄR BÄSTE DRÄNG

STOCKHOLM: Denna amerikanska fotograf har seglat upp på konstnärshimlen de senaste tre decennierna och har blivit en megastjärna, vars verk betingar miljonbelopp på alla världens gallerier och auktionshus. Hon skulle ha råd att omge sig med en enorm stab av assistenter, ljussättare, koreografer och andra hjälpredor, som majoriteten av de riktigt stora fotograferna anlitar – men icke. Hon gör allt själv: iscensätter, instruerar och fotograferar sig själv i skiftande förklädnader, utan att resultatet för den skull blir självporträtt i gängse mening. Tvärtom!

Cindy Sherman (född 1954) framställer inte sina självporträtt i en smickrande dager, utan skildrar med hjälp av diverse förklädnader, peruker, kostymer, smink, masker och proteser mer eller mindre bisarra figurer, som problematiserar den manliga blickens makt över kvinnan. Varje foto avspeglar en ny identitet, som emanerar från massmediernas uppfattning om kvinnor. Även kvinnan betraktar sig själv utifrån en manlig synvinkel – den förhärskande i ett patriarkaliskt samhälle. Någon titel ger hon inte sina fotografier utan bara ett nummer i en serie, sammanbundna av vissa teman. De olika roller som återspeglas i verken framstår ofta som både skrämmande och dråpliga och utgår från både historiemåleri, modefotografi och till och med pornografi

För första gången i Stockholm visas en omfattande utställning med verk av Sherman. Det urval, som gjorts, har drag av det mörka, groteska och låga, och man kommer att tänka på film noir eller splatter, onda sagor och möjliga övergrepp. Hennes motiv fascinerar och överraskar. De väcker en slags urskräck inom oss, och avslöjar att det skrämmande och anstötliga finns i betraktarens öga.

”Cindy Sherman – Untitled Horrors” på Moderna museet fram till 19 januari 2014.

SAMMA ANDAS BARN

HUMLEBÆK: De var praktiskt taget jämgamla och hade snarlika inspirationskällor, men träffade ändå aldrig varandra. Amerikanen Jackson Pollock, född i Cody, Wyoming 1912 (död 1956) och dansken Asger Jorn, född Vejrum på Jylland 1914 (död 1973) påverkades av samma konstnärliga trender: den lokala traditionen tillsammans med de stora europeiska avantgardistiska strömningarna. En amerikan och en europé. Pollock följde utvecklingen genom böcker, verk av konstnärer i exil från fascismen i Europa och de allt mäktigare konstsamlingarna i New York, och blev känd över hela världen. Jorn stod fast vid sitt nordiska ursprung, även om han också blev internationalist, men ändå i första hand mest känd i Europa – troligen för att han 1963 vägrade att motta den oerhört prestigefulla utmärkelsen Guggenheim Award.

Inte nog med att de var jämgamla och influerade av samma tidsanda – fast på var sin sida om Atlanten – utan de arbetade också på någorlunda samma sätt med dukarna, ofta i kolossalformat, på golvet, så att de kunde måla från alla fyra sidor, och överstänka dem med målarfärgen, alltså en slumpliknande dripping-teknik, som innebar att man nästan kastade den tunna färgen över duken eller droppade den över duken från färgburkar med hål i.

Bägge konstnärerna var intensivt intresserade av myter: Pollock av indianernas sandmålerier och övrig folkkonst och Jorn av nordiska sägenomspunna fantasivarelser.

På museet kan man för första gången uppleva mötet mellan dessa två giganters verk från åren 1943 till 1963.

”Asger Jorn & Jackson Pollock – Revolutionære veje”på Louisiana från 15 november till 23 februari 2014.

FRÅN SERIETECKNARE TILL GRAFIKER

MARIEFRED: Som barn har de flesta läst serier, och en del har fortsatt med detta upp i vuxen ålder. Och inte undra på det, för väldigt många nutida serier är samhällstillvända – eller till och med samhällskritiska – på ett både kreativt, roligt och utmanande sätt.

Nu har sju serietecknare fått möjlighet att arbeta i verkstaden i Grafikens hus med bland annat screentryck och torrnål och därmed lyfta in sina verk i ett annat rumsligt sammanhang. Härvid har konstnärernas uttryck visserligen förändrats, men ingalunda förlorat de ursprungliga karaktärsdragen. Dessa nya konstverk tar upp tråden från de vanliga tematiska inslagen i de svenska serierna: politisk kritik och den sedan 90-talet så populära serieversionen av utvecklingsromanen.

”Vi har en viktig grej på gång” på Grafikens hus fram till 2 mars 2014.

INGA RAKA RÖR HÄR INTE

SOLLENTUNA: Hon gillar rörmokeri, som är hur precist, närsynt och detaljerat som helst, och anser att skruvar och muttrar behövs för att hålla ihop saker och ting. Likaså elektricitet, som behövs för att lysa upp.

Hon försöker framställa sannfärdiga redogörelser för det hon ser, men ändå blir allt skevt och kanske lite förvrängt. I grunden undrar hon över vad som är sanningen – kanske detta – i alla fall för Charlotte Sachs, som visar sina verk denna höst på Edsviks Konsthall.

”… bär det självupplevdas prägel” på Edsviks Konsthall Öst från 16 november till 8 december 2013.

TVÅ STARKA BERÄTTELSER – OLIKA MEN ÄNDÅ LIKA

STOCKHOLM: Den ena berättelsen äger rum i Europa, närmare bestämt Lettland. Den andra på en helt annan kontinent, nämligen Afrika, där flera länders kultur och befolkning varit motiv för konstnären. Syftet med dessa två utställningar är ingalunda att jämföra konsten, villkoren eller ens de avbildade motiven hos dessa två fotografer, utan fokus ligger på människorna och deras livsvillkor.

Lettiskan Inta Ruka föddes i Riga 1958 och växte upp tillsammans med sin mamma i en kommunal arbetarbostad. När hon förärades en kamera i examenspresent förändrades hennes liv: hon sögs in i en fotografisk värld. I möten med människorna, som hon avbildade, förvandlades hon från att vara en blyg flicka till att bli en utåtriktad, nyfiken kvinna.

Idag kan hon se tillbaka på drygt 30 års arbete bakom kameran. Hennes porträtt av strävsamma människor på den lettiska landsbygden vittnar om ett stort intresse och en kolossal respekt för dem. För att kunna skapa en personlig atmosfär samtalar Ruka alltid med dem och lyssnar ingående till deras berättelser, när de delar med sig av sina liv.

På utställningen kan man också se dokumentärfilm om Inta Ruka och hennes arbete och även skaffa boken A Photobook Without Pictures – The Bigger Picture.

När du ändå är på Fotografiska passa då på att också se den utställning, som finns i huset under ungefär samma period, med verk av sydafrikanen Pieter Hugo, född 1976. Han har liksom Ruka koncentrerat sig på att låta underrepresenterade människor komma till tals: personer med albinism, kringvandrande grupper, som visar upp tämjda hyenor för pengar, skådespelare i världens tredje största filmindustri och spåren efter folkmordet i Rwanda 1994. Hugo går tillväga på samma sätt som Ruka genom att föra en dialog med de personer, som han porträtterar.

”Inta Ruka – You and Me” på Fotografiska fram till 8 december och
”Pieter Hugo – This Must Be the Place” på Fotografiska fram till 24 november.

EN VANLIG UTSTÄLLNING – MEN ÄNDÅ INTE

STOCKHOLM: Med tre olika öppningsdagar under den gångna sommaren i juli, augusti och september har museet presenterat en serie händelser, som äger rum på olika platser, både inomhus och utomhus. Det är unika projekt och även en vanlig utställning, som växer och blir större än en traditionell sådan på magasinet.

Temat är fragmentet och här blandas nya verk med föremål från samlingarna. Sex konstnärer från olika nationer har bidragit med såväl musik, röster, andra ljudinstallationer, e-post-meddelanden, video, möbler etc. och just fragment, som på bilden här intill, en fullskalig, kopparblänkande kopia av ungefär 400 exakta delar av Frihetsgudinnan i New York, skapad av den dansk-vietnamesiske konstnären Danh Vo, född 1975. Alla fragmenten finns inte på utställningen utan är spridda över hela världen.

”On the Tip of my Tongue” på Magasin 3 fram till 8 december 2013.

I OTAKT MED SIN SAMTID

CHARLOTTENLUND: Tack vare restaureringen av Koninklijk Museum voor Schone Kunsten i Antwerpen får vi här uppe i Norden chansen att bekanta oss med ett brett urval av James Ensors (1860-1949) verk. Under konstnärens realistiska period i början av karriären finner man skildringar från hemstaden Ostende med symboliska landskap, stilleben och porträtt. 1882 får han emellertid kontakt med en avantgardistisk konstnärskrets, och nu börjar Ensors upplevelse av utanförskap att bli huvudtemat för hans konstnärliga verksamhet.

Riktigt i takt med sin tid var han inte. Han blev visserligen adlad 1929, men först i början av 2000-talet, långt efter sin död, kliver Ensor ut ur skuggan av sina riktigt stora landsmän, René Magritte och Paul Delvaux och skapar verk med en dräpande satir och svart humor. Hans berömda masker, fantomer och groteska figurer i makabra scenerier har gjort hans tavlor till ett av de viktigaste bidragen i konsthistorien.

”James Ensor – Maskens mester” på Ordrupgaard fram till 19 januari 2014.

EGENTLIGEN DOG HON ALDRIG

ISHØJ: Hon var bara 47 år, när hon dog 1954, men genom sina verk har hon satt både sig själv, sin närmaste omgivning och sitt land på kartan för evigt. Det finns troligtvis ingen konstintresserad person i hela världen, som inte känner till mexikanskan Frida Kahlo, vars starkt iscensatta verk ger oss insyn i hennes liv och konst genom att hon använt sin egen identitet och själviscensättandet som konstnärligt tillvägagångssätt.

Då, efter år av kolonisering och förtryck av Mexiko, var Kahlos metod att iscensätta sig själv en del av ett försök att konstruera en ny identitet för landet. Andra mexikanska konstnärer, till exempel hennes make Diego Rivera, deltog också i denna mexikanska pånyttfödelse. Verk av bägge konstnärerna visas på höstens utställning, och spelfilmen Frida samt dokumentären The Life and Times of Frida Kahlo visas dagligen.

”FRIDA KAHLO – Ett liv i konsten” på Arken fram till och med 12 januari 2014.

EN MÅLARE OCH EN FOTOGRAF

YSTAD: Två kvinnor ser på och tolkar världen genom olika ”objektiv”: Den ena använder kameran, den andra penseln, men bägges motiv kretsar kring minnen.

Marie Andersson använder kameran för att undersöka det osäkra och fragmenterade hos upplevelser och minnen och visar att det, som verkar vara ett tydligt minne, till exempel ett fotografi med bra skärpa, kan vara manipulation – en medveten sådan eller omedveten. Hennes bidrag till utställningen, som hon kallar Le Nuage, Molnet, består av 12 fotografier, tagna i hennes ateljé, tillsammans med ett bildspel och en serie polaroidfoton tagna på de medicinska museerna i Paris och Köpenhamn.

Edna Hinnerson är fascinerad av tecken, symboler och färger. Hennes konst berättar spännande och gripande historier om en barndom på flykt, om hennes år utomlands och om kontakten med olika religioner. Genom konsten har hon kunnat bearbeta händelser och minnen från livet, och skapandet har kommit att bli en livsnödvändighet.

”Marie Andersson – Le Nuage och andra immateriella verk” och Edna Hinnerson – Medan jag finns” på Ystads konstmuseum fram till 1 december 2013.

FINT SKA DET VARA

SUNDBYBERG: Genom cirka 50 svartvita fotografier från 60- och 70-talet kan vi förflytta oss till Malis huvudstad Bamako – en tid, då många afrikanska stater avkoloniserades. Så också Mali.

Den maliske fotografen Malick Sidibé, född 1936, blev först lärling hos en fransk fotograf och öppnade sedan eget 1962: Studio Malick, som än idag drivs av hans söner. På höstens utställning på Marabouparken har man rekonstruerat denna ateljéinteriör.

Det ligger nära till hands att tro att Sidibés verk skulle spegla misären och eländet i samband med de omvälvande politiska förändringarna, men det är faktiskt tvärtom: hans motiv är inte alls människornas strävsamma vardag utan den uppklädda, lediga fritiden. Folk besökte hans ateljé för att dokumentera viktiga händelser i livet, till exempel inköp av en motorcykel, som förevigades med den stolte ägaren vid styret och frun på bönpallen. Att Sidibé avstod från politiska budskap gör oss mera benägna att uppfatta bilderna som äkta tidsdokument.

”Malick Sidibé: La vie en rose” på Marabouparken till och med 1 december 2013.

FINSKT 15-ÅRSJUBILEUM

HELSINGFORS: Denna höst firar man jubileet genom att ur samlingarna plocka fram ett femtiotal verk, som ger en introduktion till samtidskonstens grundelement, och som på samma gång erbjuder en överblick över museets samlingar och den finländska samtidskonstens historia.

Några nyheter finns också, till exempel den kände artisten inom elektronisk musik Vladislav Delay, som installerat ett ljudverk på toaletterna.

”Kiasma Hits” på Kiasma fram till 7 september 2014.

HISTORIEBERÄTTARE

LYON: Inte mindre än 77 konstnärer från 22 länder har lämnat historier i form av verk till denna biennal, som går i berättelsernas tecken. Över hela världen finns ett sug efter såväl nya som nygamla berättelser, som ska förklara världen för oss och underlätta nya förhållningssätt till världen.

Här kan man ta del av vilka berättande skildringar, källor och mönster, som konstnärerna använder sig av vid skapandet, och vilka historier, som kommer fram i deras arbeten, och som härstammar från ateljéer i de olika världsdelarna.

”Meanwhile … Suddenly, and then” på 12th Lyon Biennale fram till 5 januari 2014.

MÅLERI OCH FOTOGRAFI

STOCKHOLM: Det ligger i sakens natur att konstnärer inspireras av andra konstnärers verk. Man ”nätverkade” och samlades i konstnärskolonier lite varstans, och flera av dessa har gått till historien, bland andra den på Skagen, dit inte bara danska utan också svenska konstnärer vallfärdade. Det bestående eftermäle, som etsat sig fast också genom olika filmer, har varit förknippat med romantik, vackra kvinnor i vackra klänningar på stranden i vackert kvällsljus och hejdundrande kalas i lummig grönska.

Denna vinter får vi istället möjlighet att granska idyllen från åren kring 1900 på ett annat sätt, när museet lyfter fram påvra stuginteriörer, fattiga gummor i hucklen, fiskare stridande mot havets enorma krafter och svarta moln på himlen. Dessutom ges exempel på att samtidskonsten i form av Annica Karlsson Rixons parafraser på kända Skagenmålningar kan skapa dialog mellan då och nu. Hon vänder på begreppen, när det gäller kön, teknik och maktsymbolik och ägnar sig åt samma arbetssätt som Skagenmålarna – men tvärtom: Då hade man foton som förlagor, Annica Karlsson Rixon använder målningar som förlagor till sina foton.

”Skagen – en skandinavisk konstnärskoloni” på Prins Eugens Waldemarsudde fram till 26 januari 2014.

PILGRIMSFÄRDER

LEIDEN: Mekka intar en mera framträdande roll i Hollands kultur och historia än i andra västerländska länder, eftersom hundratusentals invånare från tidigare holländska kolonier, exempelvis Indonesien och Surinam, är muslimer. De har gjort den pilgrimsfärd, som det enligt islams femte ”grundpelare” åvilar varje muslim att göra minst en gång i livet. I hundratals år har denna vallfärd, på arabiska hajj, inspirerat konstnärer, som på uppdrag av regenter skapat praktfulla föremål, och drygt 300 av dem från åttahundratalet och fram till idag visas på museet denna vinter.

Titta bara på bilden här intill, ett av de få kvarvarande exemplar av överdraget, sitr. Detta överdrag i rött silke med gröna silkesapplikationer och utsökta broderier i silver och förgyllt silver, var avsett för en tom orientalisk bärstol, som fördes från Kairo till Mekka i täten av det årliga festtåg, som avslutades med att man draperade helgedomen, Kaba, mitt i den stora moskén med en kiswah, en sorts klädedräkt. Minst en gång om året ekiperar man Kaba med en ny sådan, ursprungligen utanpå den förra. Men i slutet av sjuhundratalet var Kaba på väg att kollapsa under tyngden av alla klädlagren, och man blev tvungen att avlägsna den gamla klädseln. Den skars sedan i bitar och såldes till pilgrimerna.

”Longing for Mecca – the Pilgrim’s Journey” på Museum Volkenkunde fram till 9 mars 2014.

FÖR FÖRSTA GÅNGEN I TYSKLAND

KÖLN: Den amerikanska konstnärinnan Louise Lawler, född 1947, fotograferar verk, som redan finns på museer, i privata samlingar, i auktionssalar och i lagerlokaler och hennes foton visar hur kraftigt tanken bakom dem påverkas av omgivningen. Hennes konstverk svänger kring andras konstverk och hon upprättar ofta förbindelser mellan till synes olikartade föremål genom att exempelvis sammanföra en abstrakt målning av Jackson Pollock med en snygg soppskål. Hennes blick är avslöjande, analytisk och ibland ironisk – men aldrig fördömande.

I alla utställningssalarna i byggnaden visas ett representativt urval av hennes konst. Hon presenterar tankeväckande placeringar bredvid befintliga konstverk, ett grepp som kastar nytt ljus på museets samlingar. Under utställningstiden kommer Lawler också att skapa nya verk genom att framhålla det speciella med utställningen, att vidga dess retrospektiva karaktär och visa på nya sätt att närma sig den permanenta samlingen.

”Louise Lawler” på Museum Ludwig fram till 26 januari 2014.

MATKULTUR

STOCKHOLM: Fråga nästan vem som helst om vad de minns bäst från förr, och det är mycket troligt att minnet kretsar kring smak eller dofter. Och för människor, som flyttat mellan olika länder, är matminnen extra påtagliga i och med att man tvingats anpassa sig till skiftande kulturer i länderna där man bott. Det är ett drag judarna delar med alla immigrantkulturer.

Till skillnad från musik, språk och religion i olika kulturer intar maten en unik ställning i och med att den är ett hantverk, som förmedlar sinnesupplevelser, som man enkelt kan ta med sig och föra vidare. I vinterns utställning på museet lagas det mat efter de recept, som gått i arv i generationer, och som samtidigt utgör en berättelse om det judiska folket och dess ständiga förflyttningar. Som i kokboken Judisk mat i svenskt kök, Hilleförlaget 2003, är utställningen en blandning av recept, minnen och judiska kryddor.

”Soul food – om judisk mattradition och kokkonst” på Judiska museet till och med mars 2014.

ÄR DET SKILLNAD PÅ ÅNGEST OCH ÅNGEST?

WIEN: Alla har vi känt rädsla, vånda, skräck etc. under våra liv – och gör det kanske än idag. Diffusa känslor av osäkerhet och hot, som kan övergå till ren ångest, varierar från kultur till kultur och kan forma både individuella och kollektiva erfarenheter av fruktan och uppskakande händelser.

Under vintern kan man studera fenomenet på Kunsthalle Wien, som presenterar samtidskonst som knyts an till utvalda historiska företeelser. Avbildningar av fruktan, terror och galenskaper är väl dokumenterat i konsthistorien, men även i verken av unga konstnärer, som speglar nya och specifika våndor och osäkerheter.

Ett exempel är den franska konstnären Agnès Geoffrey, som använder ett infrarött ljus för att fotografera nattliga scenerier med förskrämda personer. Hon skapar visuella ögonblick mellan filmisk iscensättning och dokumentär fiktion, som medför en slumrande känsla av obehag, som i bilden här bredvid med barn i en säng, utom sig av rädsla.

”Salon der Angst” på Kunsthalle Wien fram till 12 januari 2014.

KVINNLIGA AVANTGARDISTER

LIDINGÖ: Det är samma gamla visa som så ofta förr – men förhoppningsvis inte nu: Kvinnan ska stå vid spisen och föda barn. Särskilt skulle de kvinnliga konstnärerna hålla sig undan. I början på 1900-talet kämpade de inte bara mot den allmänna uppfattningen om vad konst är och hur den ska se ut utan även mot manliga konstnärer, som var rädda för konkurrens. De fick visserligen utbilda sig på konstskolor och akademier, men sedan var yrkeslivet stängt för dem. De, som trots det massiva motståndet ändå lyckades, var både modiga och orädda. Flera av dem stod i främsta ledet vad gäller nytänkande, nyfikenhet och experimentlusta.

Den nu aktuella utställningen omfattar verk som tillkommit mellan 1900 och 1945, och drygt 30 kvinnliga konstnärer finns med. Här presenteras de enskilda konstnärskapen och besökaren får även information om hur den svenska konstscenen påverkades av strömningar inom det europeiska konstlivet – särskilt de viktiga influenserna från den tyska och ryska kultursfären.

”Mod och modernitet – 1900-talets djärva konstnärinnor” på Millesgården fram till 9 februari 2014.



Av Else Kjöller
Publicerad i Nr 4, november 2013 årgång 28