Bokspegeln

Street Photography

1925 skedde en revolution inom fotografin. Utvecklingschefen Oskar Barnack på firma Leitz ville ha en liten praktisk kamera att ha med i fickan: resultatet blev den första Leican, legendarisk och obligatorisk för generationer av pressfotografer och avancerade amatörer. Förutom ljusstyrka och högstakvalitet på optiken hade den ett genialt filmsystem. Tidigare kameror hade rullar med 6 eller 9 exponeringar. Nu laddade man själv i mörkrum kasetter med vanlig, billig 35-millimetersfilm, som man kunde köpa i stora rullar och klippa ned till vanligen 36 exponeringar. Det räckte till ett reportage eller en bildsvit från just gatan. När sedan teleobjektiv tillkom, kunde man plocka närbilder i smyg på långt håll. Detta möjliggjorde ett nytt sätt att fotografera: att flanera med en liten, nästan omärklig kamera och plocka bilder ur vardagslivet.

Först på sextiotalet slog de enögda spegelreflexkamerorna igenom, och med dem var man tillbaka till tunga, stora apparater. Den digitala revolutionen har gett oss små, ultralätta kameror, så då är vi tillbaka igen. Jag medför min stora, tunga apparat, men den får för det mesta vila i hotellets säkerhetsskåp, medan jag flanerar med min minimala, som väger 128 gram och får plats i skjortfickan, och som kan mer än sin mångdubbelt större och tyngre kollega. Så gott som alla bilder jag tagit för Kulturens Värld de senaste åren har jag tagit med den, även de som blivit ett helt uppslag. Avgörande är den optiska kvaliteten. En liten och anspråkslös kamera märks inte och triggar inte folk till onaturliga poser.

Christer Löfgren är en framstående dokumentärfotograf, som i sin senastes bok ägnar sig åt Street Photography (Balkong Förlag) i Indien, Kina, Vietnam, Nordkorea och Japan. Alla bilder är tagna 2011-2012.

Först och främst skall sägas att de här bilderna inte skiljer sig från andra, när det gäller teknisk kvalitet eller uttrycksförmåga. Många av dem är rena konstverk med en medveten komposition och raffinerad ljussättning. Men det, som gör dem till flanörfotografi, är att de utan åthävor ger en stark känsla av närvaro i nuet, att man själv är med i exponeringsögonblicket. Just detta upplever man i en bild av en storfamilj, som äter middag på gatan. Man hör det livliga samtalet mellan de tandlösa tanterna, man känner dofterna från alla skålarna, man föser undan hunden, som letar godsaker på marken och vill gärna smaka på alla rätter!

Som ett stilleben av en guldåldersmålare är den styckade grisen, som ligger på lit de parade på en bänk, och lika blodig är bilden av motorcyklisten med ett styckat svin över bensintanken. Det osannolikt kaotiska trasslet av elledningar på en gata i Hanoi ger intryck av ett modernistiskt mästerverk, något som också går igen i formationer av broar och tak i Tokyo International Forum.

Gatufotografi bör ge intryck av spontanitet och förmåga att fånga ögonblicket i flykten. Det gäller framför allt att ha öga för och upptäcka en situation, som kan berätta mera och stimulera fantasin. Den förmågan har Christer Löfgren i rikt mått. Sedan måste det tilläggas, att det, som ser spontant ut, kan vara frukten av ett hårt arbete av eftertanke och väntan. Ljuset ligger kanske inte alldeles rätt, och festen har inte nått sin klimax – med begränsad utrustning måste gatufotografen anpassa sig efter förhållandena.



Av Göran Hassler
Publicerad i Nr 2, maj 2014 årgång 29